En sommar rikare

Tack familjen för den här sommaren. Tack barnen för er entusiasm. Och tack för era personligheter - dessa excentriska, sprudlande och unika.

Ni är en gåva, en börda, en livsuppgift med strålglans. Ni har växt flera centimeter, ni har drivit oss till vansinne, ni har förgyllt varenda dag som sprakande himlavarelser. Tänk allt vi faktiskt gjort, fastän vi inte vistades en enda dag utomlands eller hyrde en enda stuga.

Vi har lekt i sanden på stranden massor av gånger, fastän folk envisas med att säga att sommaren regnade bort. På något sätt så har vi haft spadar, badbåt och badhumöret redo när solglimten äntligen dykt upp. Det här var sommaren då Leonard kunde skjutsa sina syskon i badbåten och sedan kunde de leka tillsammans en stund innan storbråken bröt loss. Jag och Fredrik har bara tigit och fångat stunden av frid, som vore den en lättskrämd fågel.Vi har tältat i trädgården, vi har åkt över 100 mil i bil, hälsat på farmor och farfar, träffat fina vänner och varit på museum.

Vi har gått på kaféer, ätit glass nästan varje dag, fiskat med faster, snickrat med grannen och hoppat studsmatta hos alla vi kommit åt. Vi har ätit lunch, lekt och badat med mormor och morfar. Vi har varit på Sommarland och kört minibilar och sedan har ni pratat om detta med precis varenda människa som vi har träffat och visat bilder. Sedan har ni fnissat och skrattat så högt att vi, eran mamma och pappa, tröttnat och suckat. Många gånger.

Vi har varit ute och cyklat, ätit massor av korv med bröd och falukorvsmackor. Signe har upptäckt att hon fullkomligt älskar att bada och Leonard har med ängslig förväntan berättat för alla att han ska börja förskoleklass. Vi har varit på Furuvik och tittat på chimpanser, lemurer, ormar, krokodiler, orangutanger och kameler - men allt ni pratar om är de häftiga bilarna ni fick åka en enda tur.

Signe har åkt belochdandana och följt med mig på begravning, vilket hon berättar för alla med tindrande blick. Hon berättar att tanten var död i en låda och är i himlen och att gubbarna som har lådan hade gröna rep. Vi har jagat myggor och badat barnpoolen. Henry har haft på sig sina jobbarbyxor nio av tio dagar denna sommar, för hans största och innerligaste passion är att vara tillsammans med vår granne och snickare Blomid. Leonard har börjat trilskas med läggningen för han har med en snart 6-årings vakna sinne upptäckt att de vuxna fortsätter livet efter barnen lagt sig.

Det är sommaren när Signe och Henry varit i en stadigt klingande 3-årstrots och Leonard i en mopsigt och lynnigt 6-årshumör. Det var sommaren då Signe och Henry skulle bli torra, men blöjorna sitter stadigt på era rumpor då ni låtit oss veta att något sådant inte ska komma på tal. Än. För ni följer er egen klocka, er egen rytm. Er barndoms-takt, den som hjälper er att leka, upptäcka, trotsa och växa. Den som ska göra att ni ska komma på hur ni ska bli människor.

Och vi, föräldrarna, försöker bara hänga med och febrilt hitta nya sätt att orka med det på. Vi har skrattat, bråkat, lekt och lessnat. Vi har blivit myggbitna, solbrända och många upplevelser äldre. Det har varit en underbar och fruktansvärd sommar. Precis, exakt så som det ska vara, när man är vår familj. Så förgänglig som sommaren, är också livet. Men är vi en sommar äldre, en sommar starkare, en sommar rikare. Den lever vidare inom oss som en vacker pärla i våra livsband.

Semesterrealism

Det är sommar. Vi har semester. Är det inte detta man längtar efter hela det långa, monotona vardagsåret? Är det inte detta vi alla talar om, planerar och speklurar om hela långa vägen från julen? Sommarsemestern. Nästan som en högtid. Det är då man ska göra allt det där man annars inte hinner. Man ska vila. Man ska vila, sola, läsa böcker. Bli fräscht brun, gå omkring i shorts, dra ner på tempot, ta en skön fika, lösa korsord och lyssna på Sommarpratarna.

Sen slänger man med ett par projekt därhemma, på sommarsemetsern. Bara snygga till några väggar, kanske bygga en trätrall, kanske göra om på ett par hörn i trädgården. Bara så där löst och ledigt. Man liksom tar det som det kommer. Tar långa kaffepauser, glass och myser lite i hängmattan däremellan. För det hinner man ju. För det är ju sommarsemester och allt känns liksom fint och trevligt.

Kanske åker till stugan. Man går runt i bikini (om man nu inte varit gravid med tvillingar och håller sig stadigt till tankini - varför säljs det knappt några "tankinis" i vanliga klädaffärer? Är det verkligen bara jag som aldrig mer vill visa magen? Nåväl, hursomhelst), bara hänger vid bryggan, grillar lite, sover lite, läser bok. Allt sånt man gör i stugor.

På sommarsemestern. Då allt liksom flyter, sådär skönt. Så är det. Eller, så tänker vi att det ska vara. Så föreställer vi oss. Drömmer om. Och så kommer äntligen semestern. Man blir hög av bara tanken. Men sedan. Visar det sig. Att vi har tre barn. Tre små barn.

Och att när man ska avnjuta sin efterlängtade semestervila, så utbryter bråk mellan barnen som involverar knytnävar och tänder. När man tänker sätta igång ett projekt, så ska blöjor bytas och bakar torkas. Läsa en rad i en god bok, så ramlar ett barn på gruset och slår i knäet. Ska ta en tupplur, då är barnen redan överhungriga och mat måste lagas. Ta en kaffe, så börjar ett barn mata ett annat barn med kakor de hittat i skåpet. Lyssna på Sommar i P1, då leker barnen så högljutt att man bara hör var tionde ord. Grilla lite, så gillar inte barnen varken kött, potatis eller sås. Sola och bada. Ja, det älskar i alla fall barnen! Glada i hågen packar vi badväskan, tar med badbåten, hinkar och spadar. Men. Då tätnar molnen och efter en stund börjar det regna.

Under små, små glimmande stunder är alla nöjda, lugna och himlen relativt blå. Då tittar sommarlyckan fram, lite hastigt. Och så inser man. Det är inte vårt liv det är fel på. Det är föreställningen om vad som är rimligt under småbarnsåren som det är fel på.

Loj semesterlycka är lika oåtkomlig som Hawaii på ett vykort. Våra barn förtjänar realistiska semesterförväntningar. Vi föräldrar förtjänar realistiska förväntningar. Vi förtjänar att ägna semestern tillsammans och må så bra vi kan, istället för att vanka runt i ilska och besvikelse över krossade semesterdrömmar. Istället kan vi sparka lite boll i småregnet, läsa Bamse och pussa arga, glada och ledsna barnakinder. Vila, läsa romaner, sola och bygga om - får vi göra när vi blir gamla.

Frodiga som gräset, vackra som pioner

Och så har våren passerat år 2012, för att lämna plats åt sommaren. Så har midsommar kommit och gått. Den har trollat oss med sin magi och spelat oss sina vackra melodier. Söta barn blivit fotograferade med sina sommargranna anleten och vi dansade runt stången, såsom aldrig förr.

Små förskrämda och tultande småungar har bytts ut mot större nyfikna danssugna barn. Tiden går och barnen växer ikapp med det frodiga gräset. Idag fick Signe och Henry byta från spjälsängar till juniorsängar. Säkert ovanligt sent om man jämför med andra, eftersom de är modiga 3,5 år gamla. De har sett ut som giganter i sina spjälsängar ett bra tag nu, men de har glatt klättrat i sina sängar på kvällarna och inte vetat om något annat. För när man har dubbletter är det inte alls så tokigt med små mjuka hagar att låta dem hållas i på natten.

Men nu var dagen kommen, timmen slagen. Och när det ikväll var dags att sova sprang Signe och Henry till sängarna, kröp märkvärdigt upp i sina oceanliknande sängar, fnittrade till och somnade stora och stolta.

Igår var en familj med fyra barn på besök. Den minsta var bara några veckor. Den näst minsta 1,5 år. Jag höll den lilla nyfödda på min arm. Han skrek sitt darrskrik och plirade förundrat med sina skogstjärnsdjupa ögon. Sedan räddade jag kattmaten, fjärrkontroller och annan lös möblering från den näst minsta. Den övriga bunten barn lekte så huset gungade. När familjen åkte hem efter en frejdig och livlig eftermiddag, så hände något med huset. Det blev ... kan jag säga det? Lugnt. När vi fem var hemma, våra tre barn, tvillingar, trelingar, våra tre-barn-på-tre-år-barn var hemma - så var det ändå: Lugnt.

Vi ordnade lite lördagsmys och tittade på lite barnprogram, innan sängen kallade. Något har hänt. Tiden har gått. Årstiderna passerat, solen skinit och regnet slagit i backen. Minuterna tickat, månaderna passerat och dagarna flugit. Det är inte alltid särskilt lugnt i vårt hus. Ofta skriks det så att fönsterrutor nästintill krackelerar. Men det leks också. "Fåj jag leka i din lek?" hörs ganska ofta från ett syskon till ett annat. Och i de bra stunderna så trallar de iväg och åker buss till Afrika med Blixten och Tjuren och alla andra invånare som bor i vårt hus.

Livet är inte statiskt, gamla faser försvinner, nya tar vid. Barnen växer ikapp med gräset och blommar som vackraste pioner och livskraftiga lupiner. Jag andas in deras väldoft, styrka och växtkraft. Och jag gläds över deras blomning.

I midnattssolens obevekliga ljus

Nere i en av dalarna mellan fjällen i Lappland, där ligger den. Byn med tre permanentboende och några sommarboende. Mellan småväxta björkar, gula smörbollar på ängarna och myggen. Där ligger stugan där min svärfar är uppvuxen. Där han gick flera mil till skolan och ännu fler mil med fåren.

Där, i den stugan, är vi nu. På besök. På semester. Kalla det vad man vill, eller hur man vill. Men vi bara är. Här. För så mycket annat finns ej att göra, än att vara. Existera i livet som är vårt.

Renodlat bara vi. Inte allt det där andra, med jobb, hus och hem. Åtaganden, plikter eller intressen. Bortskalat, på paus. Utan bara, bara familjen, i sina egna höga personer och svindlande karaktärer. Vi.

Barnens stormande känsloväder finns här. Våra tankar om livets framtid finns här. Orden som letar sig runt i våra huvuden, som förvånas över platsen och utrymmet och möjligheten att få tänkas. Gamla bekymmer som lägger sig för att slumra i en gammal lada, för att oväntat kika förbi som en liten kall vind. Den vackra solen som tittar fram över vidsträckta granklädda berg och över vårt liv. Värmer oss en stund, ler mot oss.

"Visst äj det annojlunda häj, mamma", så Leonard när han skulle lägga sig första kvällen. Ja, annorlunda.
Besynnerligt annorlunda.

För här skiner också solen när klockan slagit natt. Här är kvällen bortjagad och natten fullkomligt strålar med sin frånvaro. Kvar finns bara ljuset och dagen. Här finns plats för tankar och livsnärvaro att kroppens innanmäte pulserar, hårt, hårt.

I midnattsolens obevekliga ljus står vi granskade av livet självt. Så sköra, så starka, så levande. Såsom vi är.

Det fina med att ta förgivet

Det här inlägget handlar om närvaro. Jag har jobbat ovanligt mycket de senaste veckorna. Inte likt mig. Inte likt mig alls. Jag är en riktig hemmagosare. Det har jag alltid varit. Som barn ogillade jag kollo och läger. Jag trivdes bäst hemma under kastanjeträdet med en bra bok. En liten Ferdinand är jag. Jag uppskattar mitt hem, om än ett oändligt operfekt sådant, men ändå mitt hem. Min plats på jorden. Med mina människor kring mig. Det har den rätta lukten, den rätta känslan, med det rätta lugnet.

Även när det är fullt ös, medvetslös. Så trots att både Signe och Henry kommer dragandes med varsin köksstol, långsamt hasande mot spisen från varsitt håll. Som att titta på en frontalkrock i slowmotion. "Nej jag ska hjälpa mamma!" "NEJ JAAG SKA HJÄLPA MAMMA!" Signes morrande skrik. Henrys buhu-gråt. Gråtande och arga kroppar slängda raklånga över köksgolvet. Trots detta, så hittar jag balansen igen ganska snabbt när jag är hemma. Sådär enkelt, som gamla jeans som är anpassade till min kropp, inte att min kropp som måste anpassa sig till jeansen.

Jag har haft på två jobb en period. Det ena jobbet som vanligt. Det andra jobbet på varje ledig stund däremellan. Jag har rest runt och iväg. Åkt bil och flyg. Bott på hotell.

När jag säger det till andra så känns det lite "flashigt" , lite viktigt liksom. Jag har träffat folk, blivit bjuden på mat, åkt vidare. Men hotellrummet luktar fel. Än hur rena handdukarna är, så är det ändå fel. Främmande ljud bakom väggen. Långt från de människor som är mina. När jag kom hem sent igår sov barnen som änglar utsträckta i sina sängar. I morse så sa Fredrik till barnen: "Har ni sett vem som är här?" Signe och Henry tittade sig oförstående omkring.

De tittade förbi mig, ut genom fönstret och runt i rummet.
"Neeej," sa de.
Inte förrän jag påpekade att det var jag som var där, så började de skutta och välkomna mig. Det faktum att de först inte reagerade handlar ju helt enkelt om att det var för självklart. Klart mamma är hemma. Även fast jag inte varit det så mycket de senaste veckorna, så är känslan i grunden ändå solid, varm och stabil som en solvarm klippa. De tar mig förgivet - och det gör de fullständigt rätt i! Att veta att mamma är närvarande, hemma med dem, det är flashigare än alla jobb och coola ställen på hela jordklotet.

Att få vara närvarande med dem, är den största resan.

Männsklighetens besynnerliga hav

Mina kära barn, livet är en besynnerlig plats att leva i. Världen en den mystiska plats där allting utspelar sig. Ibland är livet fruktansvärt och oändligt tråkigt, ibland är det underbart, lycka liksom kittlar oss i hela kroppen.

Varför det ska vara så är obegripligt? Varför måste vi uppleva uttråkning för att uppskatta det roliga? Varför måste vi uppleva sorg, för att kunna känna lycka? Varför måste det vara så? Om jag visste det, kära barn, så skulle jag förklara. Istället kan jag bara göra mitt jobb, min livsuppgift, att förbereda er inför detta besynnerliga som kallas "livet".

Leonard och jag var ute på eget äventyr i helgen. Vi lämnade syskonen och pappa hemma, åkte tåg, bodde på hotell, stirrade på storstadens myller.

När jag berättade för Signe och Henry att jag och Leonard skulle ge oss av tittade Signe storögt på oss, kastade sig bakåt i besvikelse och utropade: "Näej, ni glömde ju mej!" Det rev till i mitt inre när jag såg hennes uppriktiga besvikelse. Sedan när jag satt på tåget med Leonard och hans ögon lyste av lycka då han för första gången kände tågets krängningar och världen som flög förbi utanför. Då tumlade mitt inre av stolthet och ömhet. I varje steg jag tar finns en känsla, så mäktig. Ingenting i mitt liv är längre är neutralt. Att vara borta från barnen på resa med jobbet kan vara skönt, men som en tortyr för modershjärtat. Att vara hemma med barnen kan vara så oöverstigligt jobbigt, samtidigt vill jag inget hellre, vill inte vara någon annanstans.

Livet är en besynnerlig plats att leva i. Världen en den mystiska plats där allting utspelar sig. Jag förstår den inte, jag kan inte förklara den. Men jag satsar och lever i den. Och faktor X i mitt liv är barnen. X finns med i varje livsekvation, oavsett vad som händer i livet. Faktorn X är alltid närvarande. Och hur allt detta kunde få sig en början av att liv började växa i min kropp, är lika märkligt som det är obegripligt. Så kära barn. Låt mig hjälpa och leda er genom era egna upplevelser, finnas där som en trygg hamn i er darrande resa ut i mänsklighetens besynnerliga hav.

Om jag kunde göra denna resa åt er, så skulle jag. Men ni måste göra den själva, för att själva lära er navigera. Men låt mig vara er karta och kompass. Låt mig ge er redskap för att ni ska komma fram till era olika destinationer i livet oskadda.

Låt mig få finnas vid er sida tills den dag jag kan släppa taget och ni kan segla själva. Om jag är lyckligt lottat, så har jag lärt er att själva navigera. Och manövrera i livets kastvindar.

Bekymmer i mellanmjölkens land

Hur ska jag kunna samla ihop mina spretande tankar till ett logiskt resonemang? Min hjärna snurrar och mitt hjärta studsar. Allt det som händer i mitt liv just nu tycks tillhöra olika atmosfärer. Dimensioner och kalibrar. En dimension handlar om mitt arbete, där jag jobbar nära inpå människor. Just nu så nära den glödheta gränsen till liv och död att min själ vibrerar. Jag har närvarat vid möten då den glödheta gränsen av liv och död, hopp, förtvivlan och vanmakt befunnit sig i rummet lika starkt som stolarna vi suttit i.

Människor som fått lov att utstå sådant som jag knappt ens orkat läsa om på DN debattsidor. Människor vars öden får allt jag är, tänker och säger att verka som ett tramsigt barnprogram, så mjukt och oskyldigt att man skäms.
En annan dimension av mig är fullt upptagen av att kämpa med sitt tramsiga barnprogram till liv, då det utifrån min mellanmjölkens-land-horisont, bjuder på en hel del motstånd.

Barnens stormande utvecklingsfaser smattrar som spön i backen, det 3-årstrotsas och 6-års-suckas. Min man åker berg-och-dalbana i och ur tunga svackor. Så när rassliga vagnar på rostiga banor drar med oss i djupen, så dämpas hemmalivet med en dov sordin. Skorna som vi bär verkar väga flera ton.
Men Signe slutar för den sakens skull inte vråla som en krigssiren när hon inte kommer först. Och Henry slutar för den sakens skull inte att reta brallorna av sin storebror. Så livet liksom skälver till och man får pressa sig ett steg till för att mäkta med.

Uppepå detta ska jag jobba extra mycket ett par veckor nu, med ett helt annat arbete. Resa, flänga och hålla leendemusklerna i trim. Sedan har vi ju den gamla trista hushållskassan som inte vill räcka till. Planer man vill låta flyga, men som störtar på landningsbanan.

Och här omkring studsar mina tankar. Hur ska jag uppbåda den kraft och energi. hur ska jag hindra min hjärta, min själ att slitas itu mellan dessa dimensioner och atmosfärer? Men så är väl livet. Ett enda hopkok av alltihop. Jag får i alla fall leva i ett fritt land, tillsammans med mina barn. Jag respekteras för den jag är, jag äger mitt hem, jag har ett jobb.

Så här i mitt hopkok till liv. Så har jag det ändå ganska bra.

Ändå måste jag bryta ihop en skvätt ibland, eftersom min mellanmjölks-själ ibland inte riktigt pallar trycket.

Men när det är gjort kan jag njuta vacker natur, regnbågar, barnfnitter, god vänskap och choklad. Då är mitt liv bra. Ja, för hur bra liv lever man ändå inte - när man har lyxen att bekymra sig över att junivädret påminner om lucia?