Starta om. Andas. Fortsätta.

Hjärnstopp. Huvudkaos. Error.

Det var det i veckan för mig. Det var som att huvudet inte ville vara med längre. Hjärnan började närma sig fullständig kollaps och vibrerande överhettning. Systemet varnade med stora blinkande lampor och felmeddelande dök upp på näthinnorna: "Programmet svarar inte". Det var bara trycka ctrl+alt+del. Starta om.

Ta ett andetag. Hålla händerna om huvudet för att hindra det från att krackelera. Starta om.

Det blir bara för mycket ibland. Alla tider. Alla att-göra. Alla middagar som måste inköpas och lagas. Och så barnen. Åh, barnen. Fantastiska fina, fruktansvärt krävande. Barn.

- Signe och Henry, gode Gud, när lämnar ni ert vettlösa okontrollerade naturkrafts-tillstånd?

- Leonard, när ska du växa alla dina fina tankar växa ihop med din kropp och komma i fas?

När ska vi komma i fas? Hela familjen? Det känns oändligt avlägset. Men ibland är det lättare att se vad som inte hänt, än det som faktiskt skett. Och vi har kommit framåt. Idag grillade vi korv på vår fantastiska grillplats på bakgården, med utsikt stilig som en långväga utsiktsplats. Solen sken från en djupblå novemberhimmel och alla människoansikten vände sig leende mot den och välkomnade de dyrbara strålarna. Signe och Henry släntrade runt och petade med pinnar och försökte jaga vår lilla pigga katt. Mellan näsramlingarna och frustrerade skrik, så var det hela en mycket lyckad lunchgrillning.

Som ett avstamp in i de nya tiderna. De tiderna då vi kan börja röra oss i nya cirklar. Göra saker med barnen, tillsammans, andas ny luft. För ett år sedan var detta mycket svårare. De kunde inte delta, de kunde inte gå omkring, inte jaga katt eller hålla i den kladdiga korven och mumsa i sig den.Vi har kommit framåt. Jag måste se det. Ta in det.

Så att jag vid nästa tillfälle då min hjärna hettar som en ångkokt rumpstek, inser att processen inte är statisk. Vi rör på oss. Långsamt. Men framåt.

Så det är bara att starta om.

Andas.

Fortsätta.