Det händer precis just nu

Det här livet vi lever. Alla uppgifter som man har bara för att man är människa, i Sverige, 2011. Alla uppdrag man har när man är en självständig vuxen. Alla ansvar man få när man är förälder. Alla möjliga och omöjliga situationer som uppstår.

Hela tiden. Igår. Nu. Imorgon. Barnen. Jobbet. Bilen. Huset. Och i mitten av den här karusellen står vi. Du och jag. Vi som sagt att vi vill leva med varandra. Göra den här grejen. Köra det här racet. Vi som satt uppe till småtimmarna för en himla massa år sedan och fantiserade om vårt framtida liv tillsammans.

Vi gick promenader i stan och föreställde oss att vi bodde i olika hus. Vi satt på caféer och pratade om den familj vi skulle vilja ha. Hur många barn vi önskade att vi fick. Vad vi skulle jobba med. Vilka vi skulle vara då. Och sedan tog vi vårt första steg ut i vårt gemensamma liv. Sedan ett till. Och ett till. Två till. Och fem till. Och under tiden man tar alla de här stegen så inser man inte riktigt att detta är att leva sitt liv. Att, nu händer det det. Att det är steg ut från fantasin in i verkligheten.

Det sker så successivt och stegen blir med åren så många, att det blir "man-ser-inte-skogen-för-alla-träd"-effekten. Och kanske hade man förväntat sig någon mer grandios inramning på "nu-lever-vi-vårt-liv"-grejen.

Något schysst soundtrack, en magisk dörr, en euforisk upplevelsekänsla. Någonting!

Men istället tickar livet på. En dag i taget. Hemska och underbara dagar, i en enda oordning. Och ibland tickar dagarna inte på. De rusar. Som galopphästar på tävling. Hetsigt tävlande med varandra, svettigt skummande, suger dagarna ur varje liten droppe ur dig. Och oss båda två. Och vi då? Vi som skulle köra det här racet ihop. Vi finner varandra på helt olika tävlingsbanor, hetsigt rusande med fartvinden brusande våra i öron så vi hör inte vad den andre säger.

Vi vill fortfarande köra racet ihop, men vi blev fartblinda och fartdöva. Så då är det bara en enda sak som gäller. Stanna upp. Om så bara för en liten stund. Jag och Fredrik hade ett samtalsdygn i helgen. Vi fick barnvakt. Vi planerade inte en enda aktivitet utom just en. Prata. Prata med varandra. Vi kollade av var vi befinner oss.

Gjorde en avstämning på livets GPS. Pratade om var har vi hamnat, vart vi vill - och vart är vi på väg. Oj, det var visst så här det blev! Ehh ... hur ska vi lägga upp det nu då?

Och i den trygga tystnaden mellan orden, var det som att det var lättare att se skogen. Hur den mäktig och vacker tornar upp sig runtomkring oss.

Att vi faktiskt är mitt uppi det. Att vi upplever det. Det händer. Livet. Precis just nu.