Av att ha fått vingar. Inte en känsla av att jag flyr, för det sliter i mig att lämna barnens mjuka kinder och virvlande närvaro. Där finns inget att fly från.
Som att jag fått några vingar till låns. För att ta liten tur. En utflykt.
Till en annan stad. Men då, på samma gång. I en annan värld, ett annat liv.
Jag ska på utbildning i vår fina huvudstad och jag passar på att åka dit en dag för tidigt, denna surmulna aprilsöndag. Som för att påminna mig om att jag är en människa, med egna vingar. Som kan vandra sina egna stigar. Hitta nya platser, klara strapatser och manövrera i världen. I världen där ute.
Men. Jag är en människa som valt att fälla ihop mina flaxande vingar för att tillhöra en och samma plats. I boet, med mina ungar. Jag har fällt ihop mina vingar och äventyren och strapatserna är lätträknade.
Vissa skulle kalla det för att "ge upp" något. Sin frihet. En uppoffring. Jag kallar det för att ha vunnit något. Ett privilegium. En plats på jorden.
Jag är på utflykt, men det största privilegiet är att ha något att komma hem till. Allting annat är flyktigt. Som morgondimma. Vackert, men obeständigt.
"MIN MAMMA, DU KOM HEM!" ropade Signe häromdagen när jag kom från jobbet. Ett mottagande i rang med en superstjärna.
Jag kan flaxa lite med vingarna ibland, på en och annan utflykt. Det är härligt att njuta av fartvinden.
Men sen fäller jag ihop dem och går ner för landning. Och det med ett hjärta översållat att glädje.
Man får tycka vad man vill. Men ingen kan komma och inbilla mig att det är en uppoffring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar