Min hud, mitt jobb, mitt jag

Fredrik och barnen gjorde en blixtvisit på mitt jobb idag. Det är underligt. När världar möts. Två så fullständigt olika. Mitt emellan står man. Identitetsförvirrad. Kluven. Livsrollerna blir övertydliga.

Den ena. Där jag är en mamma. Min person, min kropp, sitter ihop med tre andra små personer och kroppar. Barnens fysiska närvaro i ens livs är så starkt att de nästan delar min hud. Alla deras små hyss, deras ljud, deras klapprande stereosteg, deras full-i-bus-miner, deras lockiga rufsfrisyrer, deras falsettpip. Att mitt hår flyger omkring i en tofs och jeansen är trasiga. Där känslorna finns inuti och utanpå. Glädjen och vansinnesutbrotten är lika närvarande som falukorven och makaronerna. Allt är vardag. Det vanliga. Mitt liv. Det jag är.

Och den andra. Där är jag kollega. En individ. En anställd av alla anställda. En medarbetare med sin integritet, sitt kontor och sina arbetsuppgifter. En kvinna. Som är klädd för att passa in i en vuxenvärld. En värld där man får välja vad man vill dela med andra. Hur mycket av mig som ska synas, hur mycket jag vill hålla för mig själv.

Och där kommer de vällande fram i korridorerna och i fikarummet. Gör kullerbyttor på golvet (alltså barnen, inte Fredrik), springer in till ett par enhetschefer med mössan på svaj och springer runt alla pelare och trycker på hissknapparna som de vore ett exklusivt nöjesfält. Människor blir hänförda av avbrottet av barnrop och fnittrande lintottar.

Jag blir så stolt så jag nästan spricker. Samtidigt splittrad. Blir för en sekund osäker på hur jag brukar vara, prata och bära mina barn. Som att mitt jobb-jag inte riktigt hunnit hoppa in i mamma-jaget. Som att jobb-jaget sitter kvar på kontoret och skriver på datorn och undrar vad det är för barn som springer i korridorerna. Och ändå delar jag deras hud. Att vara med dem är lika naturligt som att mina lungor hämtar ny luft varje andetag. Fullständigt och fullkomligt självklart. Bara inte här. Och ändå. Överallt.

Och jag ser det i kollegornas ögon. De ser vem jag är. Att de ser min andra hud. Vad det är som präglar mig.

Leonard betér sig världsvant där han släntrar fram till min kontorsdörr.

- Häj har jag vajit många gångej. Jag vet huj man jöj!

Bra. Om Leonard vet. Då vet nog jag också.

Att det bara att vara den man är. Man man får vara en och samma person, fastän i olika roller. Och att det fungerar. Att jag är okej. Oavsett.

Om jag bara låter bli att tänka så mycket.