Livspassage

När kraften är slut genom alla lager. När mitt själ bränner och min kropp stretar. När huvudet dunkar och hjärtat svider.

Då stannar inte livet upp. Det väntar inte. Det pausar inte. Det fortsätter. Barnens utbrott, behov och ursinniga levnadskraft fortsätter. Vardagens alla nyanser. Allting fortsätter. Med oförändrad kraft.

Och jag nöts. Jag nöter i botten. När jag inte längre har något att ge, fastän livet kräver det - så nöts jag ner. Jag faller genom lagren. Likt en livspassage mellan kantiga klippor fortsätter min väg. Framåt. Jag måste gå framåt. Gå, gå, gå. Livet kräver det. Livet ger sig inte. Det river mig i ansiktet. Tårar på min kind. Att vända går inte. Att vika av är inget alternativ.

Så. Den svåraste vägen, den enda vägen - den rätta vägen - är framåt. I passagen är det dunkelt. Jag får lägga mig med den trista håglösheten vid min sida. Jag får vakna med den taggiga ilskan. Så förunderligt det är. Vi tror att smärtan ska ha sönder oss. Vi tror att svårigheterna vittnar om vår misslyckande, vår svaghet. Men när jag tror att jag gått i tusen bitar. Då har jag inte dött.

Då har min själ mognat. Då har jag blivit en livspassage starkare.

Kärleken vårt superlim

Den stretar och drar i utvecklingens livstrådar. Utvecklingen i hans kropp är likt en inre tornado. Leonard fyller 6 år om en månad. Och han kan börja gråta när han tänker på att han inte fyller år just idag. Han kan också med värdig blick och förnuftig stämma berätta vad de lärt sig i skolan idag, varpå han pratar bebisspråk, jamar som en katt, snor en bil av syrran och tar över en lek så båda syskonen gråter.

Ambivalensen står med neonskrift i pannan på honom.Livet försöker rymmas i denna lilla 6-årings späda kropp men det får inte plats. Det är som att själen plötsligt expanderat och behöver mer plats, mer människa att husera i. Men kroppen är fortfarande liten och barnslig och tankarna så övermäktigt stora. Förvirrad och sprängfull av liv som måste ageras ut, tumlar 6-åringen runt.

Han försöker förstå sig på alla impulser, sinnesstämningar och insikter som bara haglar. Smattrar hårt på hans huvud. Allt JAG som ska testas, all plats som ska fyllas, alla emotionella knappar som ska tryckas.

Jag har varit på kollisionskurs med Leonard den senaste tiden. Det är som att våra själar krockar. Hans hela väsen begär om att få explodera mitt framför ögonen på mig, hundra gånger om, i alla väderstreck. Han behöver expandera här där han är helt trygg, där han har sin givna plats. Här. Hos mig. Hos oss. Och han behöver skapa sina reaktioner och uppleva stoppet och gränserna. Det trygga motståndet.

Han gör så rätt. Så ovetandes och omedveten om sin snillrika och monstruösa utvecklingsfas - så han gör precis allting rätt. Han låter sitt jag explodera där spillrorna av honom själv inte flyger för vinden, trampas ner i marken. Utan här hemma, där limmas han ihop igen. Och kraschar. Och limmas ihop. Och så kraschar vi allihop, som hjälplösa offer i 6-åringens skoningslösa känslomässiga tornado. Sedan limmar vi ihop varandra igen. Förvirrade 6-åringen och tröstlösa föräldrar.

I explosiv symbios tumlar vi vidare i utvecklingsfaserna. För hemmet är vår groplats. Och kärleken vårt superlim.

Den mänskliga föräldern

Att vara en lyckad förälder. Är det att göra allting rätt? Eller? Jag tror vi alla plågas av våra egna föreställningar om hur en lyckad förälder ska vara. Ideal vi hade innan vi fick barn. Böcker vi läst. Samtal vi haft med andra föräldrar i föräldragruppen. Skräckexempel vi sett på stan och tar avstånd ifrån. Finputsade minnen från sin egen barndom.

Vi slänger ner detta i livets hushållsmixer, så har vi ett översvämmat hem med föreställningar om vårt eget föräldraskap. Ibland snirklar vi oss hyfsat bra bland våra föreställningar, våra ambitioner och målbilder. Vi mår bra, sover hyfsat bra och är friska. Och så plötsligt slår det ner. Tröttheten. Mänskligheten. Misslyckandet. Det är som att vi ser oss själva utifrån. Förfärad undrar man: Vem är denna osmakliga mamma som fräser surt åt barnen? Vem är denna hetsiga människa som höjer rösten, morrar och säger överilade, elaka saker? Som gråter och beter sig? Vem är hon? Varför spottar hon på mitt föräldraskap? Och varför får hon mig att känna djup skam?

Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag vet - hur tråkigt det än är - att det är jag. Att dessa två, är jag. Mina ambitioner som förälder är äkta och viktiga. Men, i samma kropp bor människan. Jag som har haft en skitdag på jobbet, jag som inte räcker till, jag som inte sovit eller som helt enkelt lessnat. Ibland infekterar hon en hel dag, ibland dyker hon plötsligt upp - helt utan förvarning. Sedan kan inget få det ogjort. Jag har betett mig, gormat och skrikit, precis exakt såsom jag så dyrt och heligt lovat mig själv att jag aldrig skulle göra. Jag har låtit min röst vara just så vass och jag har till och med sagt saker, som är fula och orättvisa.

Så den viktigaste frågan blir då: Är jag, i motsats till en lyckad förälder - en misslyckad förälder? Är det min titel? Min plats? Min rang? Hur förhåller jag mig nu till mig själv när bilderna inte stämmer? När målbilden kvaddas och ambitionerna visar sig vara förgäves. Och så den mest svidande lögnen är att man är ensam. Ensam med att vara en sådan usel förälder - då vi är sådana experter på att putsa på våra fina ytor. Så att vi lämnar varandra åt tron att vi inte bara är misslyckade föräldrar - utan också de enda misslyckade föräldrarna.

Så. Är det förbjudet att vara mänsklig förälder? Eller kan det vara så att vi ibland glömmer, i djungeln av ambitioner, vad som är egentligen kärnan i föräldraskapet? Vad är det orubbliga och centrala? Kärleken. Kärleken. KÄRLEKEN! Jag älskar ju mina barn! Jag älskar dem så djupt och oändligt så att alla stjärnors glans inte nog kan jämföras med den kärleken. Trots detta, gör jag bort mig som förälder - stup i ett. Jag känner skuld och ånger. Jag förfäras över min mänsklighet. Men detta förändrar inte det faktum att jag älskar dem.

Så mitt i min illaluktande mänsklighet så lär dem om mänsklighet. Jag lär dem den om stolta vackra förmågan, att be om förlåtelse. Jag lär dem om känslor, om ilska och om ödmjukhet.

Så att vara en lyckad förälder. Det handlar, tack och lov, inte ett dugg om att vara perfekt. Det är att älska sina barn - och sedan göra så gott man kan. Och. Att acceptera sin mänsklighet.

Hard core-tålamod

Tålamod. Detta lilla ord. Denna beundransvärda förmåga. Denna gudalika egenskap. Denna mest väsentliga förmåga i föräldraskap, må den liknas vid syre.

Utan den kan vi inte leva och överleva i egenskap av föräldrar. Så därför står det klart för alla att förstå - varför jag så ofta kippar efter andan. Jag tror jag ska ramla ihop och dö, som en astronaut förlorad ute i rymden. Om man skulle sätta alla föräldraegenskaper på piedestaler, så skulle "tålamodet" ligga så högt, att det svävade bland molnen. Omringade av små sjungande änglar med guldkronor på huvudet. För när allting kommer omkring - så handlar det alltid om tålamod. Det finns inga andra förklaringar, inga andra orsaker eller undanflykter. Det är att ha tålamod som gäller - och inget annat.

När barnen skriker och bråkar med varandra, så är de fullt normala. Vad ska man göra? Prata lugnt med dem. Vad krävs för att detta ska ske? Jo, tålamod.

När tre barn vägrar äta maten man lagat och säger att den är "äcklig som bajs". Vad ska man göra? Man ska förklara vad som gäller vid matbordet, med lugn och pedagogisk röst. Vad behövs för att man ska kunna göra detta? Jo, t-å-l-a-m-o-d.

När man har, ja, typ två 3-åringar som med blixtrande ögon inte tillåter att man hjälper upp i bilbarnstolarna (när man har svinbråttom). Vad ska man göra då? Låta dem klättra själva. Vad krävs då? JO, TÅLAMOD.

Vår barn är normala. De trotsar, bråkar, retas, leker, skriker, upprepar, vägrar, provocerar och testar- helt enligt sina åldrar och faser. Det ÄR inget fel på dem - än hur FEL det känns! Syret, man saknar syret!Vi som föräldrar är egentligen ganska insatt i vad som krävs av oss. Jag har gått på föreläsningar, läst böcker och diskuterar både privat och professionellt om vilka som är barnens olika behov, beteenden och behov av vägledning. Så, detta borde ju göra oss till ypperliga föräldrar. Yes indeed! Om det vore så enkelt.

När man gick där med sitt första barn i magen så oroade man sig för en himla massa grejer. Barnets hälsa och utveckling. Om att man skulle veta allt som krävs av en förälder och barnuppfostran. Men det jag inte hade kunnat föreställa mig, var det endast var en enda sak som skulle bli rent avgörande. Har man bara detta, så klarar man nästan vad som helst. Denna mystiska egenskap.

VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT? Varför basunerades detta inte ut på föräldrautbildningen med flaggor och banderoller? Varför pratade vi om smärtlindring och amning? Varför talade man inte om föräldraskapets mest avgörande egenskap?! Akilleshälen!

Denna ouppnåeliga egenskap, som man så godmodigt hör från välmenande damer och herrar som skrattar kluckande åt de små liven och säger: "Det är b-a-r-a att ha lite t-å-l-a-m-o-d." Som om det vore enkelt. Som om det vore något som vi vanliga dödliga helt och hållet behärskade utan större krusiduller.

Nej. Här behövs inget "bara lite tålamod". Här behövs HARD CORE-tålamod. Vore den en drog, skulle jag sälja min själ för att få köpa den. För utan den är vi förlorade. God help us.

En sommar rikare

Tack familjen för den här sommaren. Tack barnen för er entusiasm. Och tack för era personligheter - dessa excentriska, sprudlande och unika.

Ni är en gåva, en börda, en livsuppgift med strålglans. Ni har växt flera centimeter, ni har drivit oss till vansinne, ni har förgyllt varenda dag som sprakande himlavarelser. Tänk allt vi faktiskt gjort, fastän vi inte vistades en enda dag utomlands eller hyrde en enda stuga.

Vi har lekt i sanden på stranden massor av gånger, fastän folk envisas med att säga att sommaren regnade bort. På något sätt så har vi haft spadar, badbåt och badhumöret redo när solglimten äntligen dykt upp. Det här var sommaren då Leonard kunde skjutsa sina syskon i badbåten och sedan kunde de leka tillsammans en stund innan storbråken bröt loss. Jag och Fredrik har bara tigit och fångat stunden av frid, som vore den en lättskrämd fågel.Vi har tältat i trädgården, vi har åkt över 100 mil i bil, hälsat på farmor och farfar, träffat fina vänner och varit på museum.

Vi har gått på kaféer, ätit glass nästan varje dag, fiskat med faster, snickrat med grannen och hoppat studsmatta hos alla vi kommit åt. Vi har ätit lunch, lekt och badat med mormor och morfar. Vi har varit på Sommarland och kört minibilar och sedan har ni pratat om detta med precis varenda människa som vi har träffat och visat bilder. Sedan har ni fnissat och skrattat så högt att vi, eran mamma och pappa, tröttnat och suckat. Många gånger.

Vi har varit ute och cyklat, ätit massor av korv med bröd och falukorvsmackor. Signe har upptäckt att hon fullkomligt älskar att bada och Leonard har med ängslig förväntan berättat för alla att han ska börja förskoleklass. Vi har varit på Furuvik och tittat på chimpanser, lemurer, ormar, krokodiler, orangutanger och kameler - men allt ni pratar om är de häftiga bilarna ni fick åka en enda tur.

Signe har åkt belochdandana och följt med mig på begravning, vilket hon berättar för alla med tindrande blick. Hon berättar att tanten var död i en låda och är i himlen och att gubbarna som har lådan hade gröna rep. Vi har jagat myggor och badat barnpoolen. Henry har haft på sig sina jobbarbyxor nio av tio dagar denna sommar, för hans största och innerligaste passion är att vara tillsammans med vår granne och snickare Blomid. Leonard har börjat trilskas med läggningen för han har med en snart 6-årings vakna sinne upptäckt att de vuxna fortsätter livet efter barnen lagt sig.

Det är sommaren när Signe och Henry varit i en stadigt klingande 3-årstrots och Leonard i en mopsigt och lynnigt 6-årshumör. Det var sommaren då Signe och Henry skulle bli torra, men blöjorna sitter stadigt på era rumpor då ni låtit oss veta att något sådant inte ska komma på tal. Än. För ni följer er egen klocka, er egen rytm. Er barndoms-takt, den som hjälper er att leka, upptäcka, trotsa och växa. Den som ska göra att ni ska komma på hur ni ska bli människor.

Och vi, föräldrarna, försöker bara hänga med och febrilt hitta nya sätt att orka med det på. Vi har skrattat, bråkat, lekt och lessnat. Vi har blivit myggbitna, solbrända och många upplevelser äldre. Det har varit en underbar och fruktansvärd sommar. Precis, exakt så som det ska vara, när man är vår familj. Så förgänglig som sommaren, är också livet. Men är vi en sommar äldre, en sommar starkare, en sommar rikare. Den lever vidare inom oss som en vacker pärla i våra livsband.

Semesterrealism

Det är sommar. Vi har semester. Är det inte detta man längtar efter hela det långa, monotona vardagsåret? Är det inte detta vi alla talar om, planerar och speklurar om hela långa vägen från julen? Sommarsemestern. Nästan som en högtid. Det är då man ska göra allt det där man annars inte hinner. Man ska vila. Man ska vila, sola, läsa böcker. Bli fräscht brun, gå omkring i shorts, dra ner på tempot, ta en skön fika, lösa korsord och lyssna på Sommarpratarna.

Sen slänger man med ett par projekt därhemma, på sommarsemetsern. Bara snygga till några väggar, kanske bygga en trätrall, kanske göra om på ett par hörn i trädgården. Bara så där löst och ledigt. Man liksom tar det som det kommer. Tar långa kaffepauser, glass och myser lite i hängmattan däremellan. För det hinner man ju. För det är ju sommarsemester och allt känns liksom fint och trevligt.

Kanske åker till stugan. Man går runt i bikini (om man nu inte varit gravid med tvillingar och håller sig stadigt till tankini - varför säljs det knappt några "tankinis" i vanliga klädaffärer? Är det verkligen bara jag som aldrig mer vill visa magen? Nåväl, hursomhelst), bara hänger vid bryggan, grillar lite, sover lite, läser bok. Allt sånt man gör i stugor.

På sommarsemestern. Då allt liksom flyter, sådär skönt. Så är det. Eller, så tänker vi att det ska vara. Så föreställer vi oss. Drömmer om. Och så kommer äntligen semestern. Man blir hög av bara tanken. Men sedan. Visar det sig. Att vi har tre barn. Tre små barn.

Och att när man ska avnjuta sin efterlängtade semestervila, så utbryter bråk mellan barnen som involverar knytnävar och tänder. När man tänker sätta igång ett projekt, så ska blöjor bytas och bakar torkas. Läsa en rad i en god bok, så ramlar ett barn på gruset och slår i knäet. Ska ta en tupplur, då är barnen redan överhungriga och mat måste lagas. Ta en kaffe, så börjar ett barn mata ett annat barn med kakor de hittat i skåpet. Lyssna på Sommar i P1, då leker barnen så högljutt att man bara hör var tionde ord. Grilla lite, så gillar inte barnen varken kött, potatis eller sås. Sola och bada. Ja, det älskar i alla fall barnen! Glada i hågen packar vi badväskan, tar med badbåten, hinkar och spadar. Men. Då tätnar molnen och efter en stund börjar det regna.

Under små, små glimmande stunder är alla nöjda, lugna och himlen relativt blå. Då tittar sommarlyckan fram, lite hastigt. Och så inser man. Det är inte vårt liv det är fel på. Det är föreställningen om vad som är rimligt under småbarnsåren som det är fel på.

Loj semesterlycka är lika oåtkomlig som Hawaii på ett vykort. Våra barn förtjänar realistiska semesterförväntningar. Vi föräldrar förtjänar realistiska förväntningar. Vi förtjänar att ägna semestern tillsammans och må så bra vi kan, istället för att vanka runt i ilska och besvikelse över krossade semesterdrömmar. Istället kan vi sparka lite boll i småregnet, läsa Bamse och pussa arga, glada och ledsna barnakinder. Vila, läsa romaner, sola och bygga om - får vi göra när vi blir gamla.

Frodiga som gräset, vackra som pioner

Och så har våren passerat år 2012, för att lämna plats åt sommaren. Så har midsommar kommit och gått. Den har trollat oss med sin magi och spelat oss sina vackra melodier. Söta barn blivit fotograferade med sina sommargranna anleten och vi dansade runt stången, såsom aldrig förr.

Små förskrämda och tultande småungar har bytts ut mot större nyfikna danssugna barn. Tiden går och barnen växer ikapp med det frodiga gräset. Idag fick Signe och Henry byta från spjälsängar till juniorsängar. Säkert ovanligt sent om man jämför med andra, eftersom de är modiga 3,5 år gamla. De har sett ut som giganter i sina spjälsängar ett bra tag nu, men de har glatt klättrat i sina sängar på kvällarna och inte vetat om något annat. För när man har dubbletter är det inte alls så tokigt med små mjuka hagar att låta dem hållas i på natten.

Men nu var dagen kommen, timmen slagen. Och när det ikväll var dags att sova sprang Signe och Henry till sängarna, kröp märkvärdigt upp i sina oceanliknande sängar, fnittrade till och somnade stora och stolta.

Igår var en familj med fyra barn på besök. Den minsta var bara några veckor. Den näst minsta 1,5 år. Jag höll den lilla nyfödda på min arm. Han skrek sitt darrskrik och plirade förundrat med sina skogstjärnsdjupa ögon. Sedan räddade jag kattmaten, fjärrkontroller och annan lös möblering från den näst minsta. Den övriga bunten barn lekte så huset gungade. När familjen åkte hem efter en frejdig och livlig eftermiddag, så hände något med huset. Det blev ... kan jag säga det? Lugnt. När vi fem var hemma, våra tre barn, tvillingar, trelingar, våra tre-barn-på-tre-år-barn var hemma - så var det ändå: Lugnt.

Vi ordnade lite lördagsmys och tittade på lite barnprogram, innan sängen kallade. Något har hänt. Tiden har gått. Årstiderna passerat, solen skinit och regnet slagit i backen. Minuterna tickat, månaderna passerat och dagarna flugit. Det är inte alltid särskilt lugnt i vårt hus. Ofta skriks det så att fönsterrutor nästintill krackelerar. Men det leks också. "Fåj jag leka i din lek?" hörs ganska ofta från ett syskon till ett annat. Och i de bra stunderna så trallar de iväg och åker buss till Afrika med Blixten och Tjuren och alla andra invånare som bor i vårt hus.

Livet är inte statiskt, gamla faser försvinner, nya tar vid. Barnen växer ikapp med gräset och blommar som vackraste pioner och livskraftiga lupiner. Jag andas in deras väldoft, styrka och växtkraft. Och jag gläds över deras blomning.