Helena möter sig själv i ett tidssprängande tankeexperiment. När jag plötsligt en dag drabbades av överväldigande nyfikenhet om vad jag skulle ha sagt till mig själv för exakt tre år sedan. Då Signe och Henry låg små och ofödda i min mage.
Vad har egentligen hänt? Och hur har jag klarat det? Och vad skulle jag velat höra av mig själv, för tre år sedan?

- Men hur är det då egentligen? När barnen faktiskt är här, är födda och snart tre år? undrar Helena 2008 och bävar inför svaret. Helena 2011 tar ett djupt andetag, för sanningen känns tung att leverera.

Helena 2011 slänger en snabb titt på Helena 2008 som börjar se alldeles vit ut i ansiktet. Hon hejdar sig lite. Det här är ju inte det man vill höra när man står vid tröskeln inför sin livs största utmaning.
Samtidigt. Så är det sanningen. Det har varit perioder då vi trott att vi ska gå under. Övermannade av otillräcklighet och tröstlös kamp. Men - frågan är vad man vill lägga sin vikt vid?

Nej, det har varit en succé! Leonard, Signe och Henry har utvecklats fantastiskt fint. Blivit trygga, glada och humoristiska individer. Men precis som med all framgång, så har det haft sitt pris, men som utan tvekan är värt det.
Det blir tyst en stund. Helena 2008 har öppnat bilfönstret och andas djupa andetag.
När Helena 2011 började tänka på det blev hon själv helt överväldigad och får tårar i ögonen.
Hon börjar berätta om känslan av att ha tre studsande små guldlockiga barn som kastar om halsen på en när man hämtar hos dagmamma. Hur oändligt stolt man är när människor beundrar ens barn, där tvillingeffekten är särskilt stor. Hur fantastiskt mycket humor dessa små liv har.

- Det är faktiskt helt oviktigt. Du kommer klara det! Och det med bravur! Det är allt du behöver veta.
Och så upphör tankens magi.
Vardera Helena befinner sig åter ensamma på varsin sida om tidsbarriären. Omtumlade och lämnade åt sina egna tankar. Och de har båda lärt sig något. Den gravida och grubblande Helena 2008 har fått en trevande, men stark känsla över att hon nog kommer att klara det.
Helena 2011 har gjort en befriande upptäckt om att hon - trots allt jobbigt, all ledsenhet, utbrott och frustration - så har hon klarat det. Så här långt. Med bravur!
4 kommentarer:
Vilka fina inlägg! Och härligt att du högt säger till dig själv att du klarat det med bravur, det vi vetat hela tiden, att du klarar det för att du är en fantastiskt god mor :)
/Sara
TACK för de jättefina orden! Ja, ibland är man lite trög - och då måste man prata högt med sig själv!
Love it!! Finns inget bättre ord att tilllämpa! Bra Helena! Fortsätt så här! Du är du och DU duger!!!! <3
Underbart skrivet du är fantastisk.
Alla dina inlägg är bara så bra.
Kram Maria
Skicka en kommentar