Semesterrealism

Det är sommar. Vi har semester. Är det inte detta man längtar efter hela det långa, monotona vardagsåret? Är det inte detta vi alla talar om, planerar och speklurar om hela långa vägen från julen? Sommarsemestern. Nästan som en högtid. Det är då man ska göra allt det där man annars inte hinner. Man ska vila. Man ska vila, sola, läsa böcker. Bli fräscht brun, gå omkring i shorts, dra ner på tempot, ta en skön fika, lösa korsord och lyssna på Sommarpratarna.

Sen slänger man med ett par projekt därhemma, på sommarsemetsern. Bara snygga till några väggar, kanske bygga en trätrall, kanske göra om på ett par hörn i trädgården. Bara så där löst och ledigt. Man liksom tar det som det kommer. Tar långa kaffepauser, glass och myser lite i hängmattan däremellan. För det hinner man ju. För det är ju sommarsemester och allt känns liksom fint och trevligt.

Kanske åker till stugan. Man går runt i bikini (om man nu inte varit gravid med tvillingar och håller sig stadigt till tankini - varför säljs det knappt några "tankinis" i vanliga klädaffärer? Är det verkligen bara jag som aldrig mer vill visa magen? Nåväl, hursomhelst), bara hänger vid bryggan, grillar lite, sover lite, läser bok. Allt sånt man gör i stugor.

På sommarsemestern. Då allt liksom flyter, sådär skönt. Så är det. Eller, så tänker vi att det ska vara. Så föreställer vi oss. Drömmer om. Och så kommer äntligen semestern. Man blir hög av bara tanken. Men sedan. Visar det sig. Att vi har tre barn. Tre små barn.

Och att när man ska avnjuta sin efterlängtade semestervila, så utbryter bråk mellan barnen som involverar knytnävar och tänder. När man tänker sätta igång ett projekt, så ska blöjor bytas och bakar torkas. Läsa en rad i en god bok, så ramlar ett barn på gruset och slår i knäet. Ska ta en tupplur, då är barnen redan överhungriga och mat måste lagas. Ta en kaffe, så börjar ett barn mata ett annat barn med kakor de hittat i skåpet. Lyssna på Sommar i P1, då leker barnen så högljutt att man bara hör var tionde ord. Grilla lite, så gillar inte barnen varken kött, potatis eller sås. Sola och bada. Ja, det älskar i alla fall barnen! Glada i hågen packar vi badväskan, tar med badbåten, hinkar och spadar. Men. Då tätnar molnen och efter en stund börjar det regna.

Under små, små glimmande stunder är alla nöjda, lugna och himlen relativt blå. Då tittar sommarlyckan fram, lite hastigt. Och så inser man. Det är inte vårt liv det är fel på. Det är föreställningen om vad som är rimligt under småbarnsåren som det är fel på.

Loj semesterlycka är lika oåtkomlig som Hawaii på ett vykort. Våra barn förtjänar realistiska semesterförväntningar. Vi föräldrar förtjänar realistiska förväntningar. Vi förtjänar att ägna semestern tillsammans och må så bra vi kan, istället för att vanka runt i ilska och besvikelse över krossade semesterdrömmar. Istället kan vi sparka lite boll i småregnet, läsa Bamse och pussa arga, glada och ledsna barnakinder. Vila, läsa romaner, sola och bygga om - får vi göra när vi blir gamla.