Bakom Pippitältet

Ibland känns det som jag just har vaknat.

Lite yrvaket och en smula förvånad tittar jag mig omkring. Jag upptäcker att jag har en glänsande nyckel hängande i en kedja runt halsen. På något märkligt sätt förstår jag att jag haft den där nyckeln med mig hela mitt liv, men aldrig riktigt fått syn på den förut. Förundrat märker jag hur den gyllne nyckeln har förmågan att låsa upp stängda rum i mitt inre och låsta situationer i vardagen. Med nyckeln kan jag låsa upp tunga fönsterluckor och med lättat hjärta märker jag att jag plötsligt kan se mycket bättre genom en klar glasruta.

Jag betraktar ordningen i köksskåpen, vardagspusslet, det fysiska måendet och barnens alla behov och nyckfullheter. Det är som att jag just vaknat ur en förvirrad dröm och plötsligt inser vad som egentligen är självklart. Vad som är viktigt, vad som behöver rensas ut, vad som behöver prioriteras, vad som känns roligt och vad som stjäl energi. Jag ser vad som händer i relationerna, vad som gör mig ledsen, vad jag längtar efter och vad som får kreativiteten av flöda utan att fastna i prestationsångest.

Och frågan som sätter sig som en fågel och kvittrar i mitt öra är: Varför just nu? Varför syns allting så strålande klart just nu? Och vad utlöste det? Detta mentala uppvaknande? Denna nyvunna klarsynthet? Detta fungerande förhållningssätt till livet? Varför känns lösningarna som förut verkat så oerhört komplicerade plötsligt så självklara och lättillgängliga? Inte att alla problem har försvunnit och allt är perfekt, men att saker och ting känns begripligt. Det som förut kändes fruktlöst jobbigt har förvandlas till hanterbara utmaningar.

För en tid sedan övergick Signe och Henry till en ny sovrutin-fas. Då vi tidigare har kunnat lägga ner dem i sina spjälsängar med en varsin vällingflaska, napp och snuttekompis och sedan smidigt kunna avlägsnat oss ur rummet, så ville de inte alls lägga sig med flaskan eller släppa mamma eller pappa ur sikte.

I någon frustrerande vecka försökte vi ändå göra på samma sätt, vilket alltid slutade med att vi suckande fick lugna ner de vettlöst skrikande barnen och sitta på något obekvämt sätt på golvet vid deras spjälsängar tills de somnade. Hela mitt inre gjorde uppror åt denna nya fas och jag avskydde tanken av att behöva sitta där inne och söva dem varenda eviga kväll, när mitt tålamod låg på minus 100. Minst!

Men så en dag kom jag bara på det. Plötsligt fanns lösningen bara där! Som ett vackert inslaget paket i mitt inre. Jag måste naturligtvis vända på hela situationen. Göra denna nya fas till något hanterbart. Kanske till och med till något positivt.
Jag har länge tänkt att jag ska börja läsa skönlitterära böcker, men finner inte tiden. Jag har förr läst väldigt mycket och saknar det verkligen. Och så, helt oväntat, var det som att dessa minus blev plus. Signe och Henrys nya insomningsfas, min frustration och mitt behov av att läsa. Volá! Den berömda polletten trillade ner! Om jag sätter mig skönt och läser en bok medan de somnar, så är inte bara sövningsproblemet löst utan även nya positiva saker vunnet! Jag får läsa, varva ner och ha tid för mig själv! Något jag knappt vågat drömma om att få göra under de närmaste fem åren!

Så varje kväll kryper jag i Signe och Henrys myshörna och gömmer mig bakom deras Pippitält, tänder en ficklampa och läser min bok. Jag är snart inne på min fjärde bok och kan ofta se fram emot den där lugna stunden med boken, då kvällens disk och städning får vänta.

Och sådär fortsätter det!

Lösningar och kreativitet bara hoppar fram som ystra kaniner. Jag ser plötsligt att om jag slänger hälften av sakerna i badrumsskåpet som ingen använder, så behöver allting inte alltid ramla ut när jag öppnar skåpet. Om jag delar upp överflödet av plastpåsar i storleksordning så behöver jag inte leta ihjäl mig när jag ska ha en lagom påse till matlådan. Om jag bestämmer mig för att börja träna och håller fast vid det, så är det möjligt att komma i form. Om jag köper tre nya småsaker till vardagsrummet i en och samma färg, så känns rummet direkt förnyat utan att jag egentligen gjort om någonting.

Så varför? Varför inser jag alla dessa saker nu? Varför verkar de så enkla nu, när jag de senaste fyra åren irriterat mig på överfulla toalettskåp, tusen plastpåsar och en dålig kondition?
Kanske för att jag helt enkelt fått mer energi. Kanske för att de senaste 2½ åren varit kris och undantagstillstånd, att mitt inre liv var uppdämt med undanträngd kreativitet. Kanske för att jag kommit en stund över 30 år och börjar lära mig på allvar och förstå vad jag faktiskt vill (och inte bara tror att jag vill). Att livserfarenheten äntligen börjat tjäna sitt syfte och låter mig slippa gå på samma nitar om och om igen.

Men jag kallar det för Pippitältseffekten. För det var när jag insåg att jag kunde skapa en fristad bakom barnens Pippitält som jag insåg att nästan vad som helst är möjligt. Gör tvärsom. Gör som Pippi, sov med fötterna på huvudkudden. Ställ dig på huvudet. Ät frukost på kvällen. Gör hur du vill!

Den stora utmaningen är just den som är Pippis specialområde. Det är det enkla och det fantastiskt svåra. Att komma på vad det egentligen är man vill.