De idiotiska dagarna

De här dagarna. De här idiotiska dagarna. Då man inte ens orkar med sig själv.

Då är det komplicerat att ha barn. Att ha tre virvlande stormbyar till barn.
När man bara skulle behöva stänga igen luckan. Kura ihop sig. Inte interagera med någon. Inte prata med någon. Inte göra någonting.

Det skulle jag klara av. Att sitt där i mitt ihopkurade läge och vänta ut den idiotiska dagen. Att den ska passera. Men istället flyger min lucka upp med en smäll mitt i denna idiotiska dag.

Och där är de. De tre virvelvindarna. Pratar med mig. Vill mig saker. Bråkar om saker. Gör saker. Som jag inte orkar.
Allt jag vill, är att få vara trött på min idiotiska dag. Få vara trött, i fred, som en människa behöver vara.

Men jag är visst ingen människa. Jag är en mamma. Jag har visst ifrånsagt mig den rätten.