Vackert hjärta

Jag fick idag göra ett fint möte. Med min äldste sons empati. Leonards ömma, vackra hjärta.

Han hade en vän på besök som var arg och besviken. Och Leonard försökte med hela sin sexårings förmåga att göra sin vän glad igen. Han berättade med liv och lust om hur rolig vår pulkabacke är, med den tvära, snabba kurvan. Han erbjöd vännen att åka med honom eller åka själv, vilket han än helst önskade. Han lät vännen ta den bra Snowracern. Själv tog han den gamla svarta utan broms.

Jag tror aldrig jag är så stolt över mina barn som när de visar sann medkänsla. Sen är det självklart så att mina barn, precis som alla barn, mestadels tror att de är världens medelpunkt och roffar åt sig den största kakan och coolaste leksaken, så ofta de kommer åt. Ja, vid närmare eftertanke skulle jag bli orolig om de INTE var själviska allt som oftast, för barns själviskhet tyder på en sund och viktig självkänsla.

För empati och självkänsla är ju bästa vänner. Är man trygg i sig själv, kan man också bjuda till. Uppoffra sig. Våga gå in i någon annans känsla utan att vara rädd att tappa bort sig själv.

Genom att till exempel låna ut den bästa Snowracern. Kunna lägga sina egna behov åt sidan en stund till förmån för sin vän. Så han blir glad igen. Det är något som många vuxna skulle behöva lära sig mer om.

Leonard. Ett sådant vackert hjärta som den strålande vårvintersolen lyste på idag.

Formel 1-liv

Sprängfull. Livet begär varje fiber av mitt medvetande. Ockuperar huvud och hjärta i ett dåraktigt tempo.

Jobbet ångar på som ett skenande tåg. De två guldlockiga fyraåringarna är ändock lika ihärdigt i uppror med världen när jag kommer hem. Sexåringen har fullt lika många världsproblem att lösa och känslomässiga kaos att reda ut. Dessutom maten behöver trollas fram. Rumpor torkas. Matsäckar packas. Vantar torkas. Almanackor bevakas och bensin fyllas. Räkningar betalas, disk diskas och mat inhandlas. Syskonbråk lösas.

Ett slags ofrivilligt Formel 1-liv. Men inte med en mållinje som är en linje efter x antal varv. Utan en mållinje som sakteliga mognar fram.

Jag tror den här Formel 1-bilen måste unna sig lite choklad ikväll. För resan är lång.

Myten om det goda livet

Vad är ett gott liv? Vi famlar efter detta. Vi provar oss fram på olika sätt. Mestadels baserar vi vårt innehåll för det goda livet på någon sorts jämförelse med andra. Vi sneglar stressat på varandra och stämmer av. Jaha. Aha. Okej. Så ska det visst vara. Så ska man visst göra. Det ser roligt ut. Eller. Det verkar vara bra. Eller. Det ser lyckat ut. Vi använder varandra som facit. Men vi erkänner det sällan.

Vill gärna se det som vi tar vår egen väg. Liksom: "Vi gör det som känns bäst för oss". Men, nej. Vi vill inte göra fel. Inte missa något. Lägga ut fina bilder på Facebook. Eller, helt enkelt känna oss nöjda med oss själva. Vara de bästa föräldrarna. En lycklig familj.

Och i ivern efter detta så glömmer vi att lyssna inåt. Stanna. Rannsaka för vem och varför vi gör det vi gör. Om vi gör det för att vi vill det, då tror jag att det föder glädje och skapar en god cirkel. Trivs vi, så trivs våra barn. Om vi gör det för att vi tror att vi vill det, så föder det stress. Prestation. Ibland tror jag vi gör saker bara för att om vi inte gör dem, så är det som att vi missunnar våra barn allt det härliga.

En sådan tankekullerbytta! Vi missunnar dem ingenting, vi bara skapar en bild av det vi tror är det bästa. Jagar myten om ett gott liv.

Istället blir vi stressade föräldrar. Och stressade föräldrar är as-kassa föräldrar. I alla fall är jag det. Så. Därför struntade vi i våra eventuella planer i lördags och bar lite ved istället. Aktiviteterna får komma när de kommer. Liksom mogna fram.

Än så länge är vi nöjda med att klara av en hel lördag vid gott mod. Man kan inte stressa fram en frukt att mogna. Och än så länge har vi nästan inga mogna äpplen att plocka på livets aktivitetsträd.

Vi försöker koncentrera oss på att leva. Kanske går ut på gården i snön en stund. Ligger en liten extra stund i sängen och kittlar dem på magen. Det är en aktiviteter som jag behärskar. Riktigt bra, faktiskt.

Gammal hederlig kärlek

När ens små är sjuka. Så blir man plötsligt mamma de lux. Dels så blir, i alla fall våra barn, väldigt mammiga. Som vore den lilla sjukligen en utbyggnad av min egen kropp. Som ett plåster, en andra hud. Och dels så lägger modersinstinkten in en extra växel. Ibland av oro, men oftast av en överväldigande, ja smått överjordisk, sympati och empati med de små. Det är som sjukdomen satt i ens egen kropp, nej, värre. Mer som att man kräver ett veto mot att sjukdomen ska få drabba ens ömmaste punkt.

Det är faktiskt något fint med att få uppleva denna sida hos sig själv. Att bry sig om en annan så mycket att det fysiskt värker i kroppen.

Visst är det jobbigt och drygt när barnen är sjuka, men fullt lika väl känner man sig som något av en urmoder när man vyssat en feberhet kropp, torkat kräk eller gett hostmedicin och märker att den lille somnar gott.

Kanske har hjärnan något belöningssystem för att vi ska stå ut. Ett hormon som löser ut när ens avkomma är i fara. Eller. Kanske är det bara hur helt vanlig, osjälvisk kärlek fungerar. Så enkel och basal och samtidigt (i vårt samhälle idag), tämligen extraordinärt och unikt så att vi förvånar oss själva. Gammal hederlig kärlek.

Trädet och mamman

Jag vet att vi nog är sist i stan. Men idag slängde vi ut vår gran. Jag och min glada pensionärs-mamma förklarade för barnen att man ska sjunga "Nu är glada julen slut, slut, slut" när man högtidligt bär ut det sorgset avvisade trädet ut genom dörren.

Jag och mamma-mormor stämde upp i sången, medan barnen myllrade oförstående omkring vår träd-ceremoni. Intresset för julgransplundring för dem räckte bara lika länge som kakorna vid fikat och godiset i smällkaramellerna. Bland annat myllrade barnen mitt i vägen för mig som prånglade mig mot dörren med den sorgliga barrträdet.

Som för att hämnas släppte granen ifrån sig ALLT barr på vardagsrumsgolvet, på spisen, på mattorna. Så mitt efter frasen "Så till nästa år igen ..." hör jag mig hetsigt vråla "FLYYYYTTTTA PÅ DIIIIG!" åt Leonard som oförstående tittade på mig med min hämnd-barrande avvisade sorgliga gran. Varpå jag med tappad ork försökte fortsätta med "... kommer han vår gamle vän, för det har han lovat." Men känslan var borta. Den lilla känslan jag haft.

Man vill så gärna orka. Vara käck, sjunga "Nu är glada julen slut, slut, slut", skratta åt förvirringen och kaoset. Istället vrålar man som en gris på väg mot slakt.

Så jag städade istället. Städade som om livet hängde på det. Barret, smulorna och juldammet. Tröttheten, irritationen och otillräckligheten. För det lättade faktiskt en aning när städningens mirakel lämnade efter sig en lätt och luftig stämning i huset. Så ja. Nu går vi vidare. Mot en ny tid.

Dagen som gör ont

Om själen kunde bli röd och inflammerad. Få sveda och värk. Såsom alla slemhinnor, körtlar och bihhålor i mitt huvud och kropp tycks fått. Då vet jag hur det skulle kännas. För jag känner att själen svider. Den är öm och röd. Skulle behöva kylbalsam och något bra preparat med lång bipacksedel.

För den här dagen, gör ONT. Den gjorde ont att leva. Ock ännu ondare att minnas. Nu när barnens fridfulla andhämtningar går att höras i den mörka stilla barnkammaren. Då värker själen av minnet. För jag orkade inte vara mamma idag. Vi orkade inte vara föräldrar.

Jag är sjuk sedan ett par veckor tillbaka och viruset vägrar lämna min kropp. Jag sover och äter vitaminer. Inget händer, mer än kraften bara mer och mer rinner ur mig. Men att inte orka är inget alternativ när man är mor av tre små guldlocksbarn. Det finns ingen anonymt eller lågmält över dem tillvaro som en sjuk och orkeslös mor lever i ett hus med sina tre små barn. Det är inte svårt eller krångligt att vara sjuk. Det är omöjligt. Det är som att säga åt regnet att inte falla. Det är omöjligt och lönlöst. Likaså är alla de behov som tre barn kräver av sin mor. Sjuk eller icke.

Och det som återstår är en seriekrock av tragiska situationer. Då modern krävs men orkar inte. Tillika en seriekrock av misslyckanden. En mamma som inte bara är sjuk, utan känner skuld över sitt oöverstigliga tillkortakommande. Och brottet jag gjort mig skyldig till är att vara mänsklig. Sjuk, mänsklig mor.

Jag förstår att jag inte borde vara så hård mot mig själv. Att sånt är livet och barn tål dåliga dagar, för de är ju så älskade. Så säger huvudet. Och det är förvisso sant. Men likväl. Att vara mänsklig är inte tillåtet när man vill vara Den Bästa Föräldern. Så då kvarstår ett minne av seriekrockar. Och en öm, röd svidande själ.

Tankekvitter

Jag har varit sjuk några dagar. Ni vet, så där som Karlsson på Taket vill vara. Bara ha riktigt mycket feber och så ska man bli ompysslad. Äta kuckelimuckmedicin. Alltså dricka många goda koppar kaffe, med en liten munsbit till. För att det är lite synd om mig.

Så värst ompysslad kanske man inte kan säga att jag blivit, men jag har haft en del ensamtid. Det är något att skriva om i historieböckerna, för det har jag faktiskt ingen aning om när jag senast hade. Kanske på slutet av 1800-talet. Sån där ensamtid då man hör sina egna tankar.

"Jaha, kanske ska jag läsa lite bok. Nej, först måste jag göra lite kaffe. Undra om jag ska duscha idag, nej, det behövs inte ska ju ändå inte träffa någon idag, orkar inte förresten. De sa att det skulle bli kallare ute snart. Undra om det tänker komma någon mer snö, det hade varit trevligt. Borde vi köpa skidor åt barnen? Känns liksom dyrt att satsa på alla tre samtidigt. De verkar ju inte lida av att få åka pulka istället, skidor kan vi börja med när de är lite större, kanske när Signe och Henry är i 6-års åldern. Åh, jag borde plocka bort julsakerna, men är ju helt kallsvettig, det får bli till helgen. Men det hade varit fint att sy nya gardiner till köket. Kanske färglada, vore fint till de vita väggarna. Oj, 91 poäng på Wordfued, shit, nu har jag ingen chans!"

Ni vet. Vanliga tankar. Tycks kanske en aning banalt, men ändå oerhört fascinerande. För de är som skygga fåglar, som annars bara sitter på en anonym pinne långt bak i mitt huvud. Hinner aldrig titta fram, aldrig flyga omkring och kvittra så att det hörs. Att ha en liten, liten tyst paus. Att för ett kort tag, slippa ha en ockuperad hjärna av barnabehov och jobbdilemman eller en överväldigande trötthet som får tankefåglarna att trilla av pinn. Och eftersom det dröjer innan vi får avnjuta vårfåglarnas underbara kvitter, så får jag glädja mig över att fått uppleva mitt eget tankekvitter.

Så jag känner mig ganska ompysslad ändå. Av mina egna tankar. Har glömt bort att de är sådant trevligt sällskap.