Ritualernas Herravälde

Det finns en sak som härskar vårt liv, likt trådarna som styr marionettdockor. En sak. Ritualer.

Jag vet att jag nämnt detta förut, men vi har alltså två 3-åringar. Och det som gäller för 3-åringar. Det som är på agendan för 3-åringar. Det som är "da shit" för 3-åringar, är ritualer.De kontrollerar sitt liv, sitt jag, sitt herravälde - genom noga genomförda ritualer. Inget lämnas åt slumpen. Inget hafs-slafs passerar obemärkt. Alla behöver veta vad som gäller, i vilken ordning som gäller, med vilken färg, i vilken vinkel, med vilka verktyg, med vems tillåtelse, i vilken hastighet, med vilka fingrar.

För annars. Ja, annars. Väntar det oregerliga, det bottenlösa och fullständigt OPROPORTIONERLIGA raseriutbrottet. Nej, plural. raseriutbrotten, för de är ju TVÅ (som jag tror jag nämnt tidigare). Jaja, kanske du tänker, och vådårå? Små halvpersoner som är i trots-fas, utveckla-sitt-jag-fas, inte är det väl så farligt. Ta dem under armen, visa vem som bestämmer.

Ja, tänker jag då, så är förvisso sant. Jag tar dem under armen och vore jag Hulken med tio änglars tålamod, skulle jag med lätthet vandra vidare i livet med dessa brottandes, spottandes, sparkandes och skrålandes små människor under armen. Visslandes en förnöjsam melodi. Men jag äro icke Hulken. Och mitt tålamod är likt en väldigt liten och inte så framstående ängel.

"Jag ha mina josa klövaj (rosa stövlar)", ljuder Signes skarpa lilla stämma varje morgon. Trots återkommande snöväder har modern vägt in risken för reseriutbrottets skälvningar och istället satt på henne ett par extra tjocksockar.
"Jag HA mina josa klövaj!" säger hon med smått darrande och stegrande röst.
"Ja, Signe, du ska få dina rosa stövlar", säger jag och ser hur den maniska gnistan i hennes annars så runda och oskyldigt blå ögon, släcks. Och byts ut mot lycka.
"Ja HA mina josa klövaj!" utropar hon nu förtjust.

På denna sköra tråd vandrar vi. Utelämnade åt våra barns maniska lycka och förtvivlan. Och icke behöver jag nämna den gång hennes rosa klövaj råkade hamna i bilen, så att dessa inte fanns tillgängliga vid "åka till förskolan-ritualen". Icke behöver jag berätta hur den scenen utspelade sig.

Och så fortsätter det. Henry vid grinden till förskolan "Jag komma föst!". Tävlingen till dörren med storebror som han alltid i vansinne förlorar. Den klassiska ur -och i-klättringen i bilbarnstolarna måste ju nämnas. "Ja klättja sälv". Det för evigt oförlåtliga om en moders hand råkar hjälpa en stånkande 3-åring som fastnat med foten i bilbältet.

Sedan vem som sitter bredvid vem vid middagsbordet. Hur ytterdörren öppnas till huset. Hur och vem som får leka med vilken bil och på vilket sätt. Vem som får hålla i DVD-fodralet och vem som sedan får stänga av filmen. Slutligen. Som den grandiosa avslutningen på ritual-dagen, har vi läggningens "springa in i hörnet"-ritualen. De ska springa in i myshörnan i rummet innan de på ett lekfullt sätt ska lyftas i sina sängar. Här kan mycket gå fel. Och tålamodet är väldigt litet. Så förälderns trötthet och icke-vördnad inför ritualen, så avslutas hela den långa dagen nästan alltid med ett galet tjut från flickebarnet. Vilket också blivit lite som en ritual. Medan pojkebarnet har som ritual att i detta läge trycka fram ett maniskt låtsasskratt.

Och enligt ett visst sätt ska gosedjuren kramas och pillas med, innan de äntligen lösgörs från ritualernas band och sjunker in sömnen.

Så är ännu en ritualdag är lagd till handlingarna. Och med värkande kropp så vet du att du snart har en ny dag att leva (och överleva). I det stränga och kompromisslösa landet. Där 3-åringarna är de ondas riddare och de godas diktator. Ingen kan gömma sig. Ingen kommer undan. Vi är marionettdockorna, de håller i trådarna. Vi är och förblir. Fångna i Ritualernas Herravälde.

(I alla fall tills de blir 4. Men det är en annan historia).

Ur askan i elden

Då. När vi tittade framåt, till där vi är nu. Då så sa vi saker om framtiden, som: "Det kommer det att vända", "Det kommer det bli enklare". Det sa vi då, för att orka med då:et. Allt som vi då hade att överleva. Sömnlöshet. Fredriks knöliga arbetstider och pendling. Tvillingarnas bebisår. Åren då allting ställdes på ända. Allt handlade om att hålla oss flytande. Inte gå under känslan av otillräcklighet, utmattning och frustration.

Försöka orka, orka, orka. Så var det då. Svart som aska kändes livet, många gånger. Sedan har tiden gått och saker har blivit bättre. Markant bättre. Tvillingarna sover hela nätterna. De går, pratar och leker. Även om de skriker och bråkar väldigt mycket, så är det ändå en förbättring - mot då:et.

Vi har fått fasta anställningar, arbetar i stan. Allt är inte enkelt, men det är bättre. Nu:et tycktes infria sina löften. Men just som man tänker sig dra en lättnadens suck. Så händer det igen.

Livet gör en vändning. Fredrik börjar känna sig låg. Kanske på grund av att det blivit bättre, så fanns utrymmet. Platsen och rummet. Kanske har det stått på vänt. Kanske finns ingen logisk förklaring. Men så var det i alla fall.

Och så är det. Och efter han känt sig låg en tid, så kände han sig ännu lägre. Och så har det fortsatt. Tills vi är här och nu, idag. Långt nere någonstans, på oceanens botten. Och jag får den där brännande känslan av att vi gått ur askan i elden.

För nu att överleva varje dag är en brinnande kamp. Tvillingarna är inne i sin allra explosiva trotsålder. Leonards miljoner frågor och känslor, krav på livet. Allt som livet innehåller, så sprängfullt. Elden.

Jag ska försöka hålla ställningarna. Jag viskar till mig själv att jag ska klara det. Jag blundar och kör. För om jag på djupet tänker efter hur svårt det känns, så slukar lågorna mig. Vår familj är fortfarande världens finaste. Våra barn är vårt livs underverk. Så jag kör, bara kör. Jag ska försöka köra oss ut ur elden, på något vis. Helskinnade ska vi klara oss.

Jag förstår inte hur och när. Men vi ska.

En gosses känslomässiga stig

Att vara förälder är att vara en känslomässig passagerare. I tre nya liv. Inte nog med mina egna känslors dalar 0ch toppar, erfarenheter, motgångar och triumfer. Utan som mamma och pappa ska man åka med känslobanan med sina barn. Dessa tre. Inte bara i vardagens ilska och trots. Utan i alla skiftande möten med livet. Där jag med skälvande hjärta måste acceptera att jag inte kan låta min barn färdas på min känslomässigt upptrampade stig. Utan de måste själva göra jobbet. Ta sig fram mellan buskar och snår.

Trampa upp sin egen stig. Och det kan svida. Rejält. Särskilt när man hamnar mitt bland brännässlorna. Men ibland är det underbart. Att för första gången klara en svår passage, kanske med ett och annat skrubbsår, men ACK med sådan stolthet!

En ny känslomässig erfarenhet för vår äldste gosse i veckan som gick var första mötet med frisören. Långt änglahår har han haft, Leonard, vår prins och store filosof. Detta har nästan blivit lite av hans signum och därav den skälvande våndan hos modern som flera gånger hållit telefonen i handen för att ringa frisören. Men sedan låtit det vara ogjort. Istället har han fått ha Zlatan-frisyr. Såg helcoolt ut, men snart klagade han på att det var obekvämt. Och när Leonard sedan själv utbrister "Men när ska JAG till frisören då?", så var det slutligen dags.

Vi satt i bilen påväg till frisören så utbrister Leonard:
"Jag äj nejvös. Fast glad. Det äj ungefäj som näj man ska tjäffa en ny vän".

Livet svindlar till i min själ för ett ögonblick. För jag tycker att det han säger är så vackert. Och så en så träffande beskrivning, så ingen bloggare i världen skulle kunna krysta fram en bättre formulering. Han upplever känslan av "spänd förväntan" och han kan med sin 5-årings referensram reflektera över den känslan på ett sådant magnifikt sätt. Väl i frisörstolen är han lugn och vid gott mod, medan moderns hjärta svider plågsamt.

Det djupt känslomässiga med att se sitt barn ändra utseende där i frisörstolen och förvandlas från en liten gosse till en fullfjädrad pojke. Det känslomässiga hugget av att se honom titta i spegeln, se lite fundersam ut och sedan säga: "Äsch, det blev väl bja, men inte lika snyggt som på bilden".

Och då veta. Hur många vandringar han har kvar att göra på sin känslomässiga stig. Och han måste göra dessa vandringar själv. Och allt jag kan göra är att gå vid hans sida och låta mitt modershjärta bulta. Hårt-hårt.

Det oresonliga livet

Det här är ett terapi-inlägg. Mitt inre svämmar över och huvudet sprängs, om jag inte får skriva. Så läs om du vill. Eller låt bli. Men jag börjar med trotset. Trotsarnas stortrumma har börjat dåna. Som när Sumo slog i gångången på Fångarna på fortet: DONGDONGDONG! Den ultimata trotskombinationen har anlänt! DONGDONGDONG! Vi huserar alltså två 3-åringar och en som går stadigt mot 6 år. Visst känns det bekant i munnen att säga 3-årstrots och 6-årstrots? Jaaa, det är för att det finns en anledning till detta! Tada!

OCH. Sedan finns det något som brukar kallas "syskonbråk". Som jag mer skulle vilja kalla för syskonkrigstillstånd. Där det maximerade gallskriket utgör standard-ljudnivån i huset. Henry får så mycket skrikutbrott att han är ständigt hes. Jag skriver inte det här för framhäva våra barn som osedvanligt svåra. Nix. Helt normala barn. Gör allt enligt boken, som de skulle skrivit "Trotsboken" med sina egna knubbiga små händer.

Men det finns två andra faktorer som är mer ovanliga. Som spetsar till det hela.

Det ena är dubblettskapet. Det finns ju en anledning till varför man oftast får barn EN åt gången. Det är för att det är MER PRAKTISKT! Då betar man liksom av deras allra mest inbilska faser vid lite olika tidpunkter.

Men två simultana 3-åringar, som dessutom retar gallfeber på varandra med sina olikheter. Låt oss helt enkelt säga: Inte så praktiskt. Det var det ena. Det andra, är skicket på föräldrarna. När måendet inte är på plats. När min make inte orkar riktigt vara den pappa han egentligen är. När orken rinner bort och tålamodets mantel trasas sönder. Och jag bara är den lilla människa som jag är. Hur hanterar man då de dubbla 3-åringarna och den känsloambivalente 5,5 åringen. Hur?

Som jag satt på en liten trehjuling som ska dra en hel husvagn. Utmaningen verkar överstiga min förmåga, gång efter gång. Varje kväll man klarat så skulle man vara värd ett "life-achivement-award", men istället för ett glänsande pris står istället nästa dag på vänt. Bara några timmar bort, då allting börjar om igen. Förlåt, mina kära vänner. Jag vill inte framstå som pessimistisk eller självömkande. Men det är så jag känner, så vad annars kan jag skriva? Att barnen och familjen är värda varje droppe blod, svett och tårar? Ja, tveklöst.

Att jag ändå önskar jag kunde ta en gammal filt, dra över huvudet och gömma mig. Ja, tveklöst. Att jag ändå kommer stiga upp imorgon, göra det som ska göras, för att jag älskar min familj bortom rim och reson? Ja.

Ja, precis så! Det är helt bortom rim och reson. Inget är logiskt, enkelt eller förståeligt. Varken hur det kan vara så jobbigt, hur man ska klara det och samtidigt hur mycket man älskar. Inget är enligt rim och reson.

Det bara är. Det oresonliga livet.

Behovsskalan och goda cirkeln

I oktober 2006 skedde det. Då när mina egna behov för alltid puttades ner på andra plats. Min prins Leonard var född. Men detta var bara början. För i februari 2009 puttades jag på ett slag ner på fjärde plats. Prins nummer två Henry var född tillsammans med prinsessan (enligt mig, en fullblodig sådan) Signe var födda.

Sedan är det vi, föräldrarna, också. Ibland behöver vi ta hand om varandra. Under tuffa perioder, också bära varandra. Så ibland halkar jag helt enkelt ner på femte plats på behovsskalan. För det är nödvändigt, för att det är så vi gör när vi tar hand om varandra. Men det kan få en trött mamma att känna misströstan.

Jag har funderat en hel del på senaste tiden om hur det är att vara på fjärde, och ibland femte, plats. Att alltid bara få slänga en hastig titt i spegeln. Alltid ha ett kryller av barn runt sig när man går på toa. Med viss tur får man med sig sin egen handväska efter att man samlat ihop alla påsar, kassar och barntillhörigheter. På kvällarna mat och läggning, anpassat och skräddarsytt efter de små liven. Sedan, när allt är över för dagen, så snubblar man över alla "gilköer" (bilköer) och uttömda leklådor i soffan. Den stenhårda konkurensen mellan tid och behov. Allt trängs tillsammans under himlavalvet av dygnets dyrbara timmar. Misströstan kan man känna när orken tryter. För vem finns där och fånga upp mig? När jag är sist på behovsskalan?

Igår fick jag magsjuka. Som alltid med den åkomman, så trodde jag att jag levt min sista dag på jorden och nu skulle gå kvalfull död till mötes. Men gryningen kom och det ondsinta viruset hade dragit bort från kroppen.

Jag låg utpumpad i min säng och Leonard kom tassande in till sängkanten.
- Jag ville baja kolla huj det äj med dej, mamma, sa han lite trevande. Ovan att se sin mor så inaktiv på blanka dagen. Jag förklarade att varit magsjuk och att jag inte kunnat äta något än. Han sken upp.
- Jag kan fixa mackoj till dej! Jag kan fixa jättemånga mackoj! Det äj baja att jopa näj du vill ha dom!
Jag blev rörd av han genuina omtänksamhet. Och det är dessa stunder man förstår. Att det är värt varenda sekund av "sist-på-behovsskalan"-slitet. För belöningen det är att få uppleva sina barns empati. Att jag, i mitt hårda icke-glamorösa arbete med att ta hand om tre guldlocksbarn bidrar till något större.

För den fina med att låta deras behov gå först i regn och solsken, natt som dag, dag ut och dag in - ger tusenfalt i återbäring. För jag bidrar med att få rusta tre små människoliv till deras liv ute i världen. Som en vacker dag själva kommer ha förmågan att göra samma sak. Låta sig vara sist på behovsskalan, för så gjorde deras föräldrar.

Och så bildas vardagsslitet istället till en god cirkel. Leonards mackerbjudande var som ett lysande exempel på detta. Omsorg och empati växer som en frodigt träd inom honom. Så tänk på det nästa gång du torkar kräk, snubblar över leksaker eller letar efter vantar. Du bidrar till en god cirkel.

Löftesbäraren

Dessa veckor på året som man aldrig tror ska ta slut. Dessa enahanda dagar som segar sig fram likt en långsamtflytande massa. Detta vakuum mellan mellan julens glitter och påskens hoppfulla gula färg.

Detta nötande med bylsiga kläder, svettluktande vantar, overaller och försvunna halsdukar.

Detta tröttsamma frysande under snabbtrippande promenader från bilen till jobbet och jobbet till bilen.

Detta ständigt överhängande hot om olika sjukdomar, ena mer olustig än den andra, då det här med pest eller kolera känns bokstavligt.

Denna paradoxala ambivalens över att tiden går så långsamt och samtidigt aldrig räcker till.

Denna enahanda väntan på att kunna använda inne och ute tillsammans, i värme och harmoni, som bästa vänner. Kunna låta barnen släntra iväg på morgonen med en tröja och skor ackompanjerat av fågelkvitter och takdropp. Då oket av klädbestyr lyfts bort och knubbiga barnhänder inte fryser.
Drömmen om våren. Är ibland så plågsamt lång. Och tanken på våren känns osannolik likt en hägring i tristessens mörker.

Men i snöslakens lek idag hörde jag den. Vårfågeln. Löftesbäraren. Den berättade om våren. Den bad mig ha tålamod.

För att om oxveckornas värk inte har gjort sitt. Så lyser heller inte våren ljus med samma magiska glans.

(Och medan jag väntar på den. Kan jag alltid glädjas över mina barn. Söta som karameller.)

Baka, baka liten Signe

Vi har bakat ihop. För första gången. Min dotter och jag. Hon är tre år och för allra första gången fick hon med stolt blick dra på sig storebrors Bamse-förkläde och stå på pallen. Och hålla i träsleven och röra. Hon tittade upp på mig med strålande blick.
"Vi baka mamma!" utbrast hon med lycka i rösten. "De joligt baka med dej, mamma!"
Hennes solskensblick drabbade mig med blandade känslor. Insikten om att detta vår första gång - vårt första bakningstillfälle - gav mig lycka, men samtidigt ett hugg av dåligt samvete.

Den påminde alldeles övertydligt om vilken pressad tillvaro vi levt (och fortfarande lever), att det inte blivit någon bakning. Särskilt ingen barn-bakning. Och har det blivit det så har det varit endast storebror som fått hjälpa till när dubbletterna sovit.
För vi har bara inte orkat. Tre par ivriga vevande armar och trettio små pillande fingrar har känts för jobbigt. Oöverkomligt, rent ut sagt. Även det nötande gallskriket som följer därpå när man lyfter bort en eller två från den åtrådda platsen vid bakbänken. Vetskapen om dessa gallskrik har stängt alla baknings-dörrar med en stor smäll.

Inget sånt lull-lull i den här familjen. Gång på gång har jag konstaterat att det är så det är för oss. Men inte utan att känna små droppar av sorg i mitt hjärtas hus.
Nu har Signe och Henry fyllt tre år. Tempot har inte stillats. Kriserna är fortfarande ständiga, pockande och fler än det finns föräldrar och hjälpande armar och ben i huset.

Ändå har någonting förändrats. Något subtilt. Och detta veta jag på grund av att en tanke armbågade sig fram till mitt medvetna och sade: "Du ska baka till Signe och Henrys kalas!" En tanke som inte överlevt enda fram till mitt medvetande på flera år.

Men nu kom den. Så något har hänt. Kanske att vi faktiskt sover på nätterna. Att det blir någon enstaka halvtakt med pauser i vår familjesymfoni ibland. Jag vet inte. Men jag uppbådade orken, modet och kraften till att baka kladdkakor till Signe och Henrys 3-års kalas. Jag gjorde det och jag gjorde det tillsammans med Signe. Fråga mig inte riktigt hur jag lyckades ro det i land, men kladdkakor blev det, i långa banor.

Till min stora förvåning följde Signe högtidligt alla mina förmaningar vid bakbänken. Hon accepterade sin roll som andre bak-chef med ett litet "eh, jaha", vilket helt klart hjälpte modern att behålla sitt lugn. Hon stod och höll slickepotten som jag strax skulle använda till att skrapa ut smeten i bakformarna.
För ett ögonblick vände jag ryggen till och sedan kom jag på:
"Du stoppar väl inte slickepotten i munnen, Signe?"
Kort paus.
"Nä-ej", svarar Signe bestämt.
"Bra" sa jag och började skrapa ur smeten med slickepotten.
Liten längre paus.
"Jag baja, baja pussade på den, mamma."

(Men kalasgäster, oroa er inte. Kakorna gräddades i 200 grader.)