Trädet och mamman

Jag vet att vi nog är sist i stan. Men idag slängde vi ut vår gran. Jag och min glada pensionärs-mamma förklarade för barnen att man ska sjunga "Nu är glada julen slut, slut, slut" när man högtidligt bär ut det sorgset avvisade trädet ut genom dörren.

Jag och mamma-mormor stämde upp i sången, medan barnen myllrade oförstående omkring vår träd-ceremoni. Intresset för julgransplundring för dem räckte bara lika länge som kakorna vid fikat och godiset i smällkaramellerna. Bland annat myllrade barnen mitt i vägen för mig som prånglade mig mot dörren med den sorgliga barrträdet.

Som för att hämnas släppte granen ifrån sig ALLT barr på vardagsrumsgolvet, på spisen, på mattorna. Så mitt efter frasen "Så till nästa år igen ..." hör jag mig hetsigt vråla "FLYYYYTTTTA PÅ DIIIIG!" åt Leonard som oförstående tittade på mig med min hämnd-barrande avvisade sorgliga gran. Varpå jag med tappad ork försökte fortsätta med "... kommer han vår gamle vän, för det har han lovat." Men känslan var borta. Den lilla känslan jag haft.

Man vill så gärna orka. Vara käck, sjunga "Nu är glada julen slut, slut, slut", skratta åt förvirringen och kaoset. Istället vrålar man som en gris på väg mot slakt.

Så jag städade istället. Städade som om livet hängde på det. Barret, smulorna och juldammet. Tröttheten, irritationen och otillräckligheten. För det lättade faktiskt en aning när städningens mirakel lämnade efter sig en lätt och luftig stämning i huset. Så ja. Nu går vi vidare. Mot en ny tid.

Dagen som gör ont

Om själen kunde bli röd och inflammerad. Få sveda och värk. Såsom alla slemhinnor, körtlar och bihhålor i mitt huvud och kropp tycks fått. Då vet jag hur det skulle kännas. För jag känner att själen svider. Den är öm och röd. Skulle behöva kylbalsam och något bra preparat med lång bipacksedel.

För den här dagen, gör ONT. Den gjorde ont att leva. Ock ännu ondare att minnas. Nu när barnens fridfulla andhämtningar går att höras i den mörka stilla barnkammaren. Då värker själen av minnet. För jag orkade inte vara mamma idag. Vi orkade inte vara föräldrar.

Jag är sjuk sedan ett par veckor tillbaka och viruset vägrar lämna min kropp. Jag sover och äter vitaminer. Inget händer, mer än kraften bara mer och mer rinner ur mig. Men att inte orka är inget alternativ när man är mor av tre små guldlocksbarn. Det finns ingen anonymt eller lågmält över dem tillvaro som en sjuk och orkeslös mor lever i ett hus med sina tre små barn. Det är inte svårt eller krångligt att vara sjuk. Det är omöjligt. Det är som att säga åt regnet att inte falla. Det är omöjligt och lönlöst. Likaså är alla de behov som tre barn kräver av sin mor. Sjuk eller icke.

Och det som återstår är en seriekrock av tragiska situationer. Då modern krävs men orkar inte. Tillika en seriekrock av misslyckanden. En mamma som inte bara är sjuk, utan känner skuld över sitt oöverstigliga tillkortakommande. Och brottet jag gjort mig skyldig till är att vara mänsklig. Sjuk, mänsklig mor.

Jag förstår att jag inte borde vara så hård mot mig själv. Att sånt är livet och barn tål dåliga dagar, för de är ju så älskade. Så säger huvudet. Och det är förvisso sant. Men likväl. Att vara mänsklig är inte tillåtet när man vill vara Den Bästa Föräldern. Så då kvarstår ett minne av seriekrockar. Och en öm, röd svidande själ.

Tankekvitter

Jag har varit sjuk några dagar. Ni vet, så där som Karlsson på Taket vill vara. Bara ha riktigt mycket feber och så ska man bli ompysslad. Äta kuckelimuckmedicin. Alltså dricka många goda koppar kaffe, med en liten munsbit till. För att det är lite synd om mig.

Så värst ompysslad kanske man inte kan säga att jag blivit, men jag har haft en del ensamtid. Det är något att skriva om i historieböckerna, för det har jag faktiskt ingen aning om när jag senast hade. Kanske på slutet av 1800-talet. Sån där ensamtid då man hör sina egna tankar.

"Jaha, kanske ska jag läsa lite bok. Nej, först måste jag göra lite kaffe. Undra om jag ska duscha idag, nej, det behövs inte ska ju ändå inte träffa någon idag, orkar inte förresten. De sa att det skulle bli kallare ute snart. Undra om det tänker komma någon mer snö, det hade varit trevligt. Borde vi köpa skidor åt barnen? Känns liksom dyrt att satsa på alla tre samtidigt. De verkar ju inte lida av att få åka pulka istället, skidor kan vi börja med när de är lite större, kanske när Signe och Henry är i 6-års åldern. Åh, jag borde plocka bort julsakerna, men är ju helt kallsvettig, det får bli till helgen. Men det hade varit fint att sy nya gardiner till köket. Kanske färglada, vore fint till de vita väggarna. Oj, 91 poäng på Wordfued, shit, nu har jag ingen chans!"

Ni vet. Vanliga tankar. Tycks kanske en aning banalt, men ändå oerhört fascinerande. För de är som skygga fåglar, som annars bara sitter på en anonym pinne långt bak i mitt huvud. Hinner aldrig titta fram, aldrig flyga omkring och kvittra så att det hörs. Att ha en liten, liten tyst paus. Att för ett kort tag, slippa ha en ockuperad hjärna av barnabehov och jobbdilemman eller en överväldigande trötthet som får tankefåglarna att trilla av pinn. Och eftersom det dröjer innan vi får avnjuta vårfåglarnas underbara kvitter, så får jag glädja mig över att fått uppleva mitt eget tankekvitter.

Så jag känner mig ganska ompysslad ändå. Av mina egna tankar. Har glömt bort att de är sådant trevligt sällskap.

Ett hoppfullt nytt år!

Det gamla årets sista skälvande timmar är här. Mycket kan sägas om året som gick. Om en kall och regnig sommar, om en pojke som började förskoleklass och om Den Fruktansvärda Tyngden som vägrade släppa våra axlar. Också om friska och outsägligt fina barn, om vänskaper som växt och kärlek som djupnat.

Som vid varje nyår så fylls jag av nytt hopp att just detta år ska bära något alldeles speciellt gott för oss i sitt sköte. Och varje år så känns det som att Alla Möjligheter finns för detta att ske. Så även detta år, även om den Fruktansvärda Tyngden försöker inbilla mig annat. Så därför lyder min nyårsdikt så här:

Ring ut mörkret i våra hjärtan
Ring in ljus och växande tillförsikt
Ring ut frustration och otillräcklighet
Ring in glädje och tålamod
Ring ut alla idiotiska krav på oss själva
Ring in starka och sunda självkänslor
Ring ut stress och tristess
Ring in balans och ring in följsamhet till livets vindlande stigar som alltid vill föra oss framåt

Ring in ett nytt år där vi alla får vara precis så ofullkomliga som vi är - men vara lyckliga i de små stunder som skänks oss. Låt tacksamhet och ödmjukhet vara tongivande och vägledande.

Ja, kanske är jag naivt hoppfull. Men på vilket annat sätt kan jag bära på nya fantastiska visioner för året som kommer?

Så oss vara naiva - och önska varandra ett hoppfullt GOTT NYTT ÅR!

Julmiraklet

Det är svårt att med ord beskriva hur den här hösten varit för oss. Jag letar gärna efter liknelser, när orden känns otillräckliga.

Så den här hösten har känts som en lervälling. En bergsbestigning. Eller som ett stort träsk som vi alla skulle vandra igenom, utan en enda torr och fast plats att vila på. Eller en sandstorm i en öken. Livet har svidit i ögonen, sikten varit usel och överallt har det varit torrt och näringsfattigt.

 Men mest har det känts som ett mörker. Ett ogenomträngligt mörker. Och likt en svart varelse har hopplösheten och håglösheten hållit oss hårdhänt och ogästvänligt i sitt grepp. Sedan kom advent. Och med den snön, med sin mjuka och ljusa närvaro.

Det gav mig hopp. Jag sjöng julsånger som aldrig förr, som för att suga ur varje uns av glädjens budskap som gick att finna.

Sedan några dagar innan jul så ökade mitt skälvande hopp. Små tecken gick att finna, att kanske fanns chansen att vi skulle kunna få en hyfsat bra jul.

Sedan kom den. Julafton. Förväntningarna glimmade i barnens ögon. Julstrumpor var fyllda på julaftonsmorgon, lyckan gick som stötar genom vårt lilla hus. Snön gnistrade därutanför och stjärnor lyste i varje fönster.

Vi lekte en stund i snön, åt så vi storknade innan det var dags för Kalle Anka. Och så fortsatte det.

Det var intensivt och hektiskt med allt som sig bör ordnas en dag som denna, men den svarta varelsen höll sig borta. Signe skrek sig hes av skräck för tomten, Leonard av utom sig av lycka över sitt nya TV-spel och Henry sprang runt som en studsboll av rena ivern.

Barnen skrek inte ens av besvikelse när klapparna var slut, började bara ivrigt leka med vad de fått. På kvällen fick vi vuxna en lugn och fin stund med våra egna klappar och den varma känslan landade mjukt i min själ.

Och det var då jag kunde förstå. Att allt gått väl. Vi hade fått uppleva vår egen lilla julsaga detta år. För andra kanske det tycktes som en helt vanlig jul. För mig tycktes det vara ett mirakel.

En livspaus

Vi tog en paus. Från magvirus och själagrubbel. Vi mår bra och är friska idag. Morgondagen vet vi ingenting om.  

Gråmulna tankar fick skjutas åt sidan och vi tog oss en paus, mitt i livet. En paus, då vi istället fick ägna oss åt något viktigt.

Nämligen att bege oss ut i djupsnö och hitta oss en fager gran.

Trollskogens snötunga granar omslöt oss. Vår kattdam Kezia slog följde, såsom traditionen bjuder. Signe ramlade var tredje steg och Henry klampade fram som vore han född skogshuggare.

 Barnen pekade ivrigt på varje gran som sträckte sig svindlande mot skyarna och tyckte de funnit det perfekta exemplaret.

Men slutligen stod den där, täckt av snö och grann och grön. Så sågades den ner, släpades hem, fingrar blev kalla och ben blev trötta.

Så klädde vi den i vild kalabalik där alla kulor skulle sitta på samma grenar, tills den ståtlig och grann stod redo.

Nu står granen på sin plats i vårt hem. Den omfamnar oss med sin milda doft och löfte om jul. Och som påminnelse om vikten av att finna små livspauser.

Vintervärme

Decembersolen är som en gammal människas darriga och ömma hand mot min kind.