En blandning av sött och salt

En fruktansvärt jobbig dag var till ända. Signe och Henry hade till sist stupat i sina sängar och äntligen skulle jag få lägga Leonard och få en stund för mig själv. Hela dagen hade jag kämpat emot ilskeutbrotten och misslyckats mer än en gång. Varje fiber i mig var less. Vid sängkanten ber vi "Gud som haver" och säger god natt. Jag går med lättade steg ut ur rummet, när Leonard plötsligt ropar bakom mig:
- Mamma! Det är en sak jag glömt att berätta! Jag stannar med ett ryck. Åh, nej, tänker jag. Nu kommer han inte vilja sova heller. Hjärtat sjönk som en sten.

- Ja, vad är det gubben?

(Kom nu ihåg att Leonard är 3½ år gammal). Han tittar på mig med förståndig min

- Jo, du förstå, imorgon ska jag på utbildning. Så jag undrar om du skulle kunna se efter Signe och Henry medan jag är på kursen?

Dagens samlade ilska byts ut mot ett överrumplat skratt. Älskade Leonard! I ett slag var allting glömt och förlåtet.

Livet är komplext. Glädje och sorg är våra trogna livskamrater. Skratt och gråt likaså. Utan det ena skulle det andra inte finnas. Bakom det dystraste hörnet lurar ett skratt. Än hur mycket man önskar att det gick att leva att fullkomligt obekymrat liv, kan vi snabbt konstatera att det inte är en möjlighet. Hundar är kanske begåvade med den förmågan. Ja, katter också. Livsnjutarnas mästare. Som år ut och år in kan vara lika nöjd med att lojt få ligga på en varm plats och spinna.

Men vi människor? Nej, inte en chans. Vi klarar inte av att behålla livet okomplicerat. Se bara på västvärldens alla ilandsproblem, varför finns de? I teorin skulle vi kunna vara ett halvt jordklot med fullkomligt skamlöst lyckliga människor. Men det är vi inte. För vi vet inte hur vi ska förhålla oss till lycka när vi inte har några referenser. Nyanser. Något mörkt för att kunna urskilja det ljusa. Vi kan inte njuta av solen om regnet inte faller ibland. Godis skulle inte vara så gott om vi åt det till frukost, lunch och middag. Tyvärr.

Så ett obekymrat liv är det bara en ointressant utopi. En händelselös tillvaro. Nyanslös. Våren är verkligen ett exempel på hur det kommer ren och skär glädje - för att vi har den ändlösa vintern färskt i minnet. Som vår käre Lasse Berghagen sjunger i Allsångens Stockholmsvisa, förvisso om Mälarens kärlek till havet: " ... en blandning av sött och salt", men jag tycker det stämmer bra in på livet.Mitt liv består en massa sött och salt. Mina barn är verkligen både mitt söta och mitt salta. Det är på grund av mina barn som jag i skrivandets stund kämpar med många tunga bitar och brister. På sömn. Balans. Uthållighet. Tålamod. Kraft. Men det är också tack vare mina barn som jag är så outgrundligt lyckligt lottad. Att få vara med när de upptäcker livet. Glädjestrålande geggar ner händerna i blöt sand. Upptäcker en myra. Vädrar håret i dammsugarens utblås. Smörjer in sig i köttfärssås. Kommer stapplande i pappas skor. Berättar att de ska på kurs.

Varje dag, timme och stund med mina barn är ett privilegium. Söta som socker är de. Det gäller bara att komma ihåg det, när saltsmaken blir för stark.