Bekymmer i mellanmjölkens land

Hur ska jag kunna samla ihop mina spretande tankar till ett logiskt resonemang? Min hjärna snurrar och mitt hjärta studsar. Allt det som händer i mitt liv just nu tycks tillhöra olika atmosfärer. Dimensioner och kalibrar. En dimension handlar om mitt arbete, där jag jobbar nära inpå människor. Just nu så nära den glödheta gränsen till liv och död att min själ vibrerar. Jag har närvarat vid möten då den glödheta gränsen av liv och död, hopp, förtvivlan och vanmakt befunnit sig i rummet lika starkt som stolarna vi suttit i.

Människor som fått lov att utstå sådant som jag knappt ens orkat läsa om på DN debattsidor. Människor vars öden får allt jag är, tänker och säger att verka som ett tramsigt barnprogram, så mjukt och oskyldigt att man skäms.
En annan dimension av mig är fullt upptagen av att kämpa med sitt tramsiga barnprogram till liv, då det utifrån min mellanmjölkens-land-horisont, bjuder på en hel del motstånd.

Barnens stormande utvecklingsfaser smattrar som spön i backen, det 3-årstrotsas och 6-års-suckas. Min man åker berg-och-dalbana i och ur tunga svackor. Så när rassliga vagnar på rostiga banor drar med oss i djupen, så dämpas hemmalivet med en dov sordin. Skorna som vi bär verkar väga flera ton.
Men Signe slutar för den sakens skull inte vråla som en krigssiren när hon inte kommer först. Och Henry slutar för den sakens skull inte att reta brallorna av sin storebror. Så livet liksom skälver till och man får pressa sig ett steg till för att mäkta med.

Uppepå detta ska jag jobba extra mycket ett par veckor nu, med ett helt annat arbete. Resa, flänga och hålla leendemusklerna i trim. Sedan har vi ju den gamla trista hushållskassan som inte vill räcka till. Planer man vill låta flyga, men som störtar på landningsbanan.

Och här omkring studsar mina tankar. Hur ska jag uppbåda den kraft och energi. hur ska jag hindra min hjärta, min själ att slitas itu mellan dessa dimensioner och atmosfärer? Men så är väl livet. Ett enda hopkok av alltihop. Jag får i alla fall leva i ett fritt land, tillsammans med mina barn. Jag respekteras för den jag är, jag äger mitt hem, jag har ett jobb.

Så här i mitt hopkok till liv. Så har jag det ändå ganska bra.

Ändå måste jag bryta ihop en skvätt ibland, eftersom min mellanmjölks-själ ibland inte riktigt pallar trycket.

Men när det är gjort kan jag njuta vacker natur, regnbågar, barnfnitter, god vänskap och choklad. Då är mitt liv bra. Ja, för hur bra liv lever man ändå inte - när man har lyxen att bekymra sig över att junivädret påminner om lucia?