Alltså.
Min äkta make fick den icke så angenäma uppgiften att stuva in barnen i bilen och frakta dem till BVC. I tid. Jag fick den förmånliga lotten att promenixa från jobbet i rask takt, ut-flexad och harmonisk.
Möta upp mannen med rök fortfarande pysande ur öronen och tre troll glatt spankulerande in på BVC. Hela BVC-byggnaden intet ont anande. Men de skulle bli varse.
Henry först på tur. "Jaha, Henry, nu ska vi se ... kan du säga vad den här heter...". Hon håller upp en boll. Guldlockarna guppade in i BVC-sköterskans rum i sällskap med byggnadens största leksaksbil.
"BRRRUUUMMM", vrålar han.
"Om ... eh, om du skulle kunna sätta dig på stolen som ...".
Guldlocksmagistern stannar upp för ett ögonblick och blinkar lite förvånad på damen i rummet. Sedan det bestämda ansiktsuttrycket. Henrys besked till den främmande damen blev: "NEJ!"
Och allt man ser av guldlocksherren är ett fartstreck som låter "BRRRUMMM". Men BVC-sköterskan kämpar tappert på. Det visades upp dockor och kossor och bilar, det skulle ritas och det ska sparkars boll, mätas och vägas.
Det blev "NEJ" till vägning och mätning (fartstreck igen) och det blir ett bestämt "BRUM" som svar på tjatet om vad bilarna heter, ett guturalt "AWWH" om vad hunden hette och så slängde han in ett litet "VAOVAV" (Henrys ord för katt) och "MAMO" (Henrys ord för mormor) här och där, så att tanten skulle bli nöjd.
När det dessutom skulle sparkas boll, blinkade han lite överseende mot henne, slängde iväg en pricksäker vänsterfot och skyndade sig att fly fältet. Fast först skulle han stänga av och på den elektroniska vågen ett par gånger.
För bara för att man inte vet hur man säger "docka", så betyder inte det att man blixtsnabbt noterat att det fanns små, gömda knappar att trycka på under framsidan av vågen.
"Eh, får han pluspoäng om han har vet hur man stänger av och på vågen", skrockar den äkte maken lite nervöst. BVC-damen ler försynt. "Vi kanske ska gå över till Signe", uppger hon och systeryster lockas in i rummet med sin dockvagn fylld med ladugårdsdjur.
"Ska du ta upp dockan", undrar BVC-sköterskan (som inte ser vad hon har i dockvagnen). Signe tittar skeptiskt på henne med sina klotrunda ögon. Hon skakar på huvudet och säger sitt tystlåtna "nej". Självklart inte. Eftersom det inte finns någon docka i vagnen. Sköterskan provar igen.
"Vad har du i vagnen?". Signe tittar, fortfarande en aning skeptisk, men tycker nu att frågan är värdig ett svar:
"Bä", svarar hon och fiskar upp ett får. BVC-damen ser lättad ut och utbrister:
"Har du en BÄ i vagnen?"
"Jaa" säger Signe stolt.
Och sedan skulle det vägas. Signe stod stilla och stadigt på vågen. Det skulle mätas. Signe stod kvar längre än det behövdes vid väggen. Det skulle ritas, tas upp dockor och sparkas bollar.
"Kan du GE dockan till mig?".
Då tyckte Signe slutligen att det fick vara nog.
"Nej", svarade hon bestämt och höll kvar dockan. Tanten var måhända lite snäll och tokig, men någon måtta på konstig lek fick det väl vara.
Ungefär under den tidpunkten insåg jag och maken att det gått oroväckande många sekunder sedan vi hörde vrålet av "BRRRUMMM" från väntrummet. Jag ger mig ut att leta efter en guppande frisyr i korridorerna.
"Är det här ditt barn?" frågar en dam på andra sidan trapphuset, där annan verksamhet äger rum. Jag ser guldlockarna och bekänner mitt moderskap. Damen i trapphuset ger ifrån sig ett lågt fnys och deklarerar sedan att barnet i fråga tryckt upp hissen och fortsätter med en (i min smak, ganska överflödig) förklaring om vad som hade kunnat hänt om han klivit in i hissen.
Jag mumlar något till svar till damen (som tycktes tro att jag av ren lättja låtit min enda lilla till barn bara löpa helt fritt samtidigt som jag tänkte att man borde ta livet lite mer med en klackspark ...).
Hur som helst.
Frisyren återfördes till säkerhet från hissen och gör återentré i rummet (eftersom vi nu inte bett honom om att komma). Han pekar på kossan, hunden och bilen. "Mu, voff, brum" säger han rappt och ser stolt ut. BVC-sköterskan ser nu nöjd ut (men inget mot vad Henry gör) och försökte summera besöket.
"Ja, de har ju inte så många ord, men ... de tycks ju ha god ...ordförståelse. Är ni oroliga för deras talutveckling". Signe och Henry blinkar mot henne. Jag och mannen säger "nja" och syftar nog mest till frustrationen om att Signe och Henry inte pratar.
Att de vägrar ge omvärlden tillfredsställelsen att låta oss förstå dem, medan de alldeles lysande förstår vad vi säger. De tycker att det är deras egen sak att bestämma vad som ska sägas och inte sägas. På det sättet äger de makten.
Men att de båda två 2½-åringarna FÖRSTÅR orden. Mer än väl. Det är inte tu tal om saken.
2 kommentarer:
Ärligt och befriande! Tack för inlägget!
Tack! Barn har ju en brutalt befriande inverkan på en ...
Skicka en kommentar