Det fina med att ta förgivet

Det här inlägget handlar om närvaro. Jag har jobbat ovanligt mycket de senaste veckorna. Inte likt mig. Inte likt mig alls. Jag är en riktig hemmagosare. Det har jag alltid varit. Som barn ogillade jag kollo och läger. Jag trivdes bäst hemma under kastanjeträdet med en bra bok. En liten Ferdinand är jag. Jag uppskattar mitt hem, om än ett oändligt operfekt sådant, men ändå mitt hem. Min plats på jorden. Med mina människor kring mig. Det har den rätta lukten, den rätta känslan, med det rätta lugnet.

Även när det är fullt ös, medvetslös. Så trots att både Signe och Henry kommer dragandes med varsin köksstol, långsamt hasande mot spisen från varsitt håll. Som att titta på en frontalkrock i slowmotion. "Nej jag ska hjälpa mamma!" "NEJ JAAG SKA HJÄLPA MAMMA!" Signes morrande skrik. Henrys buhu-gråt. Gråtande och arga kroppar slängda raklånga över köksgolvet. Trots detta, så hittar jag balansen igen ganska snabbt när jag är hemma. Sådär enkelt, som gamla jeans som är anpassade till min kropp, inte att min kropp som måste anpassa sig till jeansen.

Jag har haft på två jobb en period. Det ena jobbet som vanligt. Det andra jobbet på varje ledig stund däremellan. Jag har rest runt och iväg. Åkt bil och flyg. Bott på hotell.

När jag säger det till andra så känns det lite "flashigt" , lite viktigt liksom. Jag har träffat folk, blivit bjuden på mat, åkt vidare. Men hotellrummet luktar fel. Än hur rena handdukarna är, så är det ändå fel. Främmande ljud bakom väggen. Långt från de människor som är mina. När jag kom hem sent igår sov barnen som änglar utsträckta i sina sängar. I morse så sa Fredrik till barnen: "Har ni sett vem som är här?" Signe och Henry tittade sig oförstående omkring.

De tittade förbi mig, ut genom fönstret och runt i rummet.
"Neeej," sa de.
Inte förrän jag påpekade att det var jag som var där, så började de skutta och välkomna mig. Det faktum att de först inte reagerade handlar ju helt enkelt om att det var för självklart. Klart mamma är hemma. Även fast jag inte varit det så mycket de senaste veckorna, så är känslan i grunden ändå solid, varm och stabil som en solvarm klippa. De tar mig förgivet - och det gör de fullständigt rätt i! Att veta att mamma är närvarande, hemma med dem, det är flashigare än alla jobb och coola ställen på hela jordklotet.

Att få vara närvarande med dem, är den största resan.

Männsklighetens besynnerliga hav

Mina kära barn, livet är en besynnerlig plats att leva i. Världen en den mystiska plats där allting utspelar sig. Ibland är livet fruktansvärt och oändligt tråkigt, ibland är det underbart, lycka liksom kittlar oss i hela kroppen.

Varför det ska vara så är obegripligt? Varför måste vi uppleva uttråkning för att uppskatta det roliga? Varför måste vi uppleva sorg, för att kunna känna lycka? Varför måste det vara så? Om jag visste det, kära barn, så skulle jag förklara. Istället kan jag bara göra mitt jobb, min livsuppgift, att förbereda er inför detta besynnerliga som kallas "livet".

Leonard och jag var ute på eget äventyr i helgen. Vi lämnade syskonen och pappa hemma, åkte tåg, bodde på hotell, stirrade på storstadens myller.

När jag berättade för Signe och Henry att jag och Leonard skulle ge oss av tittade Signe storögt på oss, kastade sig bakåt i besvikelse och utropade: "Näej, ni glömde ju mej!" Det rev till i mitt inre när jag såg hennes uppriktiga besvikelse. Sedan när jag satt på tåget med Leonard och hans ögon lyste av lycka då han för första gången kände tågets krängningar och världen som flög förbi utanför. Då tumlade mitt inre av stolthet och ömhet. I varje steg jag tar finns en känsla, så mäktig. Ingenting i mitt liv är längre är neutralt. Att vara borta från barnen på resa med jobbet kan vara skönt, men som en tortyr för modershjärtat. Att vara hemma med barnen kan vara så oöverstigligt jobbigt, samtidigt vill jag inget hellre, vill inte vara någon annanstans.

Livet är en besynnerlig plats att leva i. Världen en den mystiska plats där allting utspelar sig. Jag förstår den inte, jag kan inte förklara den. Men jag satsar och lever i den. Och faktor X i mitt liv är barnen. X finns med i varje livsekvation, oavsett vad som händer i livet. Faktorn X är alltid närvarande. Och hur allt detta kunde få sig en början av att liv började växa i min kropp, är lika märkligt som det är obegripligt. Så kära barn. Låt mig hjälpa och leda er genom era egna upplevelser, finnas där som en trygg hamn i er darrande resa ut i mänsklighetens besynnerliga hav.

Om jag kunde göra denna resa åt er, så skulle jag. Men ni måste göra den själva, för att själva lära er navigera. Men låt mig vara er karta och kompass. Låt mig ge er redskap för att ni ska komma fram till era olika destinationer i livet oskadda.

Låt mig få finnas vid er sida tills den dag jag kan släppa taget och ni kan segla själva. Om jag är lyckligt lottat, så har jag lärt er att själva navigera. Och manövrera i livets kastvindar.

Bekymmer i mellanmjölkens land

Hur ska jag kunna samla ihop mina spretande tankar till ett logiskt resonemang? Min hjärna snurrar och mitt hjärta studsar. Allt det som händer i mitt liv just nu tycks tillhöra olika atmosfärer. Dimensioner och kalibrar. En dimension handlar om mitt arbete, där jag jobbar nära inpå människor. Just nu så nära den glödheta gränsen till liv och död att min själ vibrerar. Jag har närvarat vid möten då den glödheta gränsen av liv och död, hopp, förtvivlan och vanmakt befunnit sig i rummet lika starkt som stolarna vi suttit i.

Människor som fått lov att utstå sådant som jag knappt ens orkat läsa om på DN debattsidor. Människor vars öden får allt jag är, tänker och säger att verka som ett tramsigt barnprogram, så mjukt och oskyldigt att man skäms.
En annan dimension av mig är fullt upptagen av att kämpa med sitt tramsiga barnprogram till liv, då det utifrån min mellanmjölkens-land-horisont, bjuder på en hel del motstånd.

Barnens stormande utvecklingsfaser smattrar som spön i backen, det 3-årstrotsas och 6-års-suckas. Min man åker berg-och-dalbana i och ur tunga svackor. Så när rassliga vagnar på rostiga banor drar med oss i djupen, så dämpas hemmalivet med en dov sordin. Skorna som vi bär verkar väga flera ton.
Men Signe slutar för den sakens skull inte vråla som en krigssiren när hon inte kommer först. Och Henry slutar för den sakens skull inte att reta brallorna av sin storebror. Så livet liksom skälver till och man får pressa sig ett steg till för att mäkta med.

Uppepå detta ska jag jobba extra mycket ett par veckor nu, med ett helt annat arbete. Resa, flänga och hålla leendemusklerna i trim. Sedan har vi ju den gamla trista hushållskassan som inte vill räcka till. Planer man vill låta flyga, men som störtar på landningsbanan.

Och här omkring studsar mina tankar. Hur ska jag uppbåda den kraft och energi. hur ska jag hindra min hjärta, min själ att slitas itu mellan dessa dimensioner och atmosfärer? Men så är väl livet. Ett enda hopkok av alltihop. Jag får i alla fall leva i ett fritt land, tillsammans med mina barn. Jag respekteras för den jag är, jag äger mitt hem, jag har ett jobb.

Så här i mitt hopkok till liv. Så har jag det ändå ganska bra.

Ändå måste jag bryta ihop en skvätt ibland, eftersom min mellanmjölks-själ ibland inte riktigt pallar trycket.

Men när det är gjort kan jag njuta vacker natur, regnbågar, barnfnitter, god vänskap och choklad. Då är mitt liv bra. Ja, för hur bra liv lever man ändå inte - när man har lyxen att bekymra sig över att junivädret påminner om lucia?

Moderskapet

Jag är en människa. En förälder. En mamma.

Dagarna kommer och går. Jag vaknar som mamma, går upp som mamma, går till jobbet som en mamma, är ledig som en mamma, sover som en mamma.

Jag är människa, men jag har fördjupat min mänsklighet, mitt känsloliv, mitt ansvar, mitt blod, mitt hjärta. Och lagt det i händerna på mitt moderskap.

Jag andas som en människa, men jag lever som en mamma. Det är ett helvete ibland. Som himmelen ibland. Som mjuk sötma i kroppslig former.

Paradoxalt. Vidunderligt. Är moderskapet.

Jag föddes som människa men kommer att dö som en mamma. Och oavsett vad som händer med mina barn i livet, så kommer jag att älska dem.

Så hjärtat vibrerar, själen nästan brister.

Det är bördan. Det är gåvan. Att vara mamma.

Grattis alla mammor, på Mors Dag!

Ett universum av guldkorn

Ibland drabbar den oss. Sänker sig ner över oss som ett vått och unket täcke. Tristessen.

Precis som när Leonard drabbas av den kolossala olyckan av att ha tråkigt. När vi står och pratar med grannar för länge. Eller när vi hälsar på hos några som inte har barn och inga leksaker. Då smälter han han ihop som en lealös deg och levererar den inte så smickrande sanningen: "Åhh, vad tjåkigt det äj!" Vi hyschar honom och ler ursäktande. Men vi vet det. Vi alla vet det. Att det är så med oss vuxna också. Så slipade och trimmade i våra sociala beteenden som vi är, men ACK så det kan drabba oss! Inombords vill vi ibland bara skrika ut, värre än den mest uttråkade 5-åring: "Åh, vilket trrråååkigt liv jag lever!"

För så kan det verkligen kännas. Barndomens sensationer och ungdomstidens explosivitet är borta. Det kan likna känslan av att vara på motorvägen, långt till nästa stad. Variationerna består av en och annan omkörning, en bra låt på radion. Man kan drabbas av känslan av att livet helt slutat variera sig.

Att livet blivit tvådimensionellt, färgfattigt. Att varje dag innehåller exakt samma sak, varje stund och timme. Men det är egentligen lika befängt som att alla människor ser likadana ut. Eller, för den delen, att tvillingar skulle vara helt identiska! Eller att varje hand ser precis lika ut . Ja, de kan se väldigt lika ut. Ha samma grundstruktur, omfång och färg. Men man måste se detaljerna för att se den snillrika variationen. Fingeravtrycken. Varje båge och böj, unik för varje människa och varje finger.

Men ibland måste man titta fruktansvärt noga. Ibland är den väldigt svår att upptäcka - variationen. Ibland kamoufleras den av att något sker så gradvis att man inte vet att det hänt, förrän man riktigt anstränger sig för att se det. En vänskapsrelation som växt fram, långsamt men successivt. Men om man inte anstränger sig att lägga märke till det, så missar man nästan det fina som skett. Det faktum att barnen pratar och härmar nya uttryck varje dag, som idag när Signe la ifrån sig sin napp och snutteelefant och sa: "Hej då, elefanten, tjevligt att jåkas!"

Eller som en fin dag med barnen då allting faktiskt fungerar bra. Som nu i fredags då vi var i Säterdalen. Barnen var nöjda, vädret var fint och jag slogs av det faktum att de blivit så stora att de kan klättra upp i rutschkanan själva nu, det som tycktes som en utopi för två somrar sedan.

Men ibland så dyker en sådan där ljuvlig guld-variation upp. En sådan som förvandlas och blir till en skatt i hjärtat. Som att Leonard lärde sig cykla igår. Fredrik släppte taget om stödstången på cykeln och hans balans lät honom flyga fram på två hjul. Jag iakttog det på avstånd över åkrarna, hörde Leonard ropa och tjoa och insåg plötsligt att Fredrik sprang före Leonard på cykeln. Jag blev rörd till tårar. Vilken magi!

Ja, så livet kanske inte kommer med några galna kickar och hissnande känslostormar så ofta. Men i varje liten stund så ligger massor av små, små detaljer. Ett universum av guldkorn. Som bara väntar på att bli upptäckta.

Mitt liv, en kontinent

Det är alla små bitar tillsammans. En bit, och en bit, och en bit. Som skapar en stor bit.

Mer än bara en stor bit, utan ett område, en vidsträckt plats. Likaså, så är det alla små händelser som skapar en stor händelse. Nej, en enorm och omvälvande händelse. Likaså är det alla små ljud, som skapar den mäktiga symfonin, det rytande vrålet. Fiolen, saxofonen, slagverket. Pratet, skriken, ropen.

formas våra liv. Vår existens. Av små detaljer, av molekyler och kromosomer. Av sandkorn, av väte och koldioxid. Av sekunder, timmar och år. Så omges vi av LIVET. Livet som människa, i familjen, i samhället. Livet med tre små barn.
"Nu är det dags att åka," säger jag.
Signe ligger utsträckt på golvet i köket och låter Pippi Långstrump och Blixten MacQueen prata i ett gränsöverskridande möte.
"Nej, men mamma, vänta ett kag (:tag)" suckar hon sävligt och bevärdigar mig inte med en blick. Henry håller på och ställer upp ännu en av hans otaliga "gilköer" (:bilköer).
"NEJ, MAMMA IIINTE!" morrar han och får sin smått besatta blick samtidigt som han håller upp en varnande hand mot mig.

Leonard håller på att bygga ett garage av lego samtidigt som han övar sig på att räkna till hundra. "Nej, jag måste baja bygga klart mamma, bilajna måste ju bo häj!" utropar han med bekymrad blick och gäll stämma.
"Jo, fast vi behöver ... " försöker jag fortsätta.
"FÅR JAG AAALLLDJIG BYGGA KLART?!" vrålar han varpå stora tårar rullar ner för hans kind som en vattenkran.
"Jag ha den bilen?" säger Henry, då han dyker upp som gubben i lådan bakom min rygg. Och innan någon av oss en har hunnit reagera, snappar han åt sig bilen i Leonards hand och pilar iväg med den. Leonard som var uppe i sin upprörda känsla stirrar först tomt framför sig, innan ilvrålet från avgrunden bryter loss.
"NEEEJJ HENJU, NEEEJ! HAN BAJA TOOG DEN!"
"Fast vi behöver ju åka nu, så måste ändå avsluta ..."
Leonard hör mig inte. Han är redan i hallen i full färd med sin hämndaktion. Har tar tillbaka bilen från Henry och tre coola rallybilar till, som han vet att Henry tycker mycket om. Ett ytterligare avgrundsvrål avyttras, nu av lillebror. Och sen ett dovt morrande från densamme:
"NEEEEEJ LEONAJD, JAG HADE DEN!" Signe som vid denna stund fridfullt leker och inte alls bryr sig om sina bröders krigsföring kastas då brutalt in i konflikten, då Henry i hämnd mot Leonard snor Signes Blixten MacQueen. Fönsterkrossande iltjut utstöts från Signes nyss så fridfulla lilla stämma.

Mitt huvud sprängs, stressen sticker, tålamodet rinner iväg som sand mellan fingrarna. Klockan går. Någon börjar gråta. En annan hånskrattar. Jag stampar till i golvet och hör mig själv vråla: "HÖRRNI ALLIHOP, VI SKA ÅKA NUUU...!"

Vi fryser bilden.

Här är vi. Mitt i detta lever vi. Signe. Henry. Leonard. Tre barn. Tre viljor. Tre utvecklingar. Tre personligheter. Tre intressen. Tre behovsuttryck. Tre. Tre. TRE.

De små bitarna som blir en enormt stycke. En klippa, ett berg, ett land. Alla ljud som blir en symfoni, en kör, ett avgrundsvrål. Molekylerna, sandkornen, slagverket, sekunderna. Allt det där. Allt det här! Hela tiden, att leva i, hantera, förhålla sig till, orka med. Inte undra på att jag ibland tror jag ska sprängas. Smälta samman. Gå i bitar. Nötas sönder.

Inte undra på att livet känns så att det vibrerar i själen. Inte undra på att det känns stort, svårt, övermäktigt. För om vi tänker att mitt liv är många små bitar som lagts samman. Då är mitt liv en kontinent.

Den slingriga vägen

Vi var barnlediga ett knappt dygn, jag och mannen. Vi hade ett frikostigt presentkort att nyttja på en trevlig restaurang och generösa barnvakter (tillika mojmoj och mojfaj) som kunde ta hand om virvelvindarna över natten.

Men det var också något mer vi hade. Jag och mannen min. Vi hade ett akut behov av att mötas. Trycka på paus. Vrida ner volymen på livet. Och mötas. Om så bara för en kort stund. En kväll på en trevlig restaurang, med stilla musik och vår gemensamma radiofrekvens inrattad.

Så att vi inte bara kunde prata utan störningsmoment. Utan att vi även kunde förstå varandra, befinna oss på samma frekvens. Och återigen vandra stigen fram och nå till varandras sinnen, hjärtan och djupa vrår. Det var härligt, nästan lite berusande! För det må jag säga - att den stigen den är väldigt slingrig ibland. Ibland rent av så vildvuxen och ovårdad att den är ogenomtränglig.

Och det må jag också säga och dessutom skriva under, det är INTE LÄTT med tre guldlockiga virvelvindar med orkanliknande trotsåldrar i våra liv.

Men detta är dock inte den enda faktorn. Efter 13 år tillsammans har man också upptäckt ett och annat om varandra. Många fina saker. Och en del svåra, som vi stoppat undan i någon slags vag förhoppning om att de kanske kan försvinner om man inte låtsas om dem. Så, ja. Det finns en del undanstoppade lådor i vår relations gemensamma garderob. Så det fanns en del att prata om över fläskfilén.

Vi fick också i morse känna av en stunds lugn i själen av att för en stund inte behöva lösa sju konflikter och fem världskrig innan frukost.

På eftermiddagen tog vi sedan adjö av detta undantagstillstånd gjorde entré hos mojmoj och mojfaj där stormvindarna intog oss med full kraft. Så undrar man för en sekund hur man ska klara av det. Det som är vardagen. I kontrast till vårt barnlediga dygn så inser man på djupaste allvar vilket ofattbart hårt arbete vi ständigt annars befinner oss i.

Men stärkta av vårt möte så fortsätter vi vandringen. Om än slingrig, så tillsammans.

Där vi lever. I stormens epicentrum. Så det blir ånyo uppenbart varför våra olösta lådor i garderoben och de 37 punkter på hemmaprojekt "att-göra-listan" snällt får vänta.

Tills en annan gång. Kanske till ett annat liv. För imorgon kommer fortsättningen på vardagen.