Mötet och lärdomen

Fortsättning på mitt förra inlägg. Kort resumé.

Helena möter sig själv i ett tidssprängande tankeexperiment. När jag plötsligt en dag drabbades av överväldigande nyfikenhet om vad jag skulle ha sagt till mig själv för exakt tre år sedan. Då Signe och Henry låg små och ofödda i min mage.

Vad har egentligen hänt? Och hur har jag klarat det? Och vad skulle jag velat höra av mig själv, för tre år sedan? Jag sitter i en bil med Helena 2008. Allt som Helena 2008 kan tänka på är att tanken på tvillingar bara varit ett diffust töcken av siffran två. Två bebisar att amma, dubbla att byta blöjor på, två spjälsängar, två bilbarnstolar, två matbordsstolar, två, två , två av allt!

- Men hur är det då egentligen? När barnen faktiskt är här, är födda och snart tre år? undrar Helena 2008 och bävar inför svaret. Helena 2011 tar ett djupt andetag, för sanningen känns tung att leverera. - Det har varit väldigt tufft, för man är alltid en för få föräldrar där hemma, en ständig otillräcklighetskänsla. Och så var det så länge som vi knappt fick sova på nätterna eftersom de löste av varandra med att skrika. Sen nu, när de är två och ett halvt, så är det en sådan oerhörd konkurrens om allting, för de är ju så olika och ändå i exakt samma fas, med precis samma behov, och jag blir ibland så otroligt arg och frustrerad att jag ...

Helena 2011 slänger en snabb titt på Helena 2008 som börjar se alldeles vit ut i ansiktet. Hon hejdar sig lite. Det här är ju inte det man vill höra när man står vid tröskeln inför sin livs största utmaning.

Samtidigt. Så är det sanningen. Det har varit perioder då vi trott att vi ska gå under. Övermannade av otillräcklighet och tröstlös kamp. Men - frågan är vad man vill lägga sin vikt vid? Vad är egentligen viktigast för Helena 2008 att veta? För hur har det egentligen gått, så här långt? Har katastrofer inträffat? Barnen varit olyckliga? Allt gått snett?

Nej, det har varit en succé! Leonard, Signe och Henry har utvecklats fantastiskt fint. Blivit trygga, glada och humoristiska individer. Men precis som med all framgång, så har det haft sitt pris, men som utan tvekan är värt det.

Det blir tyst en stund. Helena 2008 har öppnat bilfönstret och andas djupa andetag. - Du kommer klara det fullständigt strålande. Du kommer vara den allra, allra bästa mamma som dessa barn någonsin kan önska sig.

När Helena 2011 började tänka på det blev hon själv helt överväldigad och får tårar i ögonen.

Hon börjar berätta om känslan av att ha tre studsande små guldlockiga barn som kastar om halsen på en när man hämtar hos dagmamma. Hur oändligt stolt man är när människor beundrar ens barn, där tvillingeffekten är särskilt stor. Hur fantastiskt mycket humor dessa små liv har. - Men du sa ju, allt det där jobbiga, de sover inte, och bråkar, och jag blir arg ... protesterar Helena 2008, men Helena 2011 skakar bara bestämt på huvudet.
- Det är faktiskt helt oviktigt. Du kommer klara det! Och det med bravur! Det är allt du behöver veta.

Och så upphör tankens magi.

Vardera Helena befinner sig åter ensamma på varsin sida om tidsbarriären. Omtumlade och lämnade åt sina egna tankar. Och de har båda lärt sig något. Den gravida och grubblande Helena 2008 har fått en trevande, men stark känsla över att hon nog kommer att klara det.

Helena 2011 har gjort en befriande upptäckt om att hon - trots allt jobbigt, all ledsenhet, utbrott och frustration - så har hon klarat det. Så här långt. Med bravur!

Mötet

Tanken kom och landade likt en fjäril i mitt sinne. Det var som att fjärilen hade letat sig fram igenom ett kryphål i tidsbarriärerna. Fladdrat sig igenom år som passerat och nådde fram till mig, där jag satt i min bil i eftermiddags. Idag, torsdagen den 6 oktober 2011. Och så insåg jag plötsligt att det nu i dagarna var ganska exakt tre år sedan som det hände. Det var för tre år sedan jag fick reda på det stora och fullständigt omvälvande.

Det som skulle inte bara fullständigt ändra mitt liv - utan också komma att nästan helt definiera det. Då jag fick veta att jag skulle bli tvillingmamma. Trebarnsmor. I ett enda slag.

Det var som att en själens fjäril bar med sig mina tankar jag hade för tre år sedan. In i nuet. Och att dessa tankar - Helena 2008 och Helena 2011 - fick mötas. I ett tidssprängande forum. Genom tankarnas magiska möte - så sitter nu Helena 2008 där bredvid mig i bilen på passagerarsätet - allra högst levande med sin begynnande graviditetsmage och virvlande frågor.

Helena 2008 hade nyligen fått reda på, vid ett oplanerat ultraljud hos specialistmödravården, att hon bar på tvillingar. Att Leonard skulle bli storebror till två småsyskon. Hon sitter där, redan ganska trött av graviditeten och ängslig för hur hon skulle orka och hur det ska bli för Leonard. Samtidigt förväntansfull inför det så förbluffat oväntade och märkvärdiga med två barn i magen. Ett ofattbart mirakel, svårt att greppa. Helena 2008 (H08) får plötsligt syn på Helena 2011 (H11) bredvid sig i bilen. Hon tittar också sig förvånat omkring i den stora Chrystler Grand Voyger som aldrig suttit i förut. Hon slänger en titt därbak. Tre bilbarnstolar.

Det är då H08 inser vad som hänt! Hon träffar sig själv om tre år! Darrande av nyfikenhet inser hon att hon måste skynda sig att fråga H11 något. Det är ju så mycket H08 undrar, men vågar hon höra svaren? Och bilbarnstolarna vittnar ju om att ...
- Så, hur gick det med ...?
H11 tittar på H08 och verkar inte alls förvånad över att ha besök från det förgångna.
- Förlossningen? fyller H11 i.
- Eh, ja, just det, tvekar H08, plötsligt livrädd för H11:as svar.
- Jo, på det stora hela det egentligen ganska bra. (H08 vågar andas igen) ... Men det var en alldeles fruktansvärd pärs, fortsätter H11. Signe ville ju aldrig komma ut, det tog 4 timmar mellan dem! - Signe? Är det två flickor?
H11 skrattar.
- Nej, en pojke och en flicka, Signe och Henry.
H08 måste ta en stund och smälta detta. Tänk att hon ska få en pojke och en flicka. Hon överväldigas av nyfikenhet om hur de ser ut och sedan hur deras personligheter är.

När H11 beskriver deras guldlockiga hår, Henrys enorma humoristiska intensitet och Signes saktmodiga underfundighet, så börjar H08 gråta. Hon är så överväldigad över att, inte bara få veta att barnen fötts och mår bra - utan att de är vackra som änglar och sprängfulla av nya, fantastiska personligheter. H08 stryker sig över sin lilla gravidmage.

Hon kan fortfarande inte förstå det. Att det där inuti finns allt detta som H11 beskriver. Spirande och växande. Det är så hissnande att tänka att två barn överhuvudtaget kan ha möjlighet att växa och utvecklas där inne i den trånga, mörka magen. Att så påtagligt veta att dessa blivit så fascinerande individer är nästan mer än hon vågat hoppas på!

Men plötsligt överväldigas hon av skräck. Hon studerar H11:s trötta uppsyn och undrar vad som egentligen hänt under dessa tre år. Är hon verkligen stark nog?

Helena 2008 tar ett djupt andetag.
- Men hur var det när de var nyfödda då och - ja ... och hur det nu, när de är, ehhh ... (räknar efter lite) två och ett halvt?
H08 håller andan igen. Hon vet inte riktigt om hon vågar höra. Samtidigt kan hon inte motstå att veta, detta svårgreppbara som ligger framför.

Hon måste få veta.

FORTSÄTTNING FÖLJER ... snart.

Skattjakten på dugliga föräldrar

Vi föräldrar är ständigt på jakt. Efter bekräftelse. På att vi är bra föräldrar. Om inte fullständigt outstanding, så, åtminstone dugliga föräldrar. Hyggligt dugliga. Ett kriterium vi har för vana att använda oss av när vi mäter denna bra-föräldrar-känslan - är om barnen äter. Om barnen äter så känner man sig som en bra förälder. Som att "jag gör åtminstone nåt rätt som förälder"-känslan.

- Titta så han/hon skopar i sig, tänker vi ivrigt. Tredje portionen!
Och därefter. Tillfredsställelse.
Ett annat sådant område, är barnens födelsedagar. Åh, nu kommer vi till ett brännande ämne. Där vi alla kanske, rent principiellt skulle kunna enas i åsikten om att;

"....det är inte bättre för barnen att bli fullständigt överrösta med presenter och att de har värsta, stora kalaset (n), med avancerade teman, typ piratkalas eller princesskalas - åååh, nej, det gör dem bara bortskämda, förvirrade, påhejdade in i materialismen ..."
Ja sådär, säger vi. När barnen är nyfödda och i allmänna diskussioner. Så kanske vi också egentligen alltid tycker.

Men så. Vips. Så faller vi dit. För vi trånar ju. Vi söker och jagar och behöver. Den där bekräftelsen på att vi är bra föräldrar. Att vi gör våra barn ursinnigt lyckliga. Vi kan inte motstå frestelsen att försöka skapa vår egen saga. "Barnen-i-Bullerbyn-goes-2011"-lyckliga!
Så när pojken, som i det här fallet heter Leonard, är 4 år, 11 månader och ett par veckor, så säger han. Nej, deklarerar.

"Jag önskaj mig en cykel, Blixten-sakej och Toy Stojy-saker. Och så ska jag ha ett Toy Stojy-kalas."
Hans föräldrar tittar yrvaket upp från frukostmackan och tittar på den lilla herrn´ i den blonda kalufsen.
"Ett Toy Story-kalas?"
"Ja, just det. Och så ska jag bjuda ALLA mina vänner." Varpå han börjar diktera namn.Tre, sju, elva, ehh ... 18 barn. Med syskon och allt. 18 barn.
"Mhhm ...!" mumlar vi och börjar känna oss lätt svettiga.
"Fredrik", väser jag, "vi måste beställa såna där Toy Story-kalas-tillbehör på nätet! Fort!"

Ja, så kom den i lördags.

Den 1 oktober. 5-års dagen. På kvällen somnade han med sina nya Blixtenbilar samlade som en helig skatt i sin säng. En ny cykel stod i garaget och hans har ett strålande leende provcyklat till brevlådan. Han har haft ett kalas med (bara) 16 barn plus vuxna, utomhus i strålande solsken. Med Toy Story-kalas-tillbehör och skattjakt. Allt detta till barnens - födelsebarnet i synnerhet och barngästerna i allmänhet - stora förtjusning och ivriga tillrop.

Han fick allt han önskade sig och lite till. Var det nödvändigt? Nej, troligtvis inte. Hade han känt sig älskad och speciell som människa ändå? Med allra största sannolikhet, ja.

Men det går inte att komma ifrån. Den otroliga tillfredsställelsen i att se födelsedagsbarnet skutta av glädje och stråla av lycka. Somna med leksakerna och längta tills nästa dag han få fortsätta leka. Hur det än är. Så känns det bra i föräldrahjärtat. Jag känner mig bekräftad som en duglig och kompetent förälder när jag vid dagens slut mäter nivån på bra-föräldrar-känslan.

Fastän jag egentligen vet.

Att det är min ömmande kärlek. Som i verklighetens skarpa och genomträngande ljus. Gör mig till en riktigt bra förälder.

Konsten att inte somna

Man hör ett tassande. Det kommer genom hallen, ut i köket och fram till vardagsrummet där vi sitter och dåsar i tröttkoma framför kvällsteveprogrammen. Det är den Lilla Professorn som kommer. Han som fyller fem år på lördag. Vår egen lilla frågemarodör. Vår egen lilla filosof.

"Mamma, jag tänker på en sak", säger han.
"Leonard, sover inte du?" undrar jag förvånat (och hör mig själv låta exakt som min mamma när jag smög upp på kvällen). "Meeen, mamma, jag tänkej på en sak! "
"Jaha", säger jag och döljer illa mitt ointresse medan jag börja fösa honom mot sängen. Han stapplar motvilligt mot sitt rum.
"Vad då för sak?", frågar jag halvhjärtat.
"Jo, den däj tankehatten."
"Eh, vilken tankehatt?", undrar jag medan jag formligen puttar honom upp för stegen till hans våningssäng samtidigt som jag fruktar för den långa utläggningen som kommer att följa härnäst.

För jag har brådis. Brådis att återvända till min TV-koma. Min trötthets TV-koma. Mitt överlevnadsnödvändiga kvällströtthets TV-koma.

"Jo, du förståj, föjut, när jag tittade på ett pjogjam om en flicka med tankehatt, och då ..." han får sin stirrande, tomma blick "...och näj hon ska tänka, då haj hon den, och nu, nu kan jag inte sluuta tänka på den!" Tårarna rinner stora och många nedför hans kinder. Jag står och kliar mig i huvudet.
"Det var bara på låtsas Leonard", säger jag uppgivet.
"...men jag kan inte sluta tänka på det! Deet gåååj inte!"
Jag kramar honom, torkar hans tårar, försäkrar honom om att det inte är någon fara. Småningom om accepterar han min försäkran, motvilligt, mumlande om tankehatten. Jag säger god natt och slinker därifrån.

Jag har alldeles lagom hunnit återgå till mitt dåsiga tillstånd bland kuddar och filtar framför TV:n, när tasset hörs igen.
"Mamma, jag haj petat mej i näsan", säger han och håller upp sitt finger för att visa sitt fynd. "Och jag hade inget pappej, mamma."
"Nähä", säger jag.

Samma procedur. Tillbaka. Säng. Snorkråka eliminerad. God natt och snabbt därifrån. Jag tar en toapaus och hör snart en gäll röst från en våningssäng i huset.
"Vem äj det som äj på toa!?"
"Det är bara jag, Leonard, god natt." "Nej, mamma, jag måste säga en sak!" Tvekande närmar jag mig hans rum. Som en rävsax. Pang, slår den igen.

"Mamma, jag tänkej på näj jag en gång fick en godispåse, en gång näj det vaj kalas. Och jag visste inte att det vaj tuggummi, och då åt jag den!"
"Det gör inget", säger jag otåligt och rättar till täcket och börjar backa ut ur rummet.
"Och jag visste inte att inte skulle svälja, så jag jag svalde, mamma, jag svalde."
Den lilla darrösten börjar komma.
"Det är inget farligt Leonard, det är inget farligt alls ..." och så snärjer jag in mig i en lång förklaring om att man egentligen inte ska svälja tuggummin men att det faktiskt inte gör något. "Så. God natt."
"Men jag sovej aldjig, aldjig någonsin."
"Nej, okej, vila då. Okej. Hej då."

Jag halvspringer ut ur rummet. Jag sätter mig vid datorn och hör hans suckande från sängen. Fem minuter fortlöper. Sedan. "Mamma, jag behövej vatten!" Nu är mitt tålamod slut.

"NEJ, Leonard, nu måste du sova! Jag hämtar vatten (jag stegar irriterat iväg och fyller på hans vattenflaska och ger honom den), sådär, GOD NATT!"
"Men fåj jag läsa då!?", säger han med sin allra pipigaste röst.
"Ja, okej, gör det en stund och sedan släck. GOD NATT!" säger jag igen.

Han utstöter ett kvidande gnäll och jag hör honom fippla med böckerna och mumla högt "jag sovej ju aldjig!".

Jag sätter mig i TV-rummet och höjer volymen. Jag fördjupar mig i mitt TV-koma. Tassandet och ropandet upphör och en timme går. TV-programmen är slut och yr av trötthet jag smyger mot toaletten. Jag tittar försiktigt in i Leonards rum och ser att han ligger och snusar i djupsömn. Han har prydligt satt tillbaka boken, släckt sänglampan och somnat.

Och som en ängel ser han ut. Som en vacker skulptur av den mest skickliga konstnär. En utsökt vacker liten pojke. Fridfullt sovande. Och så kommer den. Den översvallande känslan som hårt griper tag om hjärtat. Den obegripliga känslan att jag för en liten stund sedan fräste ett "god natt" till denna undersköna lilla varelse.

På grund av grubblerier. Om tankehattar. Snorkråkor. Toalettbesök. Tuggummin och vatten. På grund av att trötteriet hade makten över mig och min ork för dagen var slut. Men är inte det inte så det är, helt enkelt? Att våra barn driver oss till vansinne, samtidigt som vi älskar dem till vansinne? Är det helt enkelt inte bara ett "must be", en naturlag, att barn ska göra allt för att slippa sova? "Jag-kan-inte-sova-lagen"? Har vi inte alla torterat våra föräldrar med detta? Med konsten att inte somna? Är det verkligen en slump att det finns en bok som heter "God natt, Alfons Åberg?" som avhandlar just detta?

Men, så är det naturens briljans som gör att de är så övernaturligt vackra när de sover? Så att vi ska bli översvallade med kärlek när vi sedan ser dem sovande. Så att allt ska vara glömt till nästa dag. Då alltihop börjar om.

Jag väljer rak

Jag är inne i den stora läppdarrnings-fasen. Ni vet (eller förhoppningsvis, inte vet), när känslorna sitter helt och hållet utanpå. Som en alldeles för mönstrad sjal kring halsen. Redo att ge sig till känna vilken sekund som helst. Oftast när det passar dåligt. Som när man ska förklara för chefen något om sin arbetstid eller arbetsbörda, eller något annat normalt. Man tänker på sig själv som en redig människa och ska ge en kort förklaring om läget därhemma och lite grand hur dessa påverkar varandra. Jobbet och hemmet. Bara lite kort och diplomatiskt.

Eller när man träffar någon man känner på stan, som frågar hur det är. Och kanske, helt utan förvarning, ger ifrån sig en dos av omtanke och förståelse.

Eller när någon tänker att de ska vara lite sarkastiskt roliga på min bekostnad, såsom de vet att jag själv ofta kan skämta. Inga konstigheter alls. Så går det plötsligt fullkomligt förbi hjärnans humorcentra och rakt IN i känslokaoset. Ja. Och som ett brev på posten, så kommer darret. Den förrädiska underläppen som börjar vibrera. Sedan de svidande tårkanalerna, som tydligen skickar brådskande SOS-signaler till tårframställningsenheten i hjärnan. "Alla enheter, lyssna! Vår huvudhjärna har en känslomässig attack. Framåt - MARSCH!"

Så. Är jag ett nervvrak? Eller kan det vara så att min hud är tunn? Så tunn, så tunn, så att jag nästan är genomskinlig. De robusta barriärerna mellan yttervärlden och mitt känsloliv har nästan tillintetgjorts.

Och där står jag, och mitt känsloliv, nästintill helt oskyddade. Som en ynklig liten ekorre mitt ute på en landsväg. Risk att bli överkörd vilken sekund som helst. Så då är jag verkligen ett nervvrak? Eller är det så, att jag kanske balanserar på en tunn, tunn silvertråd? Precis som elefanterna i sången, men inte för att jag tycker att det är intressant.

Jag gör det för att det är så mitt liv ser ut just nu. Jag har blivit puttad längre och längre ut på mina förmågors yttersta gränser. Och här står jag och vingligt balanserar på gränsen på min ork och min förmåga.

Men börjar bli en rackare på att hålla balansen. Och envis som en terrier.

Jag ska minsann hålla mig kvar, här på tråden. Men det är en aning svajigt ibland. Man kan till exempel inte utkämpa något större bataljer här uppe på min lilla tråd. Det håller den inte för. Så då gäller det att undvika dessa. För jag vill inte ramla. Inte heller kan man börja kånka runt på flera andra personer eller uppgifter. Oavsett vad folk tycker och tänker. Det får kosta vad det kosta vill. För jag vill inte ramla.

För livet är mig kärt. Men. Ibland råkar jag titta ner. Och då får jag syn på hur långt det är till marken och hur blottad jag känner mig här uppe på min lilla tunna silvertråd. Då börjar läpparna darra. Rösten blir skrovlig och tårkanalerna rycker in.

Så kanske kan jag inte påverka det faktum att jag står här på min tunna tråd och svajar, för det är bara så i mitt liv just nu. De tre paren barnaögonen, livet och allt det där.

Kanske kan jag heller inte råda över hur lång tid detta ska kräva av mitt liv. Eller hur tufft det är för mig. Och hur många läppdarrningar jag måste stå ut med på en vecka. Men jag kan påverka en sak. Jag kan välja. Om jag vill stå där på min tråd, med rak eller böjd rygg.

Jag väljer rak.

Gnällgegga och couscous-kaos

- Jag lider akut brist! På vad? Kanske du undrar. På varan av mig själv. Jag-varandet, mamma-varandet, jobb-varandet.

Vi kan leka "Ett skepp kommer lastat", så kan du fråga: "Med vad?" Och då svarar jag:
- Jo, HUNDRA Helenor! För det är vad som skulle behövas för att fixa mitt liv just nu. I alla fall cirka tio. Men så finns det bara en. Så, jaha. Hur är det tänkt? Bara en person är jag, så fjuttigt. Med så många brickor på den spelplan som jag lever. Men inte bara räcka till, rent fysiskt, utan också ...

- Jag lider akut brist! På vad? Kanske du undrar. På energin att orka vara en person som ska fixa allt det där! "Ett skepp kommer lastat" - "Med vad?"
- Jo, HUNDRA KILO energi och HUNDRA KILO uthållighetstålamod. Ja, tack. Jag skulle inte tacka nej till en sådan hjälpsänding. Jag ska absolut inte raljera med akuta hjälpsändningar på förnödenheter till de svältande på Afrikas horn.

Men här, i vårt land, där vi har det så oförskämt bra. Där behöver vi ändå hjälpsändnigar, men av en helt annan sort. Att KLARA AV det komplicerade liv och det fullkomligt rasande tempot med hissnande prestationsnivå i samhället där vi lever. För mitt i allt detta, så finns också de. De små, rara, fantastiska och rasande levande barnen.

Ikväll fanns de (alltså barnen) i vårt hus likt ovädret Irene. Förvirringen var total.

Fredrik hade lagat couscous och fisk till middag. Leonard höll på att förlora livhanken i gnällträsket. Allt vi såg var hans blonda kalufs som stack upp bland geggig gnäll-sörja. Han slog något slags världsrekord i gnäll. Helt allvarligt. I alla kategorier.
1. Röst-ljudfrekvensen på gnälljudet. 2. Antalet "bläää" som uttalades från hans annars så söta mun. 3. Alla problem som inte egentligen fanns, men som uppstod. 4. Hans grimarserande krossade förtvivlan som gjorde att det slog lock för öronen. 5. Åmandet som fick kroppen likt ett geléhallon falla ned på golvet. 6. De inkonsekventa resonemangen (exempel; "Då vill jag baja äta mojötter - meeeen inte de häääj mojötterna!". 7. Slutligen: De skandalösa osanningarna om att vi minsann aaaldrig äter något som han tycker om, till exempel pannkaka och tacos (eftersom jag snart ser ut som en pannkaka, så OFTA äter vi det). Som sagt. Alla kategorier!

Vad hände? Ingen som vet.
När han tillslut fick gå och gnälla ur sig på sitt rum en stund, så tittade Signe upp med sina klotrunda ögon: "Ä´däj? Nehej." Jag och Fredrik tittade tomt på henne, förstod inte med våra tomma hjärna att hon klart och tydligt förklarade det som just hänt.

Varpå Henry plötsligt ställde sig upp i givakt, slängde av sig haklappen så att maten yrde och deklarerade med ett frenetiskt pekande på golvet att han var färdig.

När han blev tillsagd att vänta lite, åtminstone en liten stund (t ex tills dess att han hunnit tugga klart), ledsnade han ur. Och hade skriktävling med syrran. Och blev utskälld av morsan. Varpå Leonard vrålade från sitt rum, någonting ohörbart och ångestladdat.

Som sagt. Eh ... vad hände? Ingen aning. Allt jag vet är att det sedan låg couscous över hela köket likt någon hade sprängt en couscousbomb.

Samt att jag insåg att jag lider akut brist.
- På vad, kanske du undrar.
- Tja, typ, på hela grejen liksom.

En helt annan sommar ...

Första september.

Officiellt har sensommaren nu övergått till höst. Officiellt har jag levt min tredje sommar som trebarnsmor. Bitterljuva sommar 2011. Underbar och fruktansvärd. Kanske den absolut intensivaste sommaren i mitt liv. Någonsin. Och den har jag nu tillryggalagt.

Så nu kan jag titta tillbaka på den och konstatera. BRA GJORT, o du trötte Mor! Och bra gjort, o du trötte Far!

För. Detta var sommaren då vi hade fem kattungar och det luktade bajs i hela huset, varje dag, för att kattmamman blivit knasig efter sin förlossning.

Detta var sommaren då guldlocksbarnen endast ville äta korv och pannkaka, inget annat.
Detta var sommaren vi kunde göra utflykter med barnen för att de blivit så stora att de med spänning kan se fram emot nya äventyr.

Detta var sommaren då våra underbara vänner började bygga hus ett stenkast bort och dagens happening var grävmaskinen. Detta var sommaren då vi åkte till sommarstugan på semester osäkra om det ens var möjligt och upptäckte att det gick bra, förutom vid läggning när Henry studsade som en boll och Signe lekte spöke.

Detta var sommaren då Signe och Henrys inbördes kommunikation endast - endast - bestod av kristallkrossande skrik.

Detta var sommaren Signe blev Pippi-tokig.

Detta var sommaren Henry lärde sig öppna och stänga den barnsäkra grinden och han sa "WOW" så fort han såg en lastbil.

Detta var sommaren då vi badade jättemycket och Leonard vågade ha vatten ända upp till hakan.

Detta var sommaren som gräsklipparen gick sönder och vi absolut fick inte någonting gjort i trädgården. Detta var sommaren som Leonard började skriva sitt namn. Detta var sommaren Signe och Henry kallade allt och alla (inklusive sig själva) för mamo och den.

Detta var sommaren då glassbilen alltid kom precis när vi skulle äta middag. Detta var sommaren då Leonard började grubbla på saker som är giftiga.

Detta var sommaren då Signe och Henry var två och ett halvt år och Leonard var snart fem.

Det här är den enda sommaren då de är så gamla. Den enda. Det är alltid med ett stygn med vemod att se de första gulnande löven och känna den friska, klara vinden och veta. Att den här sommaren är helt slut för den här gången. Den kommer aldrig tillbaka och barnen blir aldrig samma ålder igen. Och samtidigt som en våg av lättnad av att de sjudande sommardagarna får övergå till höstens mjuka lunk.

Att veta att nästa sommar. Så är vi precis samma familj. Men med en helt annan sommar.