Tvålhjärna

"Vänta här nu, har jag någon husnyckel?"

Bilen är full med barn. Närmare bestämt tre. Pelle Svanslös har just börjat dansa ur bilhögtalarna. Jag har just hämtat dem hos dagmammorna. Första riktiga dagen, alla tre, ensamma. Det hade gått lysande. Och taktiken vid hämtningen hade varit att gå med dem en och en till bilen, som står parkerad där man kan hålla uppsikt på den. Hade funkat bra.

Ingen husnyckel. Jag hade inte haft en tanke på att ta med mig en sådan. Hur kan man inte ha en tanke på att ha med sig en husnyckel? Ja verkligen JÄTTELÄTT att ta vägen någon annanstans med tre barn, varav två blöjbarn, när jag naturligtvis inte hade några extrablöjor med mig. Hur kan man inte ha extrablöjor med sig?

Ja, en svindlande tanke är hur många tankar man tappar på vägen. Den här gången räddade en olåst bakdörr mig. Men när man glömmer betala för blöjorna och måste ringa affären och be om ursäkt (och betala senare) eller sin goda vän som man har stämt träff med på lunchen. Då börjar man fundera. Och bli orolig. Jag är ju en noggrann person. Ansvarsfull. Trodde jag. Vad händer?

Tre barn hände. Ibland är det ett under att man har kläderna åt rätt håll när man rusar till jobbet. Och när man kommer hem, så slår verkligheten emot en som en tornado. Två små knattar ska tävla om att dra mig i näsan, bytas blöja på och hindras från hälsovädliga katastrofer och en storebror ska ha min fullkomliga uppmärksamhet, i ensamhet. Och alla tre kastar sig åt olika håll av besvikelse när de inser att mamma inte har 100% att ge, just nu. Och då är det dags för pottbesök och middag.

Jag fattar knappt själv när jag sitter på mitt lugna kontor på jobbet hur intensivt det kan vara hemma. Men jag har börjat förbereda mig med mellanmål för att klara arbetspass nummer två på dagen. Det tuffaste arbetspasset. Och som blåser ur hjärnan totalt.

Jag känner ibland nästan fysiskt hur saker och ting glider ur mitt medvetande. Jag kan känna dess närvaro, men sedan slinker det iväg och är förlorat. Stackars hjärna. Den försöker hålla reda på mina tankar som likt hala tvålar flyger ut i intet och förvinner. Febrilt arbetande med simultanförmågan uppvriden på max. Distraherad och överhettad. Ohjälpligt måste jag erkänna det. Jag har en tvålhjärna.