Allting var i uppror. Vädret strilade grådaskigt regn från sörjande skyar. Jag och mina tröga hjärna hade glömt berätta för dagmammorna att jag skulle hämta klockan fyra istället för tre idag. Barnen var i spillror.
När jag, sen och besviken på mig själv och mitt kvaddade sinne, kom insnubblande till barnen hos dagmamman, så vreds kniven om ett varv till. Leonard klarade inte av att klä sig eller ens stå av sig själv, eftersom han hade ont i magen, i halsen och i fingret. Och säkert även i själen. Detta förklarade han med den pipigaste gnällrösten norr om Dalälven. Och Signe och Henry skrek i kör om vem som skulle hålla min vänstra hand när vi skulle gå över vägen. Själv var jag fortfarande besviken på mig själv och min oförmåga att komma ihåg saker. Som till exempel, vilken tid jag ska hämta barnen.
Ett svart moln följde säkerligen minibussen där den svängde in i vår lilla by. Leonard fastnade i gråten, gnället och psykbytet. Signe fastnade i skriket, ilskan och tårarna. Den enda som var egentligen ganska nöjd, var Henry - men han påverkades effektivt av moderns svarta humör och syskonens klagovisa. Och började skrika desperat, som av bara farten.
Regnet tilltog. Psykbryten haglade. Moderns mod sjönk ner i benen, förbi fötterna och ner genom golvet. Nere i krypgrunden kurade modet ihop sig för att vänta tills stormen var över.Det gräts utan uppehåll. Signe och Leonard grät så de dreglade och föll ihop på golvet, om och om igen. Rödsprängda ögon som blev ännu rödsprängdare för varje ny gråtattack. Henry krockade lite extra hårt med Signe och stal hennes leksaker, förvirrad av den konstiga stämningen.
Vissa eftermiddagar får övriga livet att framstå som lika lättsamt som en glättig schlager. Vissa eftermiddagar är nästan ondskefulla. Särskilt när de är i november. Det här var en sådan eftermiddag.
Det finns bara en sak man kan göra med sådana eftermiddagar. Skynda sig att glömma den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar