I midnattssolens obevekliga ljus

Nere i en av dalarna mellan fjällen i Lappland, där ligger den. Byn med tre permanentboende och några sommarboende. Mellan småväxta björkar, gula smörbollar på ängarna och myggen. Där ligger stugan där min svärfar är uppvuxen. Där han gick flera mil till skolan och ännu fler mil med fåren.

Där, i den stugan, är vi nu. På besök. På semester. Kalla det vad man vill, eller hur man vill. Men vi bara är. Här. För så mycket annat finns ej att göra, än att vara. Existera i livet som är vårt.

Renodlat bara vi. Inte allt det där andra, med jobb, hus och hem. Åtaganden, plikter eller intressen. Bortskalat, på paus. Utan bara, bara familjen, i sina egna höga personer och svindlande karaktärer. Vi.

Barnens stormande känsloväder finns här. Våra tankar om livets framtid finns här. Orden som letar sig runt i våra huvuden, som förvånas över platsen och utrymmet och möjligheten att få tänkas. Gamla bekymmer som lägger sig för att slumra i en gammal lada, för att oväntat kika förbi som en liten kall vind. Den vackra solen som tittar fram över vidsträckta granklädda berg och över vårt liv. Värmer oss en stund, ler mot oss.

"Visst äj det annojlunda häj, mamma", så Leonard när han skulle lägga sig första kvällen. Ja, annorlunda.
Besynnerligt annorlunda.

För här skiner också solen när klockan slagit natt. Här är kvällen bortjagad och natten fullkomligt strålar med sin frånvaro. Kvar finns bara ljuset och dagen. Här finns plats för tankar och livsnärvaro att kroppens innanmäte pulserar, hårt, hårt.

I midnattsolens obevekliga ljus står vi granskade av livet självt. Så sköra, så starka, så levande. Såsom vi är.