Ett hoppfullt nytt år!

Det gamla årets sista skälvande timmar är här. Mycket kan sägas om året som gick. Om en kall och regnig sommar, om en pojke som började förskoleklass och om Den Fruktansvärda Tyngden som vägrade släppa våra axlar. Också om friska och outsägligt fina barn, om vänskaper som växt och kärlek som djupnat.

Som vid varje nyår så fylls jag av nytt hopp att just detta år ska bära något alldeles speciellt gott för oss i sitt sköte. Och varje år så känns det som att Alla Möjligheter finns för detta att ske. Så även detta år, även om den Fruktansvärda Tyngden försöker inbilla mig annat. Så därför lyder min nyårsdikt så här:

Ring ut mörkret i våra hjärtan
Ring in ljus och växande tillförsikt
Ring ut frustration och otillräcklighet
Ring in glädje och tålamod
Ring ut alla idiotiska krav på oss själva
Ring in starka och sunda självkänslor
Ring ut stress och tristess
Ring in balans och ring in följsamhet till livets vindlande stigar som alltid vill föra oss framåt

Ring in ett nytt år där vi alla får vara precis så ofullkomliga som vi är - men vara lyckliga i de små stunder som skänks oss. Låt tacksamhet och ödmjukhet vara tongivande och vägledande.

Ja, kanske är jag naivt hoppfull. Men på vilket annat sätt kan jag bära på nya fantastiska visioner för året som kommer?

Så oss vara naiva - och önska varandra ett hoppfullt GOTT NYTT ÅR!

Julmiraklet

Det är svårt att med ord beskriva hur den här hösten varit för oss. Jag letar gärna efter liknelser, när orden känns otillräckliga.

Så den här hösten har känts som en lervälling. En bergsbestigning. Eller som ett stort träsk som vi alla skulle vandra igenom, utan en enda torr och fast plats att vila på. Eller en sandstorm i en öken. Livet har svidit i ögonen, sikten varit usel och överallt har det varit torrt och näringsfattigt.

 Men mest har det känts som ett mörker. Ett ogenomträngligt mörker. Och likt en svart varelse har hopplösheten och håglösheten hållit oss hårdhänt och ogästvänligt i sitt grepp. Sedan kom advent. Och med den snön, med sin mjuka och ljusa närvaro.

Det gav mig hopp. Jag sjöng julsånger som aldrig förr, som för att suga ur varje uns av glädjens budskap som gick att finna.

Sedan några dagar innan jul så ökade mitt skälvande hopp. Små tecken gick att finna, att kanske fanns chansen att vi skulle kunna få en hyfsat bra jul.

Sedan kom den. Julafton. Förväntningarna glimmade i barnens ögon. Julstrumpor var fyllda på julaftonsmorgon, lyckan gick som stötar genom vårt lilla hus. Snön gnistrade därutanför och stjärnor lyste i varje fönster.

Vi lekte en stund i snön, åt så vi storknade innan det var dags för Kalle Anka. Och så fortsatte det.

Det var intensivt och hektiskt med allt som sig bör ordnas en dag som denna, men den svarta varelsen höll sig borta. Signe skrek sig hes av skräck för tomten, Leonard av utom sig av lycka över sitt nya TV-spel och Henry sprang runt som en studsboll av rena ivern.

Barnen skrek inte ens av besvikelse när klapparna var slut, började bara ivrigt leka med vad de fått. På kvällen fick vi vuxna en lugn och fin stund med våra egna klappar och den varma känslan landade mjukt i min själ.

Och det var då jag kunde förstå. Att allt gått väl. Vi hade fått uppleva vår egen lilla julsaga detta år. För andra kanske det tycktes som en helt vanlig jul. För mig tycktes det vara ett mirakel.

En livspaus

Vi tog en paus. Från magvirus och själagrubbel. Vi mår bra och är friska idag. Morgondagen vet vi ingenting om.  

Gråmulna tankar fick skjutas åt sidan och vi tog oss en paus, mitt i livet. En paus, då vi istället fick ägna oss åt något viktigt.

Nämligen att bege oss ut i djupsnö och hitta oss en fager gran.

Trollskogens snötunga granar omslöt oss. Vår kattdam Kezia slog följde, såsom traditionen bjuder. Signe ramlade var tredje steg och Henry klampade fram som vore han född skogshuggare.

 Barnen pekade ivrigt på varje gran som sträckte sig svindlande mot skyarna och tyckte de funnit det perfekta exemplaret.

Men slutligen stod den där, täckt av snö och grann och grön. Så sågades den ner, släpades hem, fingrar blev kalla och ben blev trötta.

Så klädde vi den i vild kalabalik där alla kulor skulle sitta på samma grenar, tills den ståtlig och grann stod redo.

Nu står granen på sin plats i vårt hem. Den omfamnar oss med sin milda doft och löfte om jul. Och som påminnelse om vikten av att finna små livspauser.

Vintervärme

Decembersolen är som en gammal människas darriga och ömma hand mot min kind.

En stilla aning

Som en öm lindring till min gråstressade själ
Kommer den
Snön
ljus och fager

Vardagens kantiga former
intar en mjukare gestalt
Låter det gråa oformliga bli vitt och vackert
De nötande, skräniga ljuden
dämpas och lugnas ner

Tempot saktar in
I takt med stilla fallande stjärnor av kristaller
Tusen miljontals
Från himlavalvets mörka valv
Så får skramlet
Bytas ut mot sakta knarrande

En bit magi
En vit magi

Hand i hand med skimrande ljus
Advent och förväntan om jul
Satt i fönster, träd och balkong
Som möter dansande dofter av jul och tradition
Sprakande pynt och gnolande sånger

Och plötsligt här
Finner vi en värld

En stilla aning
Om att något har kommit
Som kan omfamna våra hösttunga hjärtan

Barnsligt förtjusta
Lättade åt upptäckten
Om än likadan som förra året
Likväl med förnyad kraft
Likväl en räddning från det förkrossade mörkret
Famlande tristessen


Likt en flammande livslåga
I våra nötta vardagshjärtan
Att känna livet återvända

Hitta det som en giltig anledning
Mjuk och varm
Till att få finna ny glädje
 Att leva i

Det som kallas jobb

Jag vaknar. Kliver upp.

Och försöker smyga på toa, när barnen hör knarret i golvet. "MAMMA!"
Skit, jag måste kissa, tänker jag sömndrucken och kissnödig att jag knappt kan stå rakt. "MAMMA!" morrar de ännu högre. Jag har inget val. Jag sätter mig på toan med arga nyvakna barn gormande från sina sängar. För en minut sedan sov jag och redan är jag stressad. Och så börjar det. 

Sedan fortsätter det. Det här är vår morgon.

Försöker skaka liv i Leonard och tar en dusch. Jag klär på sig själv, Fredrik klär på barn. Jag packar min och allas barns väskor.

Är galonisarna blöta, var är vantarna - har vi skickat med någon frukt? Är det idag det är gympa, vem ska hämta - var är vab-pappret? Mitt hår ser stripigt ut och ansiktet grått. Ögonen som två skrynkliga springor. Bäst att sätta på sig lite mer mascara. Nehej, det hjälpte inte, men det får duga.

Bolibompa flimrar ivrigt i TV-rummet och 6-åringen som inte hunnit från toan bryter sönder och samman: "Haj ni jedan böjat titta?!" 

Signaturen med "Pim och Pom" trallar på medan jag hafsar ihop mackor och frukt till jobb och skola.

Henry sätter sig på sin Bobby-car och dundrar in framför TV:n med en utstuderad sladd och sätter sig (med sin enorma kalufs) två decimeter från TV:n.

Klagorop hörs från bror och syster som inte längre kan se Pim och Pom. Det hörs spring, dunk och ett argt "AJ", innan det utbryter skrik och gråt. Det frågas om äpplen, om vi är lediga och när det är lördag.

Det klagas om ditten och retas om datten. Då kommer katten och finner att det är tomt i skålen. Då ser jag hur skrynklig min tröja är, men det får duga, för nu börjar Sam Sam.

Jag äter fil, häller upp lite mat åt katten och hör att Dinosaurietåget ska börja. När dinosaurierna börjat sjunga då ökar jag takten. Tandborstar hämtas, tänder gnuggas och tandkräm spottas i muggar. Fleecetröjor sätts på, jackor knäpps och mössor sätts på trulsiga frisyrer.

Allt påklädnad klar och när Tåget kört in i tunneln så stängs TV:n av. Henry säger att han vill stänga av, Signe kastar sig besviket på golvet. Jag föser dem vänligt (ibland) och bestämt (alltid) ut i hallen i riktning mot skorna. Det är vantar som försvunnit och leksaker som lockar. Någon retas. En annan blir förnärmad. En tredje gör Kung Fu-sparkar.

Jag påminner Leonard om att sätta på sig stövlarna. Åtta gånger. Den nionde tar jag honom i handen och ställer honom framför stövlarna och pekar på dem.

Då börjar Signe och Henry knuffas vid dörren. Någon ramlar och någon annan skrattar. En tredje skriker "Han puttade mej!" Vi snubblar ut ur huset, Signe skriker att hon måste ta med sig Fifi Blomsterfröet. Motvilliga katter kastas ut.

Det tävlas till bilen. Någon ramlar.
Någon annan skrattar. En tredje kvider. Jag öppnar bildörren och Henry skriker för han ville öppna själv. Då börjar han brottas med Leonard och Signe snackar med Fifi. Det spänns på bälten och det ropas att de vill lyssna på Bamse. En annan vrålar att om vi sätter på Bamse så dör han.

Vi rullar iväg med bilen och jag undrar om jag dragit ur plattången och släckt alla lampor. Medan detta gnager i mig så är morgonens första fas över. Klockan är bara 07.23 och det känns som att jag redan gjort ett halvt dagsverke.

Men än är det långt kvar tills jag sitter på mitt lugna kontor. Då jag, fastän min själ redan är trött, ska börja min dag. På det som kallas för jobb.

Kära Leonard,

Min förstfödde och äldste son. Mitt känsliga barn med det vackra, djupa hjärtat. Min underbart vackra pojke.

Jag älskar dig med hela mitt hjärta och hela min själ. Du ska veta att detta är sant, fastän varje dag är en hård och svår kamp.

Jag hoppas du kan blir en stolt och modig människa, fastän ditt 6-åriga skräniga förvirring gör mig så less, att jag ibland knappt orkar möta din blick. Att jag ibland knappt orkar krama om dig, även när det är just detta som hela din skälvande känsloförvirrade kropp som mest behöver.

Förlåt för alla de hårda och taggiga orden. Förlåt för all ilska jag känner mot dig när du drabbas av 6-årigs dundrande härdsmälta.

Jag önskar varje dag att jag vore ännu bättre. Ännu starkare. Ännu mer värdig att vara mamma åt en sådan ofattbar fantastisk pojke.

Du valde inte att plötsligt en dag bli avslängd från familjetronen av två småsyskon. Du valde inte att ständigt få strida syskonkampen om uppmärksamhet och gunst. Du valde inte att bli 6 år och leva i ständigt inre känslomässigt uppror.

Du kommer säkert gå stark och häpnadsväckande ut i livet med ditt vackra hjärta. Jag tvivlar inte på din förmåga. Jag plågas av mina egna tillkortakommanden. Jag plågas av att jag inte är den tålmodiga mamma som jag tycker du förtjänar.

Men jag lovar. Att oavsett vad som hänt under dagens brus. Låta varje dag innebära en ny chans. Att göra mitt allra yttersta.

/Mamma

Tillförsikt

Vi har lyckats med något fint den här helgen. Nämligen. Vi har lyckats ha en bra helg.

Vi har lyckats inte låta novembers tryckande gråhet och vardagens hösttristess ta över våra sinnen. Vi har gått gemensamt segrande genom denna helg.

För vi som chefar över det här bygget har pratat med vänliga stämmor. Vi har gett varandra tack och en klapp mitt i barnayran. Vi har struntat i vädrets sura uppsyn, klätt på oss våra regntåliga novemberkläder och andats in frisk luft.

Vi har kunnat fnissa åt barnen. Sträckt oss utanför överlevands-zonen och vistats i "vi-är-ju-en-familj"-zonen. Signe berättade om att hon sett fem rävar som pruttat. Leonard lekte att en rotvälta var en kanon. Henry sprang först med motor-ljudeffekter.

Den största segern ligger i det lilla. Till synes självklara.

Att möta söndagskvällen och se hela den nya veckan breda ut sig. Och ändå känna tillförsikt.

Föräldraskapets paradox

Känslorna trängs i sin trånga boning. Att vara förälder är att husera en gigantisk paradox.  Precis lika osannolikt som det är att Skalman faktiskt kan ha ihopfällbara helikoptrar i sitt skal, lika osannolikt motsägelsefulla känslor får vi dras runt med. I alla fall jag.

Jag är en känslo-ambivalent förälder. För, även fast hela mitt inre skriker efter att få VARA I FRED från barnen, från familjen, från ansvaret, från det gnälliga 3-årsmotståndet, från all mänsklig interaktion - så vägrar jag ändå lämna deras sida.

Ja, helt frivilligt. Jag väljer bort möjligheter situationer, stunder och dagar, då jag hade kunnat släppa iväg barnen och deras fullt kompetente fader på egna äventyr.

För än hur gärna jag vill vara ifred, så kan jag heller inte stå ut med tanken på att missa ett äventyr med dem. Mina barn, min familj. Så därför sätter jag på mig ansvarsbyxorna, biter i den sura 3-års-gnäll-citronen och hänger med.

På allt som denna långa söndag bjöd på. Bland annat ett svettigt besök på en Hamburgerkedja där Henrys läsk spilldes vida omkring och ett annat besök på en Mataffär där Signe skrek så det ekade ända bort till köttdisken över att Mimmi Pigg inte fick följa med hem. Dessa situationer kommer ju inte som en överraskning. Inte alls faktiskt. 

Trebarnsmor har jag ändock varit ett litet tag nu. Tillräckligt länge för att inte bära på några illusioner. Illusioner som liknar Ellos-katalogen. Nej. Jag vet precis vad det innebär att ge sig ut, ännu en vanlig dag, med två 3-åringar och en 6-åring.

Man behöver inte ens lämna hemmets värn för att det ska upplevas alltför övermäktigt. Redan innan klockan var slagen 08.00 hade jag gråtit en skvätt och ömkligt yttrat orden: "Jag orkar inte vara mamma idag." Och ändå. Valde. Jag. Att. Vara. TILLSAMMANS. Med. Mina. Barn. HELA. Dagen. Lång. (Och ja, jag hade faktiskt ett val idag.)

Paradoxalt. Att vilja och inte vilja någonting - samtidigt - och så mycket. Kanske är det en lätt mental rubbning som vi drabbats av, vi föräldrar. Eller så är det bara en kärlek större än våra enkla hjärnor kan begripa.

Att ge Deppheten en käftsmäll

Gråheten har lagt sig över oss med sina tunga vingar. Senaste veckan har vi befunnit oss i ett avsaknad-av-ljus-tillstånd. För egentligen är inte riktigt mörkret här, värre ska det bli på den fronten. Men ljuset är samtidigt heller inte här. Som om att naturens livsande har lämnat oss.

Jordens, himlens och naturens livsande. Är oanträffbar. Bortrest på affärer. Dragit till Florida. Är någonstans, men inte här. Absolut inte här, hos mig, i mitt liv med min familj.

Och ljuset, klarheten, du saknas oss. Min själ letar efter livsanda, som växten sträcker sig efter ljus. Jag känner hur en inre kamp pågår, där min trötta själ vill ge upp. Vill somna, vill sjunka in i sin gråhet.

Ge efter till Deppigheten. För Deppigheten sitter som en oinbjuden gäst vid min säng och gör påträngande försök att ta sig an mig. Varje morgon, varje kväll. Den försöker erövra mig, med hela sin förgörande varelse. I vardagsspringet, i det monotona, i stressen, i gråheten - viskar den trista ord.

Men jag blänger strängt på den. För än pågår det en glödande kamp. Än har min själ kraft, vilja och mod att ge den fula varelsen några väl valda käftsmällar. Än har Deppigheten inte övertagit mig.

Och när jag hör en annan röst, en stjärnröst, från sin lilla säng vid läggdags som säger:
"Mamma, mamma. Du är så fin, mamma."

Då får gråheten och Deppigheten flyga åt fanders.

Då bjuder jag upp till fortsatt kamp. För jag har sådana vackra stjärnor som omger mig. Det gör det värt att härda ut. Att fortsätta ge Deppheten käftsmällar. Så tror jag vi överlever tillsammans. Tills ljuset vänder åter.

Det anspråkslösa, det omöjliga

Idag var en ovanlig dag. Det var en dag som med ingående planering, ordnades så att jag fick ha huset för mig själv. Hela dagen. Då min dyrbara tid skulle nog fördelas ut på det som annars aldrig går att genomföra.

Enkla, grundläggande saker. Som att sortera barnens urvuxna kläder och lägga undan sommarkläder. Sådant, som kan tyckas vara så självklart. Som man med tre små barn och ett varsitt arbete inte hinner. Inte någonsin. Det mest grundläggande har blivit likt den mest exklusiva lyxen.

På detta sätt gäckar mig livet.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förhålla mig till min egen begränsning. Ja, just de saker som vi helt enkelt inte kan och hinner göra. Inte att vi "inte har lust" eller "hellre gör något annat". Nej. Detta är mer i klass med "låt oss promenera en sväng på vattnet"-svårt att genomföra.

För när man lägger den mest maniska sidan till så hinner man det mest grundläggande. Äta, tvätta, städa, diska jobba och handla. Det är som att resten av livet klättrar på min kropp. Äger den. Mina underbara barns sprutande behovsfontäner äger hela mitt liv. All min tid. Alla mina ambitioner. Allt. Det är det jag på många vis vill och önskar. Älskar och är tacksam för. Men likväl är det så svårt att förhålla sig till sin begränsning.

Som att springa på ett skenande löpband. Hur snabbt jag än springer, så hjälps det inte. Jag når ändå inte fram, till mina små punkter på min ändlösa att-göra-lista. Hur anspråkslösa de än tycks vara, så är det omöjligt.

Jag kan inte förvandla sten till guld. Jag hinner inte slänga skräp i förrådet. Det är livet. Take it or leave it. Så idag tog jag en promenad på vattnet. Jag sorterade barnens alla kläder. Halleluja!

Skitdag

Så kom det sig att det här var en skitdag. Att min själ är en aning i gungning, kroppen i obalans. Att vara en mamma dessa dagar är som att spotta i motvind. Det är ett elände. Ett äckligt elände. 

Ändå tyckte jag att det var en passande dag att låta valfri 3,5-åring att prova en blöjfri dag idag. Jag hade ledig onsdag och storebror var på förskoleklass. Så, ett försök var väl på plats. Krullkillen nappade absolut inte på förslaget. Men krullkillens syster tyckte att det lät som en toppenidé. 

Mamman, som känner att omvärldens blickar förväntar sig att 3,5-åringar borde bli rumsrena, kände sig nöjd med överenskommelsen med dottern.  

Så alltså. Jag påminde henne med jämna mellanrum, dottern gick och kissade och allt löpte på bra. Själens gungning fick mamman att känna av sina skavsår inombords varje gång brodern gnällde och systern skrek. Men förmiddagen gick sin gilla gång, trots svidande känsla i min stressade själ. Så var det dags att hämta storebror. Tiden för hämtningen är viktigt, för han har med en 6-årings noggrannhet noga reda på att han ska hämtas precis när skolan är slut och varje minut därefter är en minut av besvikelse. 

Jag satt på toaletten för att därefter direkt klä på brodern och systern sina ytterkläder och åka. Det var i sin ordning och själens gungning höll sig i schack. Tills. 

"Signe baaajjsssaj!" Jag hör broderns genomträngande röst där jag satt på toaletten. I en svepande rörelse avslutar jag mitt toabesök och försöker med älgsteg kliva mot dörren för att kanske hindra den olycka min själ inte orkar hantera. Men eftersom vår toalett alltid ska vara belamrad med pallar och andra barntillhörigheter, så fastnar min fot så jag snubblar och kliver rakt på toalettsitsen som den bajsande systern snabbt ska hivas upp på. 

Men det finns ingen tid att förlora. Signe kommer vankande med tom blick. Hon hivas upp på trasig toalettsits och jag knäpper upp hennes byxor med en sådan hast och med en slags enveten tanke om att situationen fortfarande går att rädda. Bara det gjordes fort nog. Då jag såg endast en antydan till olycka trodde jag att operationen faktiskt gått min väg. 

Flickan var på plats på toaletten, brodern stod bredvid och gastade hejande tillrop och jag höll nästan på att andas ut. Tills jag hörde vad broderns tillrop innehöll för ord. "... Och bajset äjjj däj!" 

Detta var den stunden jag insåg - att det jag nyss inte lagt märke till - var den bruna hög som låg. Bredvid toaletten. Som tydligen fallit ur trosorna när jag i vild frenesi dragit av dem och trott att situationen varit räddad. Istället ligger katastrofen rakt framför mig. Totalt oräddad.

Och ingen vet om jag eller Signe vidrört denna bruna katastrof, om var olika fragment kunde befinna sig. Kanske på min tröja när jag lyfte upp henne, kanske på mina tofflor, kanske på brorsans mjukisgiraff som glömts på toalettgolvet? Innan spektaklet var över kände jag hur förtretens tårar trängde upp i mina ögon. Och trötthetens. Och ilskans. Och den svidande själens tårar.

Jag lyfter stilla av Signe från toan, när jag ändå insett att allting ändå liksom var över. Hon tittade på mig med klotrunda ögon och sa med sin tysta lilla skrovliga röst. "Jag vill ha blöja." Alla mitt försäkrande om att detta inte var hennes fel, föll platt till marken. Jag hörde hur icke-övertygande jag lät. Och vilken sorglig liten mamma jag var.

Så ja. tack vare mitt grandiosa och stilfulla sätt att klara situationen. Så kommer väl Signe och Henry ha blöja tills de fyller 15 år. Dessutom kom vi försent till förskoleklass. Leonards haka hängde tungt av besvikelse. Och så kom det sig, att detta var en skitdag.

När morgonen kommer

Livets skyar hänger tunga. Varje dags börda tynger mina axlar precis som de överfulla matkassarna jag bär tills handtagen skär in i händerna. Hjärtat släpar i marken, som trasiga skosnören.

Livet för en vanlig småbarnsförälder. En människa. Som lever tillsammans med en annan människa. Eller ensam. Bara att leva.

Ibland gör det så ont, bara att leva. Med allt vad det för med sig, med allt som det begär. Solen skiner utanför mitt fönster, men når inte mitt hjärta.

Men när jag i läggningsskymningen sjunger Bygga en bil med Henry och signaturen till Bilar 2 med Signe. De fnittrar nöjt och gör rörelserna fastän ingen ser. Oförställd stolthet när de kan fylla i ett ord i sången här och där. Och när de säger med sina små röster att de "äsklaj" mej.

Då flämtar det till. Ljuset. Solen. Hoppet. Hjärtat skälver till av förvåning. Kärleken stark som dynamit. Då vet jag. Att när morgonen kommer med den nya dagen. Så kommer jag leva den också.

Livspassage

När kraften är slut genom alla lager. När mitt själ bränner och min kropp stretar. När huvudet dunkar och hjärtat svider.

Då stannar inte livet upp. Det väntar inte. Det pausar inte. Det fortsätter. Barnens utbrott, behov och ursinniga levnadskraft fortsätter. Vardagens alla nyanser. Allting fortsätter. Med oförändrad kraft.

Och jag nöts. Jag nöter i botten. När jag inte längre har något att ge, fastän livet kräver det - så nöts jag ner. Jag faller genom lagren. Likt en livspassage mellan kantiga klippor fortsätter min väg. Framåt. Jag måste gå framåt. Gå, gå, gå. Livet kräver det. Livet ger sig inte. Det river mig i ansiktet. Tårar på min kind. Att vända går inte. Att vika av är inget alternativ.

Så. Den svåraste vägen, den enda vägen - den rätta vägen - är framåt. I passagen är det dunkelt. Jag får lägga mig med den trista håglösheten vid min sida. Jag får vakna med den taggiga ilskan. Så förunderligt det är. Vi tror att smärtan ska ha sönder oss. Vi tror att svårigheterna vittnar om vår misslyckande, vår svaghet. Men när jag tror att jag gått i tusen bitar. Då har jag inte dött.

Då har min själ mognat. Då har jag blivit en livspassage starkare.

Kärleken vårt superlim

Den stretar och drar i utvecklingens livstrådar. Utvecklingen i hans kropp är likt en inre tornado. Leonard fyller 6 år om en månad. Och han kan börja gråta när han tänker på att han inte fyller år just idag. Han kan också med värdig blick och förnuftig stämma berätta vad de lärt sig i skolan idag, varpå han pratar bebisspråk, jamar som en katt, snor en bil av syrran och tar över en lek så båda syskonen gråter.

Ambivalensen står med neonskrift i pannan på honom.Livet försöker rymmas i denna lilla 6-årings späda kropp men det får inte plats. Det är som att själen plötsligt expanderat och behöver mer plats, mer människa att husera i. Men kroppen är fortfarande liten och barnslig och tankarna så övermäktigt stora. Förvirrad och sprängfull av liv som måste ageras ut, tumlar 6-åringen runt.

Han försöker förstå sig på alla impulser, sinnesstämningar och insikter som bara haglar. Smattrar hårt på hans huvud. Allt JAG som ska testas, all plats som ska fyllas, alla emotionella knappar som ska tryckas.

Jag har varit på kollisionskurs med Leonard den senaste tiden. Det är som att våra själar krockar. Hans hela väsen begär om att få explodera mitt framför ögonen på mig, hundra gånger om, i alla väderstreck. Han behöver expandera här där han är helt trygg, där han har sin givna plats. Här. Hos mig. Hos oss. Och han behöver skapa sina reaktioner och uppleva stoppet och gränserna. Det trygga motståndet.

Han gör så rätt. Så ovetandes och omedveten om sin snillrika och monstruösa utvecklingsfas - så han gör precis allting rätt. Han låter sitt jag explodera där spillrorna av honom själv inte flyger för vinden, trampas ner i marken. Utan här hemma, där limmas han ihop igen. Och kraschar. Och limmas ihop. Och så kraschar vi allihop, som hjälplösa offer i 6-åringens skoningslösa känslomässiga tornado. Sedan limmar vi ihop varandra igen. Förvirrade 6-åringen och tröstlösa föräldrar.

I explosiv symbios tumlar vi vidare i utvecklingsfaserna. För hemmet är vår groplats. Och kärleken vårt superlim.

Den mänskliga föräldern

Att vara en lyckad förälder. Är det att göra allting rätt? Eller? Jag tror vi alla plågas av våra egna föreställningar om hur en lyckad förälder ska vara. Ideal vi hade innan vi fick barn. Böcker vi läst. Samtal vi haft med andra föräldrar i föräldragruppen. Skräckexempel vi sett på stan och tar avstånd ifrån. Finputsade minnen från sin egen barndom.

Vi slänger ner detta i livets hushållsmixer, så har vi ett översvämmat hem med föreställningar om vårt eget föräldraskap. Ibland snirklar vi oss hyfsat bra bland våra föreställningar, våra ambitioner och målbilder. Vi mår bra, sover hyfsat bra och är friska. Och så plötsligt slår det ner. Tröttheten. Mänskligheten. Misslyckandet. Det är som att vi ser oss själva utifrån. Förfärad undrar man: Vem är denna osmakliga mamma som fräser surt åt barnen? Vem är denna hetsiga människa som höjer rösten, morrar och säger överilade, elaka saker? Som gråter och beter sig? Vem är hon? Varför spottar hon på mitt föräldraskap? Och varför får hon mig att känna djup skam?

Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag vet - hur tråkigt det än är - att det är jag. Att dessa två, är jag. Mina ambitioner som förälder är äkta och viktiga. Men, i samma kropp bor människan. Jag som har haft en skitdag på jobbet, jag som inte räcker till, jag som inte sovit eller som helt enkelt lessnat. Ibland infekterar hon en hel dag, ibland dyker hon plötsligt upp - helt utan förvarning. Sedan kan inget få det ogjort. Jag har betett mig, gormat och skrikit, precis exakt såsom jag så dyrt och heligt lovat mig själv att jag aldrig skulle göra. Jag har låtit min röst vara just så vass och jag har till och med sagt saker, som är fula och orättvisa.

Så den viktigaste frågan blir då: Är jag, i motsats till en lyckad förälder - en misslyckad förälder? Är det min titel? Min plats? Min rang? Hur förhåller jag mig nu till mig själv när bilderna inte stämmer? När målbilden kvaddas och ambitionerna visar sig vara förgäves. Och så den mest svidande lögnen är att man är ensam. Ensam med att vara en sådan usel förälder - då vi är sådana experter på att putsa på våra fina ytor. Så att vi lämnar varandra åt tron att vi inte bara är misslyckade föräldrar - utan också de enda misslyckade föräldrarna.

Så. Är det förbjudet att vara mänsklig förälder? Eller kan det vara så att vi ibland glömmer, i djungeln av ambitioner, vad som är egentligen kärnan i föräldraskapet? Vad är det orubbliga och centrala? Kärleken. Kärleken. KÄRLEKEN! Jag älskar ju mina barn! Jag älskar dem så djupt och oändligt så att alla stjärnors glans inte nog kan jämföras med den kärleken. Trots detta, gör jag bort mig som förälder - stup i ett. Jag känner skuld och ånger. Jag förfäras över min mänsklighet. Men detta förändrar inte det faktum att jag älskar dem.

Så mitt i min illaluktande mänsklighet så lär dem om mänsklighet. Jag lär dem den om stolta vackra förmågan, att be om förlåtelse. Jag lär dem om känslor, om ilska och om ödmjukhet.

Så att vara en lyckad förälder. Det handlar, tack och lov, inte ett dugg om att vara perfekt. Det är att älska sina barn - och sedan göra så gott man kan. Och. Att acceptera sin mänsklighet.

Hard core-tålamod

Tålamod. Detta lilla ord. Denna beundransvärda förmåga. Denna gudalika egenskap. Denna mest väsentliga förmåga i föräldraskap, må den liknas vid syre.

Utan den kan vi inte leva och överleva i egenskap av föräldrar. Så därför står det klart för alla att förstå - varför jag så ofta kippar efter andan. Jag tror jag ska ramla ihop och dö, som en astronaut förlorad ute i rymden. Om man skulle sätta alla föräldraegenskaper på piedestaler, så skulle "tålamodet" ligga så högt, att det svävade bland molnen. Omringade av små sjungande änglar med guldkronor på huvudet. För när allting kommer omkring - så handlar det alltid om tålamod. Det finns inga andra förklaringar, inga andra orsaker eller undanflykter. Det är att ha tålamod som gäller - och inget annat.

När barnen skriker och bråkar med varandra, så är de fullt normala. Vad ska man göra? Prata lugnt med dem. Vad krävs för att detta ska ske? Jo, tålamod.

När tre barn vägrar äta maten man lagat och säger att den är "äcklig som bajs". Vad ska man göra? Man ska förklara vad som gäller vid matbordet, med lugn och pedagogisk röst. Vad behövs för att man ska kunna göra detta? Jo, t-å-l-a-m-o-d.

När man har, ja, typ två 3-åringar som med blixtrande ögon inte tillåter att man hjälper upp i bilbarnstolarna (när man har svinbråttom). Vad ska man göra då? Låta dem klättra själva. Vad krävs då? JO, TÅLAMOD.

Vår barn är normala. De trotsar, bråkar, retas, leker, skriker, upprepar, vägrar, provocerar och testar- helt enligt sina åldrar och faser. Det ÄR inget fel på dem - än hur FEL det känns! Syret, man saknar syret!Vi som föräldrar är egentligen ganska insatt i vad som krävs av oss. Jag har gått på föreläsningar, läst böcker och diskuterar både privat och professionellt om vilka som är barnens olika behov, beteenden och behov av vägledning. Så, detta borde ju göra oss till ypperliga föräldrar. Yes indeed! Om det vore så enkelt.

När man gick där med sitt första barn i magen så oroade man sig för en himla massa grejer. Barnets hälsa och utveckling. Om att man skulle veta allt som krävs av en förälder och barnuppfostran. Men det jag inte hade kunnat föreställa mig, var det endast var en enda sak som skulle bli rent avgörande. Har man bara detta, så klarar man nästan vad som helst. Denna mystiska egenskap.

VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT? Varför basunerades detta inte ut på föräldrautbildningen med flaggor och banderoller? Varför pratade vi om smärtlindring och amning? Varför talade man inte om föräldraskapets mest avgörande egenskap?! Akilleshälen!

Denna ouppnåeliga egenskap, som man så godmodigt hör från välmenande damer och herrar som skrattar kluckande åt de små liven och säger: "Det är b-a-r-a att ha lite t-å-l-a-m-o-d." Som om det vore enkelt. Som om det vore något som vi vanliga dödliga helt och hållet behärskade utan större krusiduller.

Nej. Här behövs inget "bara lite tålamod". Här behövs HARD CORE-tålamod. Vore den en drog, skulle jag sälja min själ för att få köpa den. För utan den är vi förlorade. God help us.

En sommar rikare

Tack familjen för den här sommaren. Tack barnen för er entusiasm. Och tack för era personligheter - dessa excentriska, sprudlande och unika.

Ni är en gåva, en börda, en livsuppgift med strålglans. Ni har växt flera centimeter, ni har drivit oss till vansinne, ni har förgyllt varenda dag som sprakande himlavarelser. Tänk allt vi faktiskt gjort, fastän vi inte vistades en enda dag utomlands eller hyrde en enda stuga.

Vi har lekt i sanden på stranden massor av gånger, fastän folk envisas med att säga att sommaren regnade bort. På något sätt så har vi haft spadar, badbåt och badhumöret redo när solglimten äntligen dykt upp. Det här var sommaren då Leonard kunde skjutsa sina syskon i badbåten och sedan kunde de leka tillsammans en stund innan storbråken bröt loss. Jag och Fredrik har bara tigit och fångat stunden av frid, som vore den en lättskrämd fågel.Vi har tältat i trädgården, vi har åkt över 100 mil i bil, hälsat på farmor och farfar, träffat fina vänner och varit på museum.

Vi har gått på kaféer, ätit glass nästan varje dag, fiskat med faster, snickrat med grannen och hoppat studsmatta hos alla vi kommit åt. Vi har ätit lunch, lekt och badat med mormor och morfar. Vi har varit på Sommarland och kört minibilar och sedan har ni pratat om detta med precis varenda människa som vi har träffat och visat bilder. Sedan har ni fnissat och skrattat så högt att vi, eran mamma och pappa, tröttnat och suckat. Många gånger.

Vi har varit ute och cyklat, ätit massor av korv med bröd och falukorvsmackor. Signe har upptäckt att hon fullkomligt älskar att bada och Leonard har med ängslig förväntan berättat för alla att han ska börja förskoleklass. Vi har varit på Furuvik och tittat på chimpanser, lemurer, ormar, krokodiler, orangutanger och kameler - men allt ni pratar om är de häftiga bilarna ni fick åka en enda tur.

Signe har åkt belochdandana och följt med mig på begravning, vilket hon berättar för alla med tindrande blick. Hon berättar att tanten var död i en låda och är i himlen och att gubbarna som har lådan hade gröna rep. Vi har jagat myggor och badat barnpoolen. Henry har haft på sig sina jobbarbyxor nio av tio dagar denna sommar, för hans största och innerligaste passion är att vara tillsammans med vår granne och snickare Blomid. Leonard har börjat trilskas med läggningen för han har med en snart 6-årings vakna sinne upptäckt att de vuxna fortsätter livet efter barnen lagt sig.

Det är sommaren när Signe och Henry varit i en stadigt klingande 3-årstrots och Leonard i en mopsigt och lynnigt 6-årshumör. Det var sommaren då Signe och Henry skulle bli torra, men blöjorna sitter stadigt på era rumpor då ni låtit oss veta att något sådant inte ska komma på tal. Än. För ni följer er egen klocka, er egen rytm. Er barndoms-takt, den som hjälper er att leka, upptäcka, trotsa och växa. Den som ska göra att ni ska komma på hur ni ska bli människor.

Och vi, föräldrarna, försöker bara hänga med och febrilt hitta nya sätt att orka med det på. Vi har skrattat, bråkat, lekt och lessnat. Vi har blivit myggbitna, solbrända och många upplevelser äldre. Det har varit en underbar och fruktansvärd sommar. Precis, exakt så som det ska vara, när man är vår familj. Så förgänglig som sommaren, är också livet. Men är vi en sommar äldre, en sommar starkare, en sommar rikare. Den lever vidare inom oss som en vacker pärla i våra livsband.

Semesterrealism

Det är sommar. Vi har semester. Är det inte detta man längtar efter hela det långa, monotona vardagsåret? Är det inte detta vi alla talar om, planerar och speklurar om hela långa vägen från julen? Sommarsemestern. Nästan som en högtid. Det är då man ska göra allt det där man annars inte hinner. Man ska vila. Man ska vila, sola, läsa böcker. Bli fräscht brun, gå omkring i shorts, dra ner på tempot, ta en skön fika, lösa korsord och lyssna på Sommarpratarna.

Sen slänger man med ett par projekt därhemma, på sommarsemetsern. Bara snygga till några väggar, kanske bygga en trätrall, kanske göra om på ett par hörn i trädgården. Bara så där löst och ledigt. Man liksom tar det som det kommer. Tar långa kaffepauser, glass och myser lite i hängmattan däremellan. För det hinner man ju. För det är ju sommarsemester och allt känns liksom fint och trevligt.

Kanske åker till stugan. Man går runt i bikini (om man nu inte varit gravid med tvillingar och håller sig stadigt till tankini - varför säljs det knappt några "tankinis" i vanliga klädaffärer? Är det verkligen bara jag som aldrig mer vill visa magen? Nåväl, hursomhelst), bara hänger vid bryggan, grillar lite, sover lite, läser bok. Allt sånt man gör i stugor.

På sommarsemestern. Då allt liksom flyter, sådär skönt. Så är det. Eller, så tänker vi att det ska vara. Så föreställer vi oss. Drömmer om. Och så kommer äntligen semestern. Man blir hög av bara tanken. Men sedan. Visar det sig. Att vi har tre barn. Tre små barn.

Och att när man ska avnjuta sin efterlängtade semestervila, så utbryter bråk mellan barnen som involverar knytnävar och tänder. När man tänker sätta igång ett projekt, så ska blöjor bytas och bakar torkas. Läsa en rad i en god bok, så ramlar ett barn på gruset och slår i knäet. Ska ta en tupplur, då är barnen redan överhungriga och mat måste lagas. Ta en kaffe, så börjar ett barn mata ett annat barn med kakor de hittat i skåpet. Lyssna på Sommar i P1, då leker barnen så högljutt att man bara hör var tionde ord. Grilla lite, så gillar inte barnen varken kött, potatis eller sås. Sola och bada. Ja, det älskar i alla fall barnen! Glada i hågen packar vi badväskan, tar med badbåten, hinkar och spadar. Men. Då tätnar molnen och efter en stund börjar det regna.

Under små, små glimmande stunder är alla nöjda, lugna och himlen relativt blå. Då tittar sommarlyckan fram, lite hastigt. Och så inser man. Det är inte vårt liv det är fel på. Det är föreställningen om vad som är rimligt under småbarnsåren som det är fel på.

Loj semesterlycka är lika oåtkomlig som Hawaii på ett vykort. Våra barn förtjänar realistiska semesterförväntningar. Vi föräldrar förtjänar realistiska förväntningar. Vi förtjänar att ägna semestern tillsammans och må så bra vi kan, istället för att vanka runt i ilska och besvikelse över krossade semesterdrömmar. Istället kan vi sparka lite boll i småregnet, läsa Bamse och pussa arga, glada och ledsna barnakinder. Vila, läsa romaner, sola och bygga om - får vi göra när vi blir gamla.

Frodiga som gräset, vackra som pioner

Och så har våren passerat år 2012, för att lämna plats åt sommaren. Så har midsommar kommit och gått. Den har trollat oss med sin magi och spelat oss sina vackra melodier. Söta barn blivit fotograferade med sina sommargranna anleten och vi dansade runt stången, såsom aldrig förr.

Små förskrämda och tultande småungar har bytts ut mot större nyfikna danssugna barn. Tiden går och barnen växer ikapp med det frodiga gräset. Idag fick Signe och Henry byta från spjälsängar till juniorsängar. Säkert ovanligt sent om man jämför med andra, eftersom de är modiga 3,5 år gamla. De har sett ut som giganter i sina spjälsängar ett bra tag nu, men de har glatt klättrat i sina sängar på kvällarna och inte vetat om något annat. För när man har dubbletter är det inte alls så tokigt med små mjuka hagar att låta dem hållas i på natten.

Men nu var dagen kommen, timmen slagen. Och när det ikväll var dags att sova sprang Signe och Henry till sängarna, kröp märkvärdigt upp i sina oceanliknande sängar, fnittrade till och somnade stora och stolta.

Igår var en familj med fyra barn på besök. Den minsta var bara några veckor. Den näst minsta 1,5 år. Jag höll den lilla nyfödda på min arm. Han skrek sitt darrskrik och plirade förundrat med sina skogstjärnsdjupa ögon. Sedan räddade jag kattmaten, fjärrkontroller och annan lös möblering från den näst minsta. Den övriga bunten barn lekte så huset gungade. När familjen åkte hem efter en frejdig och livlig eftermiddag, så hände något med huset. Det blev ... kan jag säga det? Lugnt. När vi fem var hemma, våra tre barn, tvillingar, trelingar, våra tre-barn-på-tre-år-barn var hemma - så var det ändå: Lugnt.

Vi ordnade lite lördagsmys och tittade på lite barnprogram, innan sängen kallade. Något har hänt. Tiden har gått. Årstiderna passerat, solen skinit och regnet slagit i backen. Minuterna tickat, månaderna passerat och dagarna flugit. Det är inte alltid särskilt lugnt i vårt hus. Ofta skriks det så att fönsterrutor nästintill krackelerar. Men det leks också. "Fåj jag leka i din lek?" hörs ganska ofta från ett syskon till ett annat. Och i de bra stunderna så trallar de iväg och åker buss till Afrika med Blixten och Tjuren och alla andra invånare som bor i vårt hus.

Livet är inte statiskt, gamla faser försvinner, nya tar vid. Barnen växer ikapp med gräset och blommar som vackraste pioner och livskraftiga lupiner. Jag andas in deras väldoft, styrka och växtkraft. Och jag gläds över deras blomning.