Det vita kuvertet med det usla beskedet

Årets besked dök upp i postlådan tillsammans med Annonsbladet och en vacker bröllopsinbjudan. Det kommer i ett oskyldigt vitt kuvert med myndighetens namn deklarerat i ena hörnet. Och hela mitt liv har det inneburit ett välkommet tillskott. Men i år. Ett slag i magen.

Denna Myndighet som för mig nästan är ett abstrakt begrepp. Lite som jultomten. Men som jag förstått existerar, i allra högsta grad. Myndigheten klänger sig fast som en liten krabat på mitt lönebesked. Den betalar för barnens sjukvård, renoveringar av vägar och skolbespisningens raggmunkar. Den bekostar en massa bra saker i vårt samhälle och upprätthåller vad vi kallar välfärd.

Jag kan stolt säga att jag alltid dragit mitt strå till stacken. Som en flitig arbetsmyra bidrar jag till den stora gemensamma potten som fördelas hit och dit, upp och ner. Men förutom detta är myndigheten mig ganska obekant, fastän den finns och drar i många trådar i mitt liv. I allas liv.

Men igår fick jag beskedet att Myndigheten anser att jag är skyldig den en hel drös med pengar. Med fetstil står summan där. Beskedet far upp som en ilsken geting i mitt huvud. Återigen, på ett abstrakt sätt, förstår jag att det har någonting att göra med förra årets renoveringar och rotavdrag, men mer går mig helt förbi.

Som en kryptisk rebus. Ord, begrepp och siffror prydligt uppradade, men för mig lika obegripliga som det varit kinesiska och betytt ”Solens Gud”.

Men tyvärr var det inte kinesiskt ordspråk, utan ett riktigt jätteuselt besked. Jag och min familj ska betala en himla massa pengar som liksom inte finns. Här handlar man på kuponger och kryssar sig fram på ekonomins tunna linje. Och så dimper kuvertet med fetstil rakt ner i min anspråkslösa plånbok. Jag ser hur allting i våra liv som tillhör ”trevliga kassan” bara slutar existera och försvinner. Försvinner in i Myndighetens svarta hål.

Okej. Jag är vuxen. Jag kan ta det. Jag och Fredrik började fundera ut lösningar och insåg att detta var en riktigt bedrövlig motgång. Men inte livets slut. Inte vår undergång. Vi kommer få behålla vårt hem. Vi kommer få äta oss mätta och njuta av solens varma strålar. Vi har varandra och vi har våra barn. Vi är friska och torra och rena. Det är mer än vad många andra är i denna märkliga värld. Men däremot måste jag boka av alla semestrardrömmar och annat vardagsfestligt. Fundera ut en meny bestående av mycket billig pasta och potatis.

Så förbenat tråkigt. Och det är då man inser hur tråkigt det kan vara, att vara vuxen. Jag fäller en besvikelsens tår. Så underbart mycket enklare och skönare det hade varit att glömma det vita kuvertet och målat en vacker äng med alla mina vattenfärger istället.

Men det finns det inget som kan hindra mig att njuta av min fina familj och pussa mina barns ljuvliga kinder. Att njuta i vårens friska sol och lyssna på fåglarnas ivriga kvitter.

För även om det är en klyscha så inser man i dessa stunder att det är sant: Att det absolut viktigaste i livet, är ändå på något mirakulöst sätt - gratis!

Thank God. Tack och lov!