Sov för livet!

Att sova är början och slutet på allting. Som nyfödd människa sover man ohyggliga mängder. För att växa och utvecklas. Orka det nya hårda livet som människa. Sedan under hela barndomen och tonårstiden behöver vi sova. För att utveckla våra hjärnor och styrka för att forma våra egna liv. Identiteter.

Att sova innebär återhämtning. Läkning. Och ett helt brilliant sätt för kroppen att samla dagens med -och motgångar och lägga dem åt handlingarna. Som att byta station. Gårdagens stopp i livets resa byts ut mot dagens. Vi behöver hjälp att släppa det som var igår. Få distans till det. Vila oss från bekymren eller tankarna eller projekten. Sova på saken, helt enkelt. Börja på ny kula nästa dag. Nästa station.

Aldrig har jag reflekterat så mycket över sömn. Aldrig som nu, när den inte går att ta för given. Det är just det. Att om man inte har några problem med sömnen, så tänker man aldrig på dess oerhörda betydelse. Jag har bara vetat att jag mått bäst om jag sover åtta timmar och så har jag sovit åtta timmar. Jag har alltid varit ganska lättväckt och trodde jag skulle döden dö när jag en gång bodde i ett hus där det gjordes renoveringar ett par trapphus bort. De bilade och borrade så jag trodde jag skulle mörda någon. Det väckte mig varje morgon klockan halv åtta i flera veckor. Som en galen människa sodde jag runt i sängen och morrade och marscherade till järnaffären och köpte hörselkåpor.

Tänk om jag då hade vetat att jag bara lite senare i livet skulle bli väckt en gång i timmen varje natt i cirka ett och ett halvt helt år.
Det är old news för alla att småbarn inkräktar på sömn. Men inte lika ofta pratar man om effekterna av dålig sömn. Vad det gör med kroppen. Huvudet. Tankarna. Det är som om tankarna inte riktigt når ända fram. Som om kroppen är fysiskt frånvarande. Som om färgerna på regnbågen består av några enstaka färger och resten bara är en avlägsen tanke. Något man inte når fram till. Inte orkar fast man vill. Och efter ett tag så vill man inte heller. Det är då autopiloten kommer fram. Alla invanda mönster och kroppsliga uppgifter fortsätter fungera, om än lite knackigt, men ändå. Det sitter i ryggraden. I ett slags robotliknande tillstånd diskar man, byter blöjor, pratar, jobbar och till och med skrattar. Av rutin och invand kunskap om socialt beteende. Man är närvarande, men ändå inte. Autopiloten är inkopplad.

Men autopiloten klarar inte direkt några motgångar. Blir något fel eller annorlunda eller svårt, så fastnar man. Som en duracellkanin som fastnat mot en tröskel. Och så blir man alldeles förtvivlad, för då behövs den en närvarande hjärna för att lösa problemet. Och det går ju inte, för den är ju utloggad.
Sömn är som en gåva till livet. Nyfödda behöver det för att orka bli människor. Föräldrar behöver det för att ta hand om de nyfödda.

Så, kära vänner! Ta hand om er själva och se till att sova ordentligt - om du har möjlighet. Har du lätt för att sova: Stort grattis! Och har du inte möjlighet att sova, så ta det på största allvar. Försök turas om att sova. Be om hjälp. Men vad du än gör; sov, sov, sov!

Sömn är livets billigaste och mest geniala medicin.