Ett universum av guldkorn

Ibland drabbar den oss. Sänker sig ner över oss som ett vått och unket täcke. Tristessen.

Precis som när Leonard drabbas av den kolossala olyckan av att ha tråkigt. När vi står och pratar med grannar för länge. Eller när vi hälsar på hos några som inte har barn och inga leksaker. Då smälter han han ihop som en lealös deg och levererar den inte så smickrande sanningen: "Åhh, vad tjåkigt det äj!" Vi hyschar honom och ler ursäktande. Men vi vet det. Vi alla vet det. Att det är så med oss vuxna också. Så slipade och trimmade i våra sociala beteenden som vi är, men ACK så det kan drabba oss! Inombords vill vi ibland bara skrika ut, värre än den mest uttråkade 5-åring: "Åh, vilket trrråååkigt liv jag lever!"

För så kan det verkligen kännas. Barndomens sensationer och ungdomstidens explosivitet är borta. Det kan likna känslan av att vara på motorvägen, långt till nästa stad. Variationerna består av en och annan omkörning, en bra låt på radion. Man kan drabbas av känslan av att livet helt slutat variera sig.

Att livet blivit tvådimensionellt, färgfattigt. Att varje dag innehåller exakt samma sak, varje stund och timme. Men det är egentligen lika befängt som att alla människor ser likadana ut. Eller, för den delen, att tvillingar skulle vara helt identiska! Eller att varje hand ser precis lika ut . Ja, de kan se väldigt lika ut. Ha samma grundstruktur, omfång och färg. Men man måste se detaljerna för att se den snillrika variationen. Fingeravtrycken. Varje båge och böj, unik för varje människa och varje finger.

Men ibland måste man titta fruktansvärt noga. Ibland är den väldigt svår att upptäcka - variationen. Ibland kamoufleras den av att något sker så gradvis att man inte vet att det hänt, förrän man riktigt anstränger sig för att se det. En vänskapsrelation som växt fram, långsamt men successivt. Men om man inte anstränger sig att lägga märke till det, så missar man nästan det fina som skett. Det faktum att barnen pratar och härmar nya uttryck varje dag, som idag när Signe la ifrån sig sin napp och snutteelefant och sa: "Hej då, elefanten, tjevligt att jåkas!"

Eller som en fin dag med barnen då allting faktiskt fungerar bra. Som nu i fredags då vi var i Säterdalen. Barnen var nöjda, vädret var fint och jag slogs av det faktum att de blivit så stora att de kan klättra upp i rutschkanan själva nu, det som tycktes som en utopi för två somrar sedan.

Men ibland så dyker en sådan där ljuvlig guld-variation upp. En sådan som förvandlas och blir till en skatt i hjärtat. Som att Leonard lärde sig cykla igår. Fredrik släppte taget om stödstången på cykeln och hans balans lät honom flyga fram på två hjul. Jag iakttog det på avstånd över åkrarna, hörde Leonard ropa och tjoa och insåg plötsligt att Fredrik sprang före Leonard på cykeln. Jag blev rörd till tårar. Vilken magi!

Ja, så livet kanske inte kommer med några galna kickar och hissnande känslostormar så ofta. Men i varje liten stund så ligger massor av små, små detaljer. Ett universum av guldkorn. Som bara väntar på att bli upptäckta.