Den slingriga vägen

Vi var barnlediga ett knappt dygn, jag och mannen. Vi hade ett frikostigt presentkort att nyttja på en trevlig restaurang och generösa barnvakter (tillika mojmoj och mojfaj) som kunde ta hand om virvelvindarna över natten.

Men det var också något mer vi hade. Jag och mannen min. Vi hade ett akut behov av att mötas. Trycka på paus. Vrida ner volymen på livet. Och mötas. Om så bara för en kort stund. En kväll på en trevlig restaurang, med stilla musik och vår gemensamma radiofrekvens inrattad.

Så att vi inte bara kunde prata utan störningsmoment. Utan att vi även kunde förstå varandra, befinna oss på samma frekvens. Och återigen vandra stigen fram och nå till varandras sinnen, hjärtan och djupa vrår. Det var härligt, nästan lite berusande! För det må jag säga - att den stigen den är väldigt slingrig ibland. Ibland rent av så vildvuxen och ovårdad att den är ogenomtränglig.

Och det må jag också säga och dessutom skriva under, det är INTE LÄTT med tre guldlockiga virvelvindar med orkanliknande trotsåldrar i våra liv.

Men detta är dock inte den enda faktorn. Efter 13 år tillsammans har man också upptäckt ett och annat om varandra. Många fina saker. Och en del svåra, som vi stoppat undan i någon slags vag förhoppning om att de kanske kan försvinner om man inte låtsas om dem. Så, ja. Det finns en del undanstoppade lådor i vår relations gemensamma garderob. Så det fanns en del att prata om över fläskfilén.

Vi fick också i morse känna av en stunds lugn i själen av att för en stund inte behöva lösa sju konflikter och fem världskrig innan frukost.

På eftermiddagen tog vi sedan adjö av detta undantagstillstånd gjorde entré hos mojmoj och mojfaj där stormvindarna intog oss med full kraft. Så undrar man för en sekund hur man ska klara av det. Det som är vardagen. I kontrast till vårt barnlediga dygn så inser man på djupaste allvar vilket ofattbart hårt arbete vi ständigt annars befinner oss i.

Men stärkta av vårt möte så fortsätter vi vandringen. Om än slingrig, så tillsammans.

Där vi lever. I stormens epicentrum. Så det blir ånyo uppenbart varför våra olösta lådor i garderoben och de 37 punkter på hemmaprojekt "att-göra-listan" snällt får vänta.

Tills en annan gång. Kanske till ett annat liv. För imorgon kommer fortsättningen på vardagen.