Julens oemotståndliga magi

Juldagen är här. Så nära julefrid man kan komma, har sänkt sig i vårt livliga lilla hus. Julgranen tindrar i köket och julkrubbans gubbar står och tittar högtidligt på det lilla Jesusbarnet nedbäddad i Kavelmoramossan. Två bröder hojtar ivrigt framför ett TV-spel. En syster leker med alla sina nya smågubbar i sin Pippi-klänning som hon fått utav tomten.

Ja, tomten ja. Äldsta brodern var lite bekymrad över honom i år. Han tyckte han inte riktigt var sig lik. Han hade liksom vanligt skinn, men en konstig näsa. Nästan som om den vore gjord av plast. Sedan hade han observerat något märkligt band bakom nacken på tomten, som om han hade satt fast något på huvudet. Och osedvanligt ung var han också. Jag fylldes av stilla vemod när jag såg hans unga panna i djupa veck. Jag drog till med  vita lögner om att han kanske inte var gammeltomten, utan en yngre tomte som hjälpte till. Hur ska annars gammeltomten orka och hinna? Han nickade allvarligt. Jag såg att tvivlet fått fäste i hans sinne. Snart. Snart är han gammal nog att förstå det uppenbara. Men ännu får han leva i barndomens magi, men precis på gränsen. En fin gräns mellan barndomens skyddande hölje av att obekymrat kunna tro på vad man vill. Det som man sedan, när man sprängt detta hölje, kallar för "overkligt", "orealistiskt" och "osannolikt".

Det är lite kallt och tråkigt på den här vuxna sidan av det magiska höljet. Jag skulle ge vad som helst för att få krypa in i den varma, ombonade, oemotståndliga magin igen.

Så jag trotsar mitt vuxna jag när julen kommer. Jag låter lilla flickan frodas i mitt inre, men i sällskap av mitt vuxna jag som hela tiden vill dra mig tillbaka ut i allvaret. Men jag låter den lilla och den stora bli vänner och sedan drar jag in julen med ett långt djupt andetag. Jag drar in dess kärleksfulla budskap, dess värme och skimrande ljus. Jag drar in det goda som det lockar fram i människor. Jag drar in vackra sångerna och bubblande känslan i magen av dess vackra toner. Men framförallt håller jag mig nära, nära mina barn och låter deras levande magi spilla över på mig.

Och sedan skickar jag en stilla tanke upp till den gnistrande stjärnhimlen. Då lämnar jag det vuxna, realistiska och teorier om overklighet kvar på jorden och tar med hela mitt vuxna jag till änglarna i skyn. Som sjunger för mig och berättar att barnet i krubban lever än.

Och bryr sig om mig. Och dig.

Förändringens vind!

Bladen skiftar färg. Höstens klara höga rymd har avlöst sommarens lättjefulla sol. Minnet av sommaren ligger som ett värmande batteri i mitt minnes bank. Förändringens tid är här. Årstidsskiften är livets inbyggda ombyte. Ombyte förnöjer, som det heter. Och ja, jag håller med. Jag är en sådan person som får ny energi och inspiration när jag möblerat om ett rum. Jag byter ständigt frisyrer och vill helst prova nya stigar och vägar att promenera på. Både bokstavligt och bildligt. 

Årstiderna påminner oss om ombytets kraft. Att se saker med nya ögon. Ett landskap skiftar i färg och form. Det doftar annorlunda, det låter på ett annat sätt. Vi kommer på nya idéer, hittar nya vägar.

Det är dags för mig att prova ombytets väg. Följa med höstlöven och känna årstidens skiftning.

Jag känner att jag behöver pausa bloggandet, än hur det tar mig emot. Jag har skrivit regelbundna inlägg i över tre år och känner att jag börjar gå på tomgång. Jag behöver omväxlingens energi. Jag har funderingar på att försöka sammanställa en del av inläggen, kanske våga prova vingarna som författare. Drömmarna finns. Och när drömmar finns, så är det bara modet som avgör om drömmarna ska ha en chans att få vingar! Tiden i livet är begränsat och jag behöver prioritera vad jag ska lägga mina små vardagsminuter på.

Jag är rörd och tacksam för de som troget läst min blogg. Jag kommer troligtvis att lägga ut sporadiska inlägg, (kommer nog inte kunna låta bli) så ni är hjärtligt välkomna att kika in ibland. Ni är självklart välkomna att läsa ur mitt numera ganska digra arkiv också!

Låt oss dofta förändringens vind. Omfamna den. Svepas med i den.

Saktmodigheten

Jag tror min själ är för saktmodig för detta samhälle. Denna tidsålder. Och vårt moderna land, med hela dess myller av kulturella påbud, sociala förväntningar och samhälleliga krav.

Detta är inte ett politiskt inlägg. Jag är inte nämnvärt arg på politikerna. Jag tycker inte illa om vårt samhälle. Jag är stolt över väldigt många saker i Sverige. Jag känner mig oerhört privilegierad. 

Men det är i sig inget botemedel. Mot saktmodigheten. För. Jag är en sådan som blir nedstämd över att det inte finns tid till att få tid till att bara stå en liten stund dra in morgonen dofter. Jag blir stressad av för många inryck och sociala förväntningar. Det får mig att vilja kapsla in mig i en bubbla en stund. 

Jag behöver höra mig själv tänka. Leva. Andas. Jag värderar tid mycket högre än pengar. Skulle helst välja bort alla pengar mot ett liv fullt av FRI-tid. Men med tid blir inga amorteringar betalda eller nya vinterskor inhandlade.

Jag tror vi alla har en släng av saktmodigheten. Jag tror våra hjärnor bränns vid lite i vår vardag. Hela tiden. Vidare. Vidare. Se hit. Läs. Hör. Reagera. 

Var stilla. Låt det rinna bort. Bejaka din saktmodighet. Hör dina egna tankar. Du kanske har något bra att säga till dig själv idag. Vore synd om du missade det.

Nivå röd

Att inte orka ända fram. Det är att ha haft en ganska bra dag med sina stjärnögon till barn. Man har hållt humöret, tålamodet och livskraften på en godkänd nivå. Nivå grön. 

På eftermiddagen känner man tendenser på att det gröna vill dra sig åt orange. Rösten blir vassare huvudet blir långsamt blir varmare och humöret börjar puttra. Ojämt och småislket som en halvsur motor. Risken är överhängande för överhettning. 

- UT MED ER OCH LEK! 

Den oranga nivåns röstläge är gällt och otåligt.

- Mamma, du låter så sträng, som en gammal gumma! säger äldsta sonen.

Jag förklarar skamset att jag liksom känner mig lite trött och att det är som att småkoka i hjärnan.

- Jag förstår inte riktigt, men okej, svarar han.

Vid läggningen kommer nivå Röd. Det hade redan blivit alldeles för sent i säng och när vi väl äntligen skulle nå sängarnas slutdestination, så var deras Lådor borta. Lådorna är blå glasslådor där de förvarar diverse "bra-och-ha"-saker när  man ligger i sängen och när man ska sjunga sin god natt-sång. Lådorna. Borta. Naturligtvis är Lådorna livsviktiga. Supermegaviktiga. 

Nivå Röd. Överhettning i hjärnan. Mamman börjar skrika och gapa om vilket TJAFS det är HELA TIDEN. Mamman bankar i väggen och smäller i dörrar som värsta tonåringen. Medan hon med sin 36-åriga hjärna samtidigt undrar vad grannarna ska tänka. Hon gråter en skvätt på toaletten. "Orkar inte, orkar inte, orkar inte," mumlar hon. Orkar inte ända fram. Ända till mål. Inte på det sätt hon önskat. Inte med stil och bravur, som hon SÅ hade önskat!

- FÖRLÅÅÅT MAMMA! Ropar Henry. 

Då får jag skämmas. Det är inte han som gjort fel. Det är jag som ska säga förlåt. Skrika ch gorma som en halvidiot över några Lådor. Jag säger förlåt. Förklarar lite tafatt, om hur mammor blir trötta och huvudet kokar. 

- Du nästan skjämde mej, sa Signe. Jag sa åt Henju att vänta här, medan jag hämtade dej.

Signe hade tänkt ut en strategi. När Mamman bidde heltokig över Lådorna.

Så går det till. När man inte orkar ända fram. Det känns skit. Men när man fått förklarar att även mammor blir trötta. Och hur otroligt mycket man älskar dem. Då förstår man att det inte har så stor betydelse i det stora hela. Det betyder helt enkelt bara. Att jag inte bara är mamma. Jag är människa också.

De spretiga namnskyltarnas framtid

Idag var det den oförstörda nyfikhetens stora dag. Det var de pirriga magarnas och de lösa tändernas dag. Det var blyga blickar och rosetter i håret-dagen. Det var "undra-om-nya-fröken-är-snäll"-dagen. Det var dagen med startskottet till alla världens bokstäver, siffror, räkneord, ljudning, månader och lära sig räkna one-two-three-dagen.

Det var "undra-om-jag-har-någon-att-leka-med"-dagen. Det var dagen då nya roller skulle finnas och gamla skulle etableras. Det var när små människor känner sig stora och samtidigt darrande små.

Det var dagen då föräldrar är stolta och tårögda, glada och vemodiga på samma gång. Det var en "vart-tog-tiden-vägen-?-han-var-ju-nyss-en-bebis"-dagen.

Det är dagen som skriver historia. Som kommer att minnas och berättas om, förklaras och dokumenteras resten av livet. Det är dagen då man minns vad man hade på sig och vad det var för väder. 

Om kompisen hade varit hos mormor och söta tjejen i klassen varit i Turkiet. Det var dagen då man blev in delad i Björngrupper och Delfingrupper, med kompisar som man kommer ha vaga och starka minnen av resten av sitt liv.

Småfolk som står med sina små tår och fortfarande runda mjuka kinder, vid startlinjen för resten av skoltiden. Livet. Framtiden. Världen. Bara fantasin, och en eventuellt några verklighetsfaktorer, kan sätta stopp för vad de små spretiga namnskyltarna kommer att finnas på för arbetsplatser i framtiden. Spretiga bokstäver som kommer växa upp och bli artikulerade män och kvinnor. Människor som ska ta hand om Sverige.

Idag var första dagen i första klass. Idag skrevs livshistoria.

Omfamnad av världsalltet

Jag är mamma till tre barn. Jag är 36 år, gift sedan 11 år, är fast anställd och äger både hus och bil. Det verkar som att jag är vuxen. Det är i alla fall mycket som tyder på det. Men att vara vuxen innebär inte att känna sig stor, fastän man förväntas göra det. Man ska ta beslut, ta ansvar, hålla tempot. Ni vet.

Så, det är därför. Därför man har ett sådant trängande behov av att ibland känna sig liten. Att omges av något större, mäktigare. Som gör att man känner sig omfamnad, omhändertagen. Som om man åter igen kunde krypa upp i mamma eller pappas famn. Gråta tills gråten är färdig. Vila och bli vaggad, tills man blir lugn och stilla igen.

Vi badade i en fjällsjö idag. Lapplandsfjällen bjöd på en oförglömligt strålande dag med 21 grader varmt. 21 grader av frisk och varm fjälluft, som vore den gjord av ädla små gnistrande diamanter. Omkring oss tornade sig fjällen upp med sin majestätiska hållning. Stolta och vackra, som om de lättjefullt sträckte sig till himmelen och plockade ner lite av världsalltet till oss där vi simmade omkring i det friska, klara vattnet. Allt var stilla och förtröstansfullt. 

Jag kände mig liten och trygg. Det framgick med otvivelaktig tydlighet att det fanns något som var större än mig. Än mitt vuxenansvar, än mitt liv. Det liknade en mäktig famn. 

Jag var som en jolle som fick flyta omkring i det stora världsalltet. Vaggad och trygg igen. Tills själens darrningar stillade sig.

Och bara lukta på blommorna

Två veckor har vi levt i undantagstillstånd. Mer populärt kallat semester. Men det är ju ett undantag, som bekräftar regeln. Att vara ledig. Inte ha någon specifik uppgift att fylla, mer än att komma fram till vad man tycker om att göra. Eller borde göra. Finns lite olika uppfattningar om dessa ömsom kravlösa, ömsom kravfyllda semestersktiviteter. Men hur som helst. Inget måste uppfylla en arbetsbeskrivning. Ingen kan kräva resultat. Ingen arbetstid. Ingen flexklocka som tickar. Ingen väckarklocka som ringer som en mistlur i skönhetssömn.

Undantag. Äta glass varje dag. Barn som får titta på Bolibompa tills de storknar. Semesterregler. Allt får flyta. Rutinerna får damma i samma hörn som väckarklockan. Och oj vad snabbt man vänjer sig. Att ta dagen som den kommer. Fundera ut trevliga små utflykter och hemmaprojekt, god mat och dryck för kvällens semesterkväll. Som är en fest. För varje dag är som en välkommen fredag som måste firas. Härliga fredagar staplade på varandra i en enda underbar hög.

Så. Skulle vi plötsligt jobba igen. (Förvisso ska vi vara lediga igen senare i sommar, så det är absolut inte synd om oss. Detta är blott en iakttagelse). Klockan ringde. Yrvaket försökte vi hitta tillbaka till gamla vanor. Rutinerna knakade i fogarna. Var var sakerna. Vilka var tiderna? Och varför måste man göra så mycket, så tidigt på morgonen? Varför?

Men än värre; kvällen. Man hade under undantagstillståndets sköna lunk GLÖMT vilken miserabel föreställning kvällarna är. Tre barnaliv som är så trötta och hungriga att de tror att deras liv ska sluta i smärta och förnedring. De är så trötta att deras struphuvuden endast tycks kunna utbringa ljud av kvävt, darrande och hest gnäll. I kombination med gråt och aggressiva yttringar. Maten är för stark och för svag, för varm och för kall. De svettas och sen fryser, är trötta men vill inte sova, vill prata men inte lyssna. Syskonen är dumma, men ändå bästa vänner, filmen är tråkig men man får inte stänga av. De gråter så att köttfärssåsen rinner som teaterblod nerför deras darrande hakor. Kvällarna. Vilken ofattbar prövning. Vardagen. Vilken tuff tillvaro.

Vardagen! Det borde vara undantagstillståndet! Denna kamp mot tid och kraft. Då dygnets timmar inte låter oss hinna all det vi behöver utföra. Denna kamp som blir en kniv mot strupen och gör oss till arga och ledsna föräldrar. Som inte vill och orkar. Vardagen. 

Men visst. Det finns en vila med rutinerna. Ordning och reda, fredagsmys på freda'. Vi skulle säkert må dåligt av att flyta runt i en ostrukturerad, lättjefull tillvaro jämt och ständigt. 

Så jag antar att vi behöver både vardag och semester. Dessa två bildar en bra balans i vår tillvaro. Det tror jag att vi alla egentligen förstår. Med vårt förnuft. Men hur kommer det då sig att våra hjärtan då så starkt säger att vi egentligen fullständigt skiter i balansen. Att vi egentligen bara skulle vilja sitta i hammocken ute i trädgårdens mjuka värme. Vara helt lediga. 

Och bara lukta på blommorna.

Sömnens trygga koj

Om natten finns en procedur. De består av att jag 03.30 hör ett vrål. Med en kraft och intensitet som om kriget hade brutit ut. Ekande genom sovande hus och skrämmer troligtvis några fridfulla rådjur i skogskanten: "MAMMA!!"

Utan att egentligen vara vaken, så stapplar jag upp. Öm i själ och fötter. Fortfarande kvar i drömmar och med saliv i mungipan. I det skumma ljuset ser jag en trulsig figur sitta i sin säng. "Jag kan inte hitta nappen. Och vaj äj apan?". Vi ordnar med de försvunna objekten och han lägger sig ner igen. Jag stoppar om honom med täcket och tänker likadant varje natt. Det här gången kanske han faktiskt går med på att somna om i sin egen säng. Hoppet är det sista som överger oss, är det ju sagt. 

Men. Lika säkert som att himlen är blå, kommer sedan: "Jag vill sova med dej, mamma." Ja, visst, säger jag eller så tänker jag det bara. Det är liksom diffust. Men han fortsätter, i klar och hög ton: 

"Du bäj mitt täcke och kudde.". Fogligt tar jag hans täcke och kudde. Alltid. Sedan svingar han sig ur sängen och fortsätter sedan. Likadant varje natt: 

"Jag ska gå fösst." Det han inte inser att jag redan vet detta. Också. Och därför står jag redan halvblundande och väntar på att han först ska marschera in i vårt sovrum. Sedan väntar han tills jag lagt undan våra täcken och gjort i ordning en plats åt honom, och lagt hans kudde på plats. Då klättrar han upp och lägger huvudet där. 

"Jag vill ha täcke", kommenterar han innan jag med mina sömndruckna rörelser hunnit lägga täcket på hans ihopkurade gestalt. Och sedan säger jag. Alltid. "Jag måste bara kissa. Jag kommer." Då accepterar han detta och lägger huvudet skönt tillrätta. Jag är tillbaka efter mindre än två minuter. Då sover han. Djupt och fridfullt, i vår säng.

Lika säkert som att Henry alltid sover i vår säng, är det att Leonard aldrig sover i vår säng. Aldrig någonsin. För han vaknar aldrig. Aldrig någonsin. Så ibland kommer han två minuter på morgonen och låtsassover i vår säng, för att det liksom är orättvist att lillebrorsan alltid sover där. Och hur ska man förklara för honom, att det inte är orättvist. När det känns så in i bänken orättvist. Att Henry vaknar varje natt. Att Leonard aldrig vaknar. Två syskon, olika som äpplen och päron. Solen och månen.

Och så har vi Signe. Som sällan vaknar. Men ändå ibland drömmer mardrömmar och skriker ängsligt. Jag tröstar och hon somnar om i sin egen säng. Men ibland vill hon också vara som Henry och sova i vår säng. Men det är alltid lika omöjligt, för hon somnar inte om. Hon ligger pillar och viskar. Hela natten, tills tuppen gal och första Bolibompaprogrammet äntligen kan börja. Hon är syster och lika olika. Som äpplen, päron och bananer. Solen, månen och stjärnorna.

Så ser våra nattvandringar ut. Alla familjer har sina olika procedurer. Så låt oss skippa alla säkra råd och bestämda sovmodeller. För alla barn olika behov. Äpplen, päron, bananer! Alla lika unika. Lika olika. Snirkliga och exakta, som fingeravtrycken på våra fingertoppar. Och vi fogar oss. Stapplar runt, bär täcken, letar nappar, tröstar och bär omkring sovande knyten. Allt för att nattfriden ska kunna sänka sitt varma hölje omkring oss. För att vi på dagen ska orka vara människor, vuxna, barn och föräldrar. För att det är föräldrar uppgift. Att fånga in våra barn i sömnens trygga koj. Så att de nästa dag ska orka med det digra arbetet. Med att vara barn.

Överhettad

Jag sitter på ett tåg. Jag har gjort en själslig utflykt. Det var inget jag hade planerat, utan det bara föll sig så på grund av jobb. Det svider alltid i modershjärtat när barnen klamrar sig fast vid mig med sina varm små armar och deklarerar att de kommer sakna mig. Min själ deklarerar med stor tydlighet att jag lämnar mitt hjärtas största skatter. Men min hjärna förklarar lugnande, att jag snart återser dem. Men avsked är ändå ett avsked. Hur stort eller litet det än är.

Men ack så viktigt. För här där jag sitter på väg hem genom sommarsvergie är det som att mitt hjärta och min själ har startats om, likt en överhettad dator. Min processor är åter i sitt mer normala skick. Närminnet står inte och hackar på "uploading" hela tiden. Jag längtar hem nu, så att det molar lite i hjärtetrakten. Jag försöker få tåget att nå Falun lite snabbare med tankekraft. Men min hjärna nickar förståndigt till mig och säger "såja, såja". Du kan bara vara där du är. Du mår bra av att bara vara. En stund. Du behöver krafterna tills senare. 

Jag hade inte alls valt att åka iväg om jag  själv bestämt. Just nu är det som att mitt och barnens gummiband till varandra är väldigt kort. Vi är nära, nära. Och må så vara. Men när jag nu var tvungen att åka (enligt Leonard så kidnappade jobbet mig. Men fullt så tvungen var jag faktiskt inte), så upptäckte jag till min förvåning att min inre dimma klarnade. Alla själsliga processer fick utrymme. Lite ny luft att andas.

Jag visste inte hur nära jag var att bli överhettad. Inte förrän jag fick känna av en stunds inre lugn. Nu är jag mer än redo att komma hem.

Borta bra, men hemma bäst.

Det svåra, det vackra, det oförklarliga

Min kropp är inte min egen. Den ägs av mina barn. Mitt hjärta och hela min existens likaså.

När man väntar barn är det naturligt att fundera på vad som kommer att ändras. Hur mycket kommer jag få sova? Kommer jag kunna hinna träffa mina vänner? Får vi plats i vårt hus, (eller lägenhet), eller kommer vi behöva flytta? Hur är jag som förälder?

Detta är naturligtvis helt adekvata frågor. Men nu efter snart sju år i branschen som förälder, så kan jag se tillbaka på tiden och inse att de ändringar som ska göras, de är bara olika sätt att förhålla sig till; Att man inte längre är sin egen människa. Att hitta sin kärlek, bli sambo eller gifta sig - det är att dela livet med en annan. Att bli förälder är att ägna livet. Överlåta sitt liv. Åt en annan. Eller flera andra!

Ja, inte undra på att min kropp är trött som ett skrumpet bananskal ibland. Som typ, idag. För jag har tre himlabitar som jag överlåtit mitt liv till. Och detta med stor stolthet och glädje, för de råkar vara helt fantastiska. Men även fantastiska himlabitar (alltså barn) kan vara trötta. Och gnälliga. Väldigt gnälliga. Och skrikiga. Och bråka. Väldigt, väldigt mycket. Och en av dessa tre, han vill helst bo innanför min hud. Han lämnar inte min sida. Inte för ett ögonblick. Som om han hade en liten gadd och sakta men säkert sörplade i sig allt innehåll av sin mor.

Nu låter jag kanske lite bitter. Nej, detta speglar bara känslan hos en väldigt trött mor. 

Att överlåta sitt liv åt sina barn. Kanske är det omöjligt att beskriva för någon, som inte upplevt det, hur det kan vara värt allt slit. Det skulle vara lika svårt, som att försöka förklara för någon som aldrig varit människa, varför det känns så skönt för hjärtat att titta på en blomstrande sommaräng. Eller känna en varm vind mjukt smeka min kind. Eller veta att någon bryr sig om mig. Eller försöka förklara att världen kan se grå och tråkig ut och några veckor senare vara vackert klädd i sommarskrud.

Det är omöjligt att förklara med ord. Det ger ingen rättvisa, än vilka ord jag väljer. Så därför kan jag bara säga att det ÄR värt att överlåta sitt liv till sina barn. Mer än alla sommarängar i världen.

Lekstugan

Vi åt kvällsmat i lekstugan ikväll. Jag bar ut smörgås och O'boy på en bricka och vi trängde ihop oss på 2 kvm, medan regnet smattrade på taket. Tänk om jag vetat detta för en vecka sedan. 

Jag har länge önskat en lekstuga. 

Kanske för att jag själv inte hade någon som barn. Kanske för att jag fortfarande har ett väldigt levande barnasinne. Kanske för att jag tänker att barnen kanske kunde bli lite nöjdare med sin utelek då. Kanske för att försöka fokusera på något trevligt istället för alla svarta gropar som envisas med att dyka upp på livets väg. Kanske en blandning av dessa.

Men vi hade ju ingen lekstugsbudget. Den behövde vara i princip gratis. Och i mitt stilla sinne har jag tänkt att det borde finnas övergivna tomma lekstugor där ute på gårdarna, som längtar efter nya glada invånare. Men hur dessa ska kunna hittas visste jag inte. 

Jag hade tänkt sätta upp en "sökes"-lapp, men det hanns aldrig med. Det var som att jag istället med ren tankevilja försökte pressa fram en lekstuga. Men aldrig hade jag trott att det skulle fungera.

Så. För mindre en vecka sedan, i onsdags, såg jag lappen på en anslagstavla i närheten av Leonards skola.  Handskriven av en gammal hand. "Lekstuga, liten och enkel. 500 kronor." Jag bokstavligen kastade mig på telefonen. När den gamla rösten svarade och förklarade att lekstugan inte var såld, att han hade sagt upp lappen för 3-4 timmar sedan, så spratt det till i mig.

När det sedan visade sig att gamla Olle 88 år, skruvat ihop denna lilla pärla till stuga med sina egna händer, men att sedan några komplicerade livsomständigheter hade gjort att inget barn någonsin lekt i den. Då visste jag. Han hade gjort stugan till oss. Han hade bara inte vetat om det.

I lördags, den 1 juni 2013, flyttade stugan hem till oss. Olle fick 500 kronor och ett innerligt "tack" och tre barn fick en ny trogen vän att leka med en hel barndom. Det verkar kanske överdrivet att uppskatta en liten lekstuga så oerhört. Men när jag ser den stå där ute vid hallonbuskarna så ser jag inte bara en lekstuga. 

Jag ser att det mesta är möjligt. Om man bara vill det, tillräckligt mycket.

Att vara mor

Jag är en mor. Som blir väckt i tid och otid. Jag bär på mat och barn, städar och diskar tills ryggen kroknar. Jag har alltid en tid att passa. Barn att kolla. Alltid något att bevaka. Att planera. Att förutse. Alltid ansvarig. Alltid i vägen. Aldrig nära, nära nog.

Jag är mor. Alltså har jag alltid tusen miljoner frågor att svara på. Vad är klockan? Varför är klockan sju? Varför finns tiden? Är sju ditt favoritnummer? Är du sju år? När var du sju år? Hur länge är det tills jag fyller år? Vem vann i stora (läs: melodifestival) finalen? Vem röstade du på? Varför det? Vem var sämst? Vem tycker du mest som? Varför det? Varför lånar du alltid pappas skor när du ska ut med soporna? Varför är din mage så mjuk?

Jag är mor. Så min plats på jorden är numera given. För åtta år sedan var jag bara jag. Då undrade jag ibland vart jag hörde hemma. Vad som var min uppgift, min riktning, mitt mål. För då var jag jag. Hur kan det vara möjligt, tänker jag ibland på. Samma ansikte, samma hjärta och själ. Men ingen hade fötts ur min kropp. Och nu finns här tre tänkande levande individer som kommit genom mig. Som växt i mig. Och som blivit sina egna. De är inte mina ägodelar. Men de hör för alltid ihop med mig.

Det är som att mina barn, är min själs ankare. De håller mig stadigt på jorden. På den plats för jag hör hemma. Hjälper mig att hålla fokus på det som är viktigt. Och att alltid hitta tillbaka till den plats som jag älskar. Den platsen, är med dem.

Idag var det Mors dag. Min man hade köpt en fin mugg som det stod "mamma" på, från mina barn. Som ännu är för små för hantera datum, pengar och högtidsdagar. Han kom på att jag skulle ha presenten innan det var dags för kaffe. Vilket blev precis exakt när jag just tagit striden med min toa-vägrande son att vi faktiskt måste byta blöja. Så han skrek som ett vilddjur i min famn i samma stund som min dotter i förbifarten gav mig presenten, sa ett snabbt:
"Gjattis på mojs da, mamma!" innan hon studsade vidare i en lek. Jag var tvungen att släppa det sparkande vilddjuret som snabbt som ögat smet tillbaka till sin lek.
"Öh, tack", sa jag och tittade efter barnen som försvunnit och mannen som log lite snett. Det blev nog inte riktigt som han hade tänkt. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt heller. Jag som varje år drömmer och hoppas på kaffe på sängen, rosor och annat välbehag. Men. Muggen fyller sitt syfte. Den håller god latte och texten är jag stolt över. För jag är en mamma.

När jag sedan avnjöt en kopp latte tillsammans med min dotter i gröngräset, så sa hon plötsligt.

"Mamma. Du äj den BÄSTA MAMMAN!"
Detta utan att någon reklamfirma dikterat ihop något artificiellt på ett glittrigt kort. Det kom helt äkta och spontant från ett barnhjärta. Då fick jag ett stygn av glädje och omedelbar insikt. Det är ju DETTA som är att fira Mors dag.
"Mamma, föj det äj föj att jag tycker AAAALLJA MEST om DEJ ... och min kompis Elliot."


Äsch. Det får duga.

Ogräs och livskraft

I sex och ett halvt år. Har vi bott i vår vackra by, i vårt fina lilla hus. Med massor av trädgård och små fina ställen. Där de tidigare ägarna omsorgsfullt hade investerat i en trädgård med vackra perenner och slingrande rosor.

Tills 2006. När vi köpte huset. Med ett barn i magen, höggravid. Och snart därefter med TVÅ barn i magen. Ännu mer höggravid. Inte många spadtag som görs i trädgården då inte.

Och denna trädgård har i sex och ett halvt år fått stå och växt. Blivit ett töcken av ogräs och annan dekadens. För under dessa sex och ett halvt år, så har jag aldrig upplevt en enda solig vårsommardag tillsammans med barn som varit ÖVER en ålder av fyra år.

Med andra ord. I sex och ett halvt åt har vi befunnit oss i ett sammelsurium av småbarn. Och intensivt trädgårdsarbete och en klan med små småbarn, är inte en match made in heaven. En halvtimme, nån minut, ibland till och med en timme, har man snärjt åt sig. Svettigt och panikhetsigt slagit åt sig lite ogräs. Krattat värsta skräpet. Slängt en titt på nåt bortglömt hörn. Och sen bara fått titta på hur trädgården växt igen, medan man sprungit efter bollar och hindrat alltför många skedar sand fryntligt ätas upp i sandlådan.

Men idag hände det. En hel dag med trädgårdsarbete. Jag säger det igen: En HEL DAG! Barnen var hemma, de var ute med mig - men de kunde leka själva, fånga sniglar, göra maskhagar och hjälpa mig slänga kvistar.

Det är som magi. Signe och Henry är fyra år och tre månader nu. Idag var första riktiga vårsommardagen i år, som vi var hemma. Så, alltså var idag FÖRSTA gången sedan vi flyttade HIT! Ingen stress, ingen hets inget sandätande, bara något enstaka bråk med spadar. Alltså, en fröjd!

Vårt liv är ganska tufft just nu. Mannen mår inte bra. Jag försöker hålla ihop alla bitar inom mig. Försöker räcka till för barnen, för livet. Att sköta trädgården är inte livsviktigt. Men, att faktiskt KUNNA ägna sig åt trädgården - ger mig livsviktig glädje.

Dagens glada sol hettar i ansiktet. Jag har varit ute hela dagen. Fått ägna mig åt rötter och jord. Fått känna mig lite normal. Fått glädja mig åt barnen som kan reda sig lite själva. Som växt och klarar mer. Och jag får vara en person som kan ha lyxen att ha en trädgårdsdag.

Jag kommer hädanefter inte ha en perfekt trädgård. Men jag får ett aning starkare sinne och ett lite gladare hjärta.

Den inre Fågeln Frid

Jag vill skriva ett par ord om inre frid. Detta besynnerliga, som inte går att köpa för pengar. Inte går att begära eller införskaffa. Den är unik för varje person, skräddarsydd och omsorgsfullt utformad. Så självklart och så svårt.

Den är som en skygg fågel. Den bor inom oss, men för vissa av oss så är den fångad, utsvulten och misskött. Hos andra är den lycklig och fri. Kvittrar vackert och svävar med lätthet fram i själens himmel. Det finns ingen genväg till den. Du kan inte kopiera någon annans. Du måste sköta om din egen fågel Frid.

Jag tror vi alla gör ett val. Ibland inser vi det inte eller förstår vi det inte. Men vi gör hela tiden val, som påverkar den inre Friden.

När vi låter livet piska oss till att göra sådant som vi inte mår bra av. När vi prioriterar sådant som vi egentligen inte vill, men tror att vi måste. När vi stressar, utan att finna ens en liten stund av stillhet.

Det är inte så enkelt, säger du. Jag håller med. Det är inte alls enkelt. Att ha inre frid är ibland att begära det omöjliga. Men vi får inte ge upp, inte sluta försöka. Sträva ditåt. Sticka åt den lilla fågeln ett litet frö ibland. Tills tid och möjlighet finns att få den att leva upp i full styrka.

För om vi ger upp vår frid, så ger vi upp oss själva. Vi tappar bort oss. Vi blir inte trygga i våra egna kroppar. Vi blir människoskal som kan prata och tänka, men vi förlorar vår inre essans.

Vänner, småbarnsföräldrar. Kära, stressade människor. Låt oss vara rädda om oss själva.

Ta hand om den skygga inre fågeln Frid.

Psyktestet

Gårdagen bjöd mig på en och annan utmaning. Om mina fyraårstvillingar hade indiannamn skulle det nog vara Signe "envis snigel" och Henry "hetsiga orkan". Jag och dessa småindianer var hos ögonläkare och i affären igår. Det låter ju inte så märkvärdigt. Men ack.

Man kan se det som att vi bjöd lasarettets olika tysta väntrum på en färgsprakande show. Henry med trumpetande stämma, svajande lockar, petandes på varje dörr och knapp. Sedan Signe trallande korridorerna fram, som hejar på sin kalufs till bror. Väntrummen förvandlas till ofrivillig publik. För vilket man hoppas att de var mycket tacksamma för. Det var ju i alla fall fri entré.

Nåväl. Att vi kom från lasarettet utan att sätta igång brandlarmet får man ju se lite som en triumf, då Henry var en halv sekund från att ge den lilla röda knappen under luckan en litet snabbtest.

Sedan var det affären. Efter att Henry trodde att handlingsstunden var ett Formel 1-lopp med sina lilla vagn, så var det med lättat hjärta vi tillslut nådde kassakön. Då satt de uppflugna som små ugglor längst ner vid änden av bandet och började plocka varor. Någons varor. Inte våra varor. En annan skojig aktivitet var att flytta över våra varor från ena sektionen till den andra. Man känner hur svetten bryter ut på ryggen och huvudet kokar av stress.

Om man klarar en sådan dag med två speedade höns till tvillingar. Om man efter en sådan dag fortfarande är vid sina sinnena fulla bruk. Om man lyckats med det. Då har man psyke till att klara vad som helst.

En annan påsk

Idag är det annandag påsk. Eller "en annan påsk" som Henry säger. Idag har solen i alla fall återigen lett sitt bländande leende mot oss.

Vi har gjort det bästa av dagen, utan att göra så mycket. Konsten på en helt ledig dag är att slippa planera och åka iväg, men inte vara så passiva att barnens sprittande ben och sprutande sinnen kommer i obalans.

Barnen behöver stimulans och aktivitet, föräldrarna behöver stillhet och vila. Ett av föräldraskapets många paradoxer och uppenbara behovs-kollisioner. Men. Vi klarade det konststycket hyfsat bra idag.

Övriga påsken har passerat med sitt muntra kynne. Vi har ätit sill och potatis, målat ägg och frossat i godis.Sedan hade vi faktiskt helt ny påsk-upplevelse med en 6-åring som med sin ålder sådär plötsligt blivit nymodigt öppensinnad, och därför vågade klä sig till påskkärring tillsammans ned sin jämnåriga kusin.

Medan de yngre småsyskon skeptiskt backade och inte visste vilket ben de skulle stå på när konstiga förkläden skulle på och märkliga fräknar skulle målas.

Alla i hushållet kan ju inte alltid vara nöjda och glada. De gällde även de vuxna. En glad vuxen och en svårmodig. Så den glada vuxna, hittade gemenskap med en munter mormor och vi tog de fnittriga och modiga påskkärringarna vid händerna och traskade iväg och önskade glad påsk till grannar och annat löst folk.

Så blev det en ganska bra påsk ändå. Trots paradoxer och ett och annat svårmod. Och en jätteglad påsk, det får vi helt enkelt ha - en annan påsk.

Hjärtats årstid

Våren är sen i år
snön ligger jämn på marken
Nätterna är sträva med sin kyla
dagarna kalla och klara

Våren
Är svår i år
Vemodet ligger tungt i ett av husets hjärtan
Nätterna är hårda och onda
Dagarna bländar skarpt med sitt ljus mot ömtålig själ

Våren
Undra när den kommer?
Ett smärtsam hjärta behöver en drillande frid
En ljus tröst i strävsam vandring
Övriga husets hjärtan behöver lättnad och frihet
Nya idéer och ytor att spränga med sin yra lekfullhet

Alla behöver en vår

Men för vissa hjärtan kommer den kanske inte såsom den brukar i år

Men oavsett hjärtats årstid
Så kommer snart naturens knoppar att brista, nya fåglar att pipa och grus att knastra
Oavsett tunga hjärtan
Så kommer barnens hjärtan skutta
Och sjunga vårens sprittande sång

För våren
Den kommer
Och barnen
är livets underbara vår

Energiknippets lysande kraft

Om du tänker dig en balansvåg. I ena skålen ligger ett stort, tungt knippe energi. Knippet får hela vågen att tippa av sin intensiva tyngd. Och det en enda som kan väga upp den intensiva energin i den ena skålen, är lika mycket energi i andra skålen. Energi kärver energi. Det är de enda som får balansen att återställas.

Vi har en son. En fantastisk fin och sprudlande livfull son, som heter Henry. Hela hans väsen är som ett knippe energi. Vår andra två barn har också en hel del energi. Ja, alla barn har mycket energi. Men Henry han har inte "mycket energi". Han ÄR energi.

Om Signe och Leonard är två stycken riktigt rejäla strålkastare, så är Henry som uranet i ett kärnkraftverk. Jag är kanske som ett ganska starkt lysrör. Och Fredrik är för tillfället mer som en  LED-lampa i ett vitrinskåp. Det måste liksom vara dunkelt i rummet för att se honom lysa.

Vår familj är lite i energimässig obalans för tillfället, kan man säga. Att vara med Henry, kräver energi. Att vägleda honom, att leka med honom, att gränssätta och trösta honom. Allt kräver väldigt mycket energi. Hans ögon ser allt, hans sinne uppfattar allt. Han testar allt, han frågar om allt, han är nyfiken på allt. Och han gör ALLT med ljusets hastighet och med 100 procent frenesi.

Henry är fantastisk.

Han kommer att kunna komma hur långt som helst, bli vad som helst. Astronaut, stadsminister, konstnär, fotbollsproffs, kärnfysiker. Men denna underbara förmåga har sitt pris. Priset som måste betalas av föräldrarna, varje stund av varje dag som vi är med honom. Energi, energi och energi. Annars skenar han iväg som en förarlös racerbil. Inte vårdslös eller oregerlig. Bara väldigt energisk.

Denna motor måste styras, stöttas, älskas och vägledas. Och detta kan endast ske med hjälp av väldigt mycket kraft och engagemang.

Kära gode Gud, hjälp oss. Vi har en hedersam uppgift som föräldrar. För det är en ära att ha Henry som sin son. Men vi kämpar med energi-balansvågen. Den kommer i väldig, väääldig gungning ibland. Man vill ge honom det bästa. Men vardagen, livet, måenden - blir hinder på vägen. Det ockuperar vår energi. Riktar den åt ett annat håll.

 Men kampen är värd varje droppe. För hans lysande kraft gör vår värld så ofattbart vacker.

Vår vänskap är som svalorna

Att avnjuta en helg i goda vänners lag, är nog lite som när Karlsson på Taket lägger in sig på rundsmörjning. Man får en varm och skön känsla i själen, glädje i hjärtat och en ljust minne att suga på som en delikat karamell hela veckan lång. Och långt längre därtill.

Att inte bo i samma stad som några av sina finaste vänner är ju sannerligen trist, men fördelen är när dessa gyllene helger dyker upp ibland. Då man får dela livet en stund med varandra. Koncentrerat och ostört. Som ett koncentrat av vänskap.

Och det är just detta med "delande av livet" som gör speciella vänner ... så speciella! Att vi verkligen delat så oerhört mycket roligt och fint tillsammans, men också delat smärtsammaste sorg. Vi häpnar när vi tänker på allt vi varit med om.

Vi som lever vardagen på helt olika platser, med olika människor och sammanhang. Men ändå hur djupt sammanflätade våra liv är med varandra. Vår gedigna historia är som en detaljrik vävnad som växt fram genom åren, med slitstark tråd och vackra färger som motsvarar alla våra likheter såväl som olikheter.

Vänskap är i sanning en gåva. Och det är när den är kravlös och fri, som den blir så stark och djup. Vänskap går inte att begära eller kräva av någon, för då flyr den som ett skadeskjutet djur. Vänskap ska skäppas fri som svalorna i skyn. Åren kan gå och molnen passera på himlen. Så träffas man igen en helg. Och upptäcker hur detta koncentrat av vänskap är värt så oändligt mycket mer än 3000 ytliga vänner på Facebook.

Så kramade vi varandra hej då för denna gång. Och se så vackert vår vänskap svävar omkring i skyn.

Vackert hjärta

Jag fick idag göra ett fint möte. Med min äldste sons empati. Leonards ömma, vackra hjärta.

Han hade en vän på besök som var arg och besviken. Och Leonard försökte med hela sin sexårings förmåga att göra sin vän glad igen. Han berättade med liv och lust om hur rolig vår pulkabacke är, med den tvära, snabba kurvan. Han erbjöd vännen att åka med honom eller åka själv, vilket han än helst önskade. Han lät vännen ta den bra Snowracern. Själv tog han den gamla svarta utan broms.

Jag tror aldrig jag är så stolt över mina barn som när de visar sann medkänsla. Sen är det självklart så att mina barn, precis som alla barn, mestadels tror att de är världens medelpunkt och roffar åt sig den största kakan och coolaste leksaken, så ofta de kommer åt. Ja, vid närmare eftertanke skulle jag bli orolig om de INTE var själviska allt som oftast, för barns själviskhet tyder på en sund och viktig självkänsla.

För empati och självkänsla är ju bästa vänner. Är man trygg i sig själv, kan man också bjuda till. Uppoffra sig. Våga gå in i någon annans känsla utan att vara rädd att tappa bort sig själv.

Genom att till exempel låna ut den bästa Snowracern. Kunna lägga sina egna behov åt sidan en stund till förmån för sin vän. Så han blir glad igen. Det är något som många vuxna skulle behöva lära sig mer om.

Leonard. Ett sådant vackert hjärta som den strålande vårvintersolen lyste på idag.

Formel 1-liv

Sprängfull. Livet begär varje fiber av mitt medvetande. Ockuperar huvud och hjärta i ett dåraktigt tempo.

Jobbet ångar på som ett skenande tåg. De två guldlockiga fyraåringarna är ändock lika ihärdigt i uppror med världen när jag kommer hem. Sexåringen har fullt lika många världsproblem att lösa och känslomässiga kaos att reda ut. Dessutom maten behöver trollas fram. Rumpor torkas. Matsäckar packas. Vantar torkas. Almanackor bevakas och bensin fyllas. Räkningar betalas, disk diskas och mat inhandlas. Syskonbråk lösas.

Ett slags ofrivilligt Formel 1-liv. Men inte med en mållinje som är en linje efter x antal varv. Utan en mållinje som sakteliga mognar fram.

Jag tror den här Formel 1-bilen måste unna sig lite choklad ikväll. För resan är lång.

Myten om det goda livet

Vad är ett gott liv? Vi famlar efter detta. Vi provar oss fram på olika sätt. Mestadels baserar vi vårt innehåll för det goda livet på någon sorts jämförelse med andra. Vi sneglar stressat på varandra och stämmer av. Jaha. Aha. Okej. Så ska det visst vara. Så ska man visst göra. Det ser roligt ut. Eller. Det verkar vara bra. Eller. Det ser lyckat ut. Vi använder varandra som facit. Men vi erkänner det sällan.

Vill gärna se det som vi tar vår egen väg. Liksom: "Vi gör det som känns bäst för oss". Men, nej. Vi vill inte göra fel. Inte missa något. Lägga ut fina bilder på Facebook. Eller, helt enkelt känna oss nöjda med oss själva. Vara de bästa föräldrarna. En lycklig familj.

Och i ivern efter detta så glömmer vi att lyssna inåt. Stanna. Rannsaka för vem och varför vi gör det vi gör. Om vi gör det för att vi vill det, då tror jag att det föder glädje och skapar en god cirkel. Trivs vi, så trivs våra barn. Om vi gör det för att vi tror att vi vill det, så föder det stress. Prestation. Ibland tror jag vi gör saker bara för att om vi inte gör dem, så är det som att vi missunnar våra barn allt det härliga.

En sådan tankekullerbytta! Vi missunnar dem ingenting, vi bara skapar en bild av det vi tror är det bästa. Jagar myten om ett gott liv.

Istället blir vi stressade föräldrar. Och stressade föräldrar är as-kassa föräldrar. I alla fall är jag det. Så. Därför struntade vi i våra eventuella planer i lördags och bar lite ved istället. Aktiviteterna får komma när de kommer. Liksom mogna fram.

Än så länge är vi nöjda med att klara av en hel lördag vid gott mod. Man kan inte stressa fram en frukt att mogna. Och än så länge har vi nästan inga mogna äpplen att plocka på livets aktivitetsträd.

Vi försöker koncentrera oss på att leva. Kanske går ut på gården i snön en stund. Ligger en liten extra stund i sängen och kittlar dem på magen. Det är en aktiviteter som jag behärskar. Riktigt bra, faktiskt.

Gammal hederlig kärlek

När ens små är sjuka. Så blir man plötsligt mamma de lux. Dels så blir, i alla fall våra barn, väldigt mammiga. Som vore den lilla sjukligen en utbyggnad av min egen kropp. Som ett plåster, en andra hud. Och dels så lägger modersinstinkten in en extra växel. Ibland av oro, men oftast av en överväldigande, ja smått överjordisk, sympati och empati med de små. Det är som sjukdomen satt i ens egen kropp, nej, värre. Mer som att man kräver ett veto mot att sjukdomen ska få drabba ens ömmaste punkt.

Det är faktiskt något fint med att få uppleva denna sida hos sig själv. Att bry sig om en annan så mycket att det fysiskt värker i kroppen.

Visst är det jobbigt och drygt när barnen är sjuka, men fullt lika väl känner man sig som något av en urmoder när man vyssat en feberhet kropp, torkat kräk eller gett hostmedicin och märker att den lille somnar gott.

Kanske har hjärnan något belöningssystem för att vi ska stå ut. Ett hormon som löser ut när ens avkomma är i fara. Eller. Kanske är det bara hur helt vanlig, osjälvisk kärlek fungerar. Så enkel och basal och samtidigt (i vårt samhälle idag), tämligen extraordinärt och unikt så att vi förvånar oss själva. Gammal hederlig kärlek.

Trädet och mamman

Jag vet att vi nog är sist i stan. Men idag slängde vi ut vår gran. Jag och min glada pensionärs-mamma förklarade för barnen att man ska sjunga "Nu är glada julen slut, slut, slut" när man högtidligt bär ut det sorgset avvisade trädet ut genom dörren.

Jag och mamma-mormor stämde upp i sången, medan barnen myllrade oförstående omkring vår träd-ceremoni. Intresset för julgransplundring för dem räckte bara lika länge som kakorna vid fikat och godiset i smällkaramellerna. Bland annat myllrade barnen mitt i vägen för mig som prånglade mig mot dörren med den sorgliga barrträdet.

Som för att hämnas släppte granen ifrån sig ALLT barr på vardagsrumsgolvet, på spisen, på mattorna. Så mitt efter frasen "Så till nästa år igen ..." hör jag mig hetsigt vråla "FLYYYYTTTTA PÅ DIIIIG!" åt Leonard som oförstående tittade på mig med min hämnd-barrande avvisade sorgliga gran. Varpå jag med tappad ork försökte fortsätta med "... kommer han vår gamle vän, för det har han lovat." Men känslan var borta. Den lilla känslan jag haft.

Man vill så gärna orka. Vara käck, sjunga "Nu är glada julen slut, slut, slut", skratta åt förvirringen och kaoset. Istället vrålar man som en gris på väg mot slakt.

Så jag städade istället. Städade som om livet hängde på det. Barret, smulorna och juldammet. Tröttheten, irritationen och otillräckligheten. För det lättade faktiskt en aning när städningens mirakel lämnade efter sig en lätt och luftig stämning i huset. Så ja. Nu går vi vidare. Mot en ny tid.

Dagen som gör ont

Om själen kunde bli röd och inflammerad. Få sveda och värk. Såsom alla slemhinnor, körtlar och bihhålor i mitt huvud och kropp tycks fått. Då vet jag hur det skulle kännas. För jag känner att själen svider. Den är öm och röd. Skulle behöva kylbalsam och något bra preparat med lång bipacksedel.

För den här dagen, gör ONT. Den gjorde ont att leva. Ock ännu ondare att minnas. Nu när barnens fridfulla andhämtningar går att höras i den mörka stilla barnkammaren. Då värker själen av minnet. För jag orkade inte vara mamma idag. Vi orkade inte vara föräldrar.

Jag är sjuk sedan ett par veckor tillbaka och viruset vägrar lämna min kropp. Jag sover och äter vitaminer. Inget händer, mer än kraften bara mer och mer rinner ur mig. Men att inte orka är inget alternativ när man är mor av tre små guldlocksbarn. Det finns ingen anonymt eller lågmält över dem tillvaro som en sjuk och orkeslös mor lever i ett hus med sina tre små barn. Det är inte svårt eller krångligt att vara sjuk. Det är omöjligt. Det är som att säga åt regnet att inte falla. Det är omöjligt och lönlöst. Likaså är alla de behov som tre barn kräver av sin mor. Sjuk eller icke.

Och det som återstår är en seriekrock av tragiska situationer. Då modern krävs men orkar inte. Tillika en seriekrock av misslyckanden. En mamma som inte bara är sjuk, utan känner skuld över sitt oöverstigliga tillkortakommande. Och brottet jag gjort mig skyldig till är att vara mänsklig. Sjuk, mänsklig mor.

Jag förstår att jag inte borde vara så hård mot mig själv. Att sånt är livet och barn tål dåliga dagar, för de är ju så älskade. Så säger huvudet. Och det är förvisso sant. Men likväl. Att vara mänsklig är inte tillåtet när man vill vara Den Bästa Föräldern. Så då kvarstår ett minne av seriekrockar. Och en öm, röd svidande själ.

Tankekvitter

Jag har varit sjuk några dagar. Ni vet, så där som Karlsson på Taket vill vara. Bara ha riktigt mycket feber och så ska man bli ompysslad. Äta kuckelimuckmedicin. Alltså dricka många goda koppar kaffe, med en liten munsbit till. För att det är lite synd om mig.

Så värst ompysslad kanske man inte kan säga att jag blivit, men jag har haft en del ensamtid. Det är något att skriva om i historieböckerna, för det har jag faktiskt ingen aning om när jag senast hade. Kanske på slutet av 1800-talet. Sån där ensamtid då man hör sina egna tankar.

"Jaha, kanske ska jag läsa lite bok. Nej, först måste jag göra lite kaffe. Undra om jag ska duscha idag, nej, det behövs inte ska ju ändå inte träffa någon idag, orkar inte förresten. De sa att det skulle bli kallare ute snart. Undra om det tänker komma någon mer snö, det hade varit trevligt. Borde vi köpa skidor åt barnen? Känns liksom dyrt att satsa på alla tre samtidigt. De verkar ju inte lida av att få åka pulka istället, skidor kan vi börja med när de är lite större, kanske när Signe och Henry är i 6-års åldern. Åh, jag borde plocka bort julsakerna, men är ju helt kallsvettig, det får bli till helgen. Men det hade varit fint att sy nya gardiner till köket. Kanske färglada, vore fint till de vita väggarna. Oj, 91 poäng på Wordfued, shit, nu har jag ingen chans!"

Ni vet. Vanliga tankar. Tycks kanske en aning banalt, men ändå oerhört fascinerande. För de är som skygga fåglar, som annars bara sitter på en anonym pinne långt bak i mitt huvud. Hinner aldrig titta fram, aldrig flyga omkring och kvittra så att det hörs. Att ha en liten, liten tyst paus. Att för ett kort tag, slippa ha en ockuperad hjärna av barnabehov och jobbdilemman eller en överväldigande trötthet som får tankefåglarna att trilla av pinn. Och eftersom det dröjer innan vi får avnjuta vårfåglarnas underbara kvitter, så får jag glädja mig över att fått uppleva mitt eget tankekvitter.

Så jag känner mig ganska ompysslad ändå. Av mina egna tankar. Har glömt bort att de är sådant trevligt sällskap.