Det fina med tiden

Augusti har kommit klivande med stormsteg. Allt vi kan göra är att lyfta på hatten och låta augustimannen stiga på med sina mörka sensommarkvällar och stråk av höst i luften.

Många förvärvsarbetande människor traskade pliktskyldigt tillbaka till sina arbeten idag, efter vad man ändå måste klassificera som en riktig kanonsommar. (Inte ens den truligaste nordbo kan komma och säga att sommaren 2011 var en dyster syn).

Hur som helst.

Själv är jag inne i min andra semesterperiod. Men jag skulle vilja rätt och slätt kalla det för tid. Jag skippar helst alla begrepp som "semester" och "ledighet". De är laddade med så många olika föreställningar.

Jag har helt enkelt tid tillsammans med barnen. Jag viker två veckor i kalendern och ställer mig till deras förfogande - som kontrast till större delen av året då jag måste ställa mig till min arbetsgivares förfogande. Och jag snackar inte om den slentrianmässiga uttrycket "kvalitetstid". För jag tror inte det finns någon magisk kvalitetsformel. Den enda kvalitetsskillnaden på tid man kan ge till sina barn är mängden man ger. Ekvationen tror jag lyder: Mängden och närvaron. Förälder, barn, ihop, gott om tid.

Och detta gör jag inte för att ladda mina egna batterier. Tvärtom, jag stupar i säng som en urvriden trasa och vaknar med en rivstart varje morgon. I brutalt tempo som gör att jobbet framstår som en enda lång fikarast.

Nej, jag gör det för att ge mina barn chansen att tanka sina "mamma-batterier" och jag får ladda mina "barn-batterier". Snart kommer hösten med sin tuggummivardag. Och då slukas tiden in i ett svart hål och så vips är det jul. De förtjänar att se sin mamma mer än ett streck som passerar i köket. Och jag förtjänar att uppdatera mig på vilka mina barn är, vad de gillar mest och leker helst. Allt de säger, som till exempel att Henry kallar macka för "djö-djö", Signe sjunger "Pippi-jaha" och Leonard utbrister att han "luktade upp mig".

Så får jag dessutom träna på att bara vara mamma. Inte vardags-på-väg-till-jobbet-mamma. Utan deras mamma, den som jag är när jag bara är. Jag tror att jag i min trötthet ofta gömmer mig bakom vardagsmamman som inte hinner läsa bok, köra bilar och lyssna på långa, obegripliga utläggningar.

Och så tänker jag. "Imorgon ska jag stanna upp. Jag ska. Till helgen. Så ska jag".

NU gör jag det. Inte en dag för tidigt. Idag vågade jag till och med ägna hela dagen åt att inte göra någonting. Inte träffa några andra, inte åka iväg, aktivera oss. Nej, knappt lämna huset. Sådana dagar kan jag skrämmas av varje minut och timme. Så laddad med bara mamma-tid, att jag knappt vet hur jag ska bete mig. Det är ingen enkel sak. Att ge dem en dyr leksak är enklare.

Men puh, det gick bra. Alla väggar står kvar, alla mentala sinnen är fortfarande i bruk. Alltså en bra dag. Och, för mig, en stor seger.
När Henry gladeligen tänkte serva kattungarna på vatten och matskål så att mat och vatten tippade ut på kudden där de låg, så morrade jag ilsket åt honom. Då tittade Leonard bekymrat på mig och sa: "Men det gick bja. Kom ihåg att andas mamma."

Förbluffad tittade jag på min snart femårige son och undrade för ett ögonblick vem som var barn och vem som var förälder. Så, jag ska försöka, Leonard. Att andas.

Och att i varje andetag våga bara vara och ta vara på den fina och oersättliga tiden. Som är nu. Som är vår.