Konsten att inte somna

Man hör ett tassande. Det kommer genom hallen, ut i köket och fram till vardagsrummet där vi sitter och dåsar i tröttkoma framför kvällsteveprogrammen. Det är den Lilla Professorn som kommer. Han som fyller fem år på lördag. Vår egen lilla frågemarodör. Vår egen lilla filosof.

"Mamma, jag tänker på en sak", säger han.
"Leonard, sover inte du?" undrar jag förvånat (och hör mig själv låta exakt som min mamma när jag smög upp på kvällen). "Meeen, mamma, jag tänkej på en sak! "
"Jaha", säger jag och döljer illa mitt ointresse medan jag börja fösa honom mot sängen. Han stapplar motvilligt mot sitt rum.
"Vad då för sak?", frågar jag halvhjärtat.
"Jo, den däj tankehatten."
"Eh, vilken tankehatt?", undrar jag medan jag formligen puttar honom upp för stegen till hans våningssäng samtidigt som jag fruktar för den långa utläggningen som kommer att följa härnäst.

För jag har brådis. Brådis att återvända till min TV-koma. Min trötthets TV-koma. Mitt överlevnadsnödvändiga kvällströtthets TV-koma.

"Jo, du förståj, föjut, när jag tittade på ett pjogjam om en flicka med tankehatt, och då ..." han får sin stirrande, tomma blick "...och näj hon ska tänka, då haj hon den, och nu, nu kan jag inte sluuta tänka på den!" Tårarna rinner stora och många nedför hans kinder. Jag står och kliar mig i huvudet.
"Det var bara på låtsas Leonard", säger jag uppgivet.
"...men jag kan inte sluta tänka på det! Deet gåååj inte!"
Jag kramar honom, torkar hans tårar, försäkrar honom om att det inte är någon fara. Småningom om accepterar han min försäkran, motvilligt, mumlande om tankehatten. Jag säger god natt och slinker därifrån.

Jag har alldeles lagom hunnit återgå till mitt dåsiga tillstånd bland kuddar och filtar framför TV:n, när tasset hörs igen.
"Mamma, jag haj petat mej i näsan", säger han och håller upp sitt finger för att visa sitt fynd. "Och jag hade inget pappej, mamma."
"Nähä", säger jag.

Samma procedur. Tillbaka. Säng. Snorkråka eliminerad. God natt och snabbt därifrån. Jag tar en toapaus och hör snart en gäll röst från en våningssäng i huset.
"Vem äj det som äj på toa!?"
"Det är bara jag, Leonard, god natt." "Nej, mamma, jag måste säga en sak!" Tvekande närmar jag mig hans rum. Som en rävsax. Pang, slår den igen.

"Mamma, jag tänkej på näj jag en gång fick en godispåse, en gång näj det vaj kalas. Och jag visste inte att det vaj tuggummi, och då åt jag den!"
"Det gör inget", säger jag otåligt och rättar till täcket och börjar backa ut ur rummet.
"Och jag visste inte att inte skulle svälja, så jag jag svalde, mamma, jag svalde."
Den lilla darrösten börjar komma.
"Det är inget farligt Leonard, det är inget farligt alls ..." och så snärjer jag in mig i en lång förklaring om att man egentligen inte ska svälja tuggummin men att det faktiskt inte gör något. "Så. God natt."
"Men jag sovej aldjig, aldjig någonsin."
"Nej, okej, vila då. Okej. Hej då."

Jag halvspringer ut ur rummet. Jag sätter mig vid datorn och hör hans suckande från sängen. Fem minuter fortlöper. Sedan. "Mamma, jag behövej vatten!" Nu är mitt tålamod slut.

"NEJ, Leonard, nu måste du sova! Jag hämtar vatten (jag stegar irriterat iväg och fyller på hans vattenflaska och ger honom den), sådär, GOD NATT!"
"Men fåj jag läsa då!?", säger han med sin allra pipigaste röst.
"Ja, okej, gör det en stund och sedan släck. GOD NATT!" säger jag igen.

Han utstöter ett kvidande gnäll och jag hör honom fippla med böckerna och mumla högt "jag sovej ju aldjig!".

Jag sätter mig i TV-rummet och höjer volymen. Jag fördjupar mig i mitt TV-koma. Tassandet och ropandet upphör och en timme går. TV-programmen är slut och yr av trötthet jag smyger mot toaletten. Jag tittar försiktigt in i Leonards rum och ser att han ligger och snusar i djupsömn. Han har prydligt satt tillbaka boken, släckt sänglampan och somnat.

Och som en ängel ser han ut. Som en vacker skulptur av den mest skickliga konstnär. En utsökt vacker liten pojke. Fridfullt sovande. Och så kommer den. Den översvallande känslan som hårt griper tag om hjärtat. Den obegripliga känslan att jag för en liten stund sedan fräste ett "god natt" till denna undersköna lilla varelse.

På grund av grubblerier. Om tankehattar. Snorkråkor. Toalettbesök. Tuggummin och vatten. På grund av att trötteriet hade makten över mig och min ork för dagen var slut. Men är inte det inte så det är, helt enkelt? Att våra barn driver oss till vansinne, samtidigt som vi älskar dem till vansinne? Är det helt enkelt inte bara ett "must be", en naturlag, att barn ska göra allt för att slippa sova? "Jag-kan-inte-sova-lagen"? Har vi inte alla torterat våra föräldrar med detta? Med konsten att inte somna? Är det verkligen en slump att det finns en bok som heter "God natt, Alfons Åberg?" som avhandlar just detta?

Men, så är det naturens briljans som gör att de är så övernaturligt vackra när de sover? Så att vi ska bli översvallade med kärlek när vi sedan ser dem sovande. Så att allt ska vara glömt till nästa dag. Då alltihop börjar om.

Jag väljer rak

Jag är inne i den stora läppdarrnings-fasen. Ni vet (eller förhoppningsvis, inte vet), när känslorna sitter helt och hållet utanpå. Som en alldeles för mönstrad sjal kring halsen. Redo att ge sig till känna vilken sekund som helst. Oftast när det passar dåligt. Som när man ska förklara för chefen något om sin arbetstid eller arbetsbörda, eller något annat normalt. Man tänker på sig själv som en redig människa och ska ge en kort förklaring om läget därhemma och lite grand hur dessa påverkar varandra. Jobbet och hemmet. Bara lite kort och diplomatiskt.

Eller när man träffar någon man känner på stan, som frågar hur det är. Och kanske, helt utan förvarning, ger ifrån sig en dos av omtanke och förståelse.

Eller när någon tänker att de ska vara lite sarkastiskt roliga på min bekostnad, såsom de vet att jag själv ofta kan skämta. Inga konstigheter alls. Så går det plötsligt fullkomligt förbi hjärnans humorcentra och rakt IN i känslokaoset. Ja. Och som ett brev på posten, så kommer darret. Den förrädiska underläppen som börjar vibrera. Sedan de svidande tårkanalerna, som tydligen skickar brådskande SOS-signaler till tårframställningsenheten i hjärnan. "Alla enheter, lyssna! Vår huvudhjärna har en känslomässig attack. Framåt - MARSCH!"

Så. Är jag ett nervvrak? Eller kan det vara så att min hud är tunn? Så tunn, så tunn, så att jag nästan är genomskinlig. De robusta barriärerna mellan yttervärlden och mitt känsloliv har nästan tillintetgjorts.

Och där står jag, och mitt känsloliv, nästintill helt oskyddade. Som en ynklig liten ekorre mitt ute på en landsväg. Risk att bli överkörd vilken sekund som helst. Så då är jag verkligen ett nervvrak? Eller är det så, att jag kanske balanserar på en tunn, tunn silvertråd? Precis som elefanterna i sången, men inte för att jag tycker att det är intressant.

Jag gör det för att det är så mitt liv ser ut just nu. Jag har blivit puttad längre och längre ut på mina förmågors yttersta gränser. Och här står jag och vingligt balanserar på gränsen på min ork och min förmåga.

Men börjar bli en rackare på att hålla balansen. Och envis som en terrier.

Jag ska minsann hålla mig kvar, här på tråden. Men det är en aning svajigt ibland. Man kan till exempel inte utkämpa något större bataljer här uppe på min lilla tråd. Det håller den inte för. Så då gäller det att undvika dessa. För jag vill inte ramla. Inte heller kan man börja kånka runt på flera andra personer eller uppgifter. Oavsett vad folk tycker och tänker. Det får kosta vad det kosta vill. För jag vill inte ramla.

För livet är mig kärt. Men. Ibland råkar jag titta ner. Och då får jag syn på hur långt det är till marken och hur blottad jag känner mig här uppe på min lilla tunna silvertråd. Då börjar läpparna darra. Rösten blir skrovlig och tårkanalerna rycker in.

Så kanske kan jag inte påverka det faktum att jag står här på min tunna tråd och svajar, för det är bara så i mitt liv just nu. De tre paren barnaögonen, livet och allt det där.

Kanske kan jag heller inte råda över hur lång tid detta ska kräva av mitt liv. Eller hur tufft det är för mig. Och hur många läppdarrningar jag måste stå ut med på en vecka. Men jag kan påverka en sak. Jag kan välja. Om jag vill stå där på min tråd, med rak eller böjd rygg.

Jag väljer rak.

Gnällgegga och couscous-kaos

- Jag lider akut brist! På vad? Kanske du undrar. På varan av mig själv. Jag-varandet, mamma-varandet, jobb-varandet.

Vi kan leka "Ett skepp kommer lastat", så kan du fråga: "Med vad?" Och då svarar jag:
- Jo, HUNDRA Helenor! För det är vad som skulle behövas för att fixa mitt liv just nu. I alla fall cirka tio. Men så finns det bara en. Så, jaha. Hur är det tänkt? Bara en person är jag, så fjuttigt. Med så många brickor på den spelplan som jag lever. Men inte bara räcka till, rent fysiskt, utan också ...

- Jag lider akut brist! På vad? Kanske du undrar. På energin att orka vara en person som ska fixa allt det där! "Ett skepp kommer lastat" - "Med vad?"
- Jo, HUNDRA KILO energi och HUNDRA KILO uthållighetstålamod. Ja, tack. Jag skulle inte tacka nej till en sådan hjälpsänding. Jag ska absolut inte raljera med akuta hjälpsändningar på förnödenheter till de svältande på Afrikas horn.

Men här, i vårt land, där vi har det så oförskämt bra. Där behöver vi ändå hjälpsändnigar, men av en helt annan sort. Att KLARA AV det komplicerade liv och det fullkomligt rasande tempot med hissnande prestationsnivå i samhället där vi lever. För mitt i allt detta, så finns också de. De små, rara, fantastiska och rasande levande barnen.

Ikväll fanns de (alltså barnen) i vårt hus likt ovädret Irene. Förvirringen var total.

Fredrik hade lagat couscous och fisk till middag. Leonard höll på att förlora livhanken i gnällträsket. Allt vi såg var hans blonda kalufs som stack upp bland geggig gnäll-sörja. Han slog något slags världsrekord i gnäll. Helt allvarligt. I alla kategorier.
1. Röst-ljudfrekvensen på gnälljudet. 2. Antalet "bläää" som uttalades från hans annars så söta mun. 3. Alla problem som inte egentligen fanns, men som uppstod. 4. Hans grimarserande krossade förtvivlan som gjorde att det slog lock för öronen. 5. Åmandet som fick kroppen likt ett geléhallon falla ned på golvet. 6. De inkonsekventa resonemangen (exempel; "Då vill jag baja äta mojötter - meeeen inte de häääj mojötterna!". 7. Slutligen: De skandalösa osanningarna om att vi minsann aaaldrig äter något som han tycker om, till exempel pannkaka och tacos (eftersom jag snart ser ut som en pannkaka, så OFTA äter vi det). Som sagt. Alla kategorier!

Vad hände? Ingen som vet.
När han tillslut fick gå och gnälla ur sig på sitt rum en stund, så tittade Signe upp med sina klotrunda ögon: "Ä´däj? Nehej." Jag och Fredrik tittade tomt på henne, förstod inte med våra tomma hjärna att hon klart och tydligt förklarade det som just hänt.

Varpå Henry plötsligt ställde sig upp i givakt, slängde av sig haklappen så att maten yrde och deklarerade med ett frenetiskt pekande på golvet att han var färdig.

När han blev tillsagd att vänta lite, åtminstone en liten stund (t ex tills dess att han hunnit tugga klart), ledsnade han ur. Och hade skriktävling med syrran. Och blev utskälld av morsan. Varpå Leonard vrålade från sitt rum, någonting ohörbart och ångestladdat.

Som sagt. Eh ... vad hände? Ingen aning. Allt jag vet är att det sedan låg couscous över hela köket likt någon hade sprängt en couscousbomb.

Samt att jag insåg att jag lider akut brist.
- På vad, kanske du undrar.
- Tja, typ, på hela grejen liksom.

En helt annan sommar ...

Första september.

Officiellt har sensommaren nu övergått till höst. Officiellt har jag levt min tredje sommar som trebarnsmor. Bitterljuva sommar 2011. Underbar och fruktansvärd. Kanske den absolut intensivaste sommaren i mitt liv. Någonsin. Och den har jag nu tillryggalagt.

Så nu kan jag titta tillbaka på den och konstatera. BRA GJORT, o du trötte Mor! Och bra gjort, o du trötte Far!

För. Detta var sommaren då vi hade fem kattungar och det luktade bajs i hela huset, varje dag, för att kattmamman blivit knasig efter sin förlossning.

Detta var sommaren då guldlocksbarnen endast ville äta korv och pannkaka, inget annat.
Detta var sommaren vi kunde göra utflykter med barnen för att de blivit så stora att de med spänning kan se fram emot nya äventyr.

Detta var sommaren då våra underbara vänner började bygga hus ett stenkast bort och dagens happening var grävmaskinen. Detta var sommaren då vi åkte till sommarstugan på semester osäkra om det ens var möjligt och upptäckte att det gick bra, förutom vid läggning när Henry studsade som en boll och Signe lekte spöke.

Detta var sommaren då Signe och Henrys inbördes kommunikation endast - endast - bestod av kristallkrossande skrik.

Detta var sommaren Signe blev Pippi-tokig.

Detta var sommaren Henry lärde sig öppna och stänga den barnsäkra grinden och han sa "WOW" så fort han såg en lastbil.

Detta var sommaren då vi badade jättemycket och Leonard vågade ha vatten ända upp till hakan.

Detta var sommaren som gräsklipparen gick sönder och vi absolut fick inte någonting gjort i trädgården. Detta var sommaren som Leonard började skriva sitt namn. Detta var sommaren Signe och Henry kallade allt och alla (inklusive sig själva) för mamo och den.

Detta var sommaren då glassbilen alltid kom precis när vi skulle äta middag. Detta var sommaren då Leonard började grubbla på saker som är giftiga.

Detta var sommaren då Signe och Henry var två och ett halvt år och Leonard var snart fem.

Det här är den enda sommaren då de är så gamla. Den enda. Det är alltid med ett stygn med vemod att se de första gulnande löven och känna den friska, klara vinden och veta. Att den här sommaren är helt slut för den här gången. Den kommer aldrig tillbaka och barnen blir aldrig samma ålder igen. Och samtidigt som en våg av lättnad av att de sjudande sommardagarna får övergå till höstens mjuka lunk.

Att veta att nästa sommar. Så är vi precis samma familj. Men med en helt annan sommar.

Inte tu tal ...

Idag: Tal -och språkbedöming vid 2½ år på BVC. Med andra ord. 2½-åringar gånger 2. Henry fick tiden klockan halv tio. Signe klockan tio. Och så en storebror på köpet.

Alltså.

Min äkta make fick den icke så angenäma uppgiften att stuva in barnen i bilen och frakta dem till BVC. I tid. Jag fick den förmånliga lotten att promenixa från jobbet i rask takt, ut-flexad och harmonisk. Möta upp mannen med rök fortfarande pysande ur öronen och tre troll glatt spankulerande in på BVC. Hela BVC-byggnaden intet ont anande. Men de skulle bli varse.

Henry först på tur. "Jaha, Henry, nu ska vi se ... kan du säga vad den här heter...". Hon håller upp en boll. Guldlockarna guppade in i BVC-sköterskans rum i sällskap med byggnadens största leksaksbil.

"BRRRUUUMMM", vrålar han."Om ... eh, om du skulle kunna sätta dig på stolen som ...".

Guldlocksmagistern stannar upp för ett ögonblick och blinkar lite förvånad på damen i rummet. Sedan det bestämda ansiktsuttrycket. Henrys besked till den främmande damen blev: "NEJ!"

Och allt man ser av guldlocksherren är ett fartstreck som låter "BRRRUMMM". Men BVC-sköterskan kämpar tappert på. Det visades upp dockor och kossor och bilar, det skulle ritas och det ska sparkars boll, mätas och vägas.

Det blev "NEJ" till vägning och mätning (fartstreck igen) och det blir ett bestämt "BRUM" som svar på tjatet om vad bilarna heter, ett guturalt "AWWH" om vad hunden hette och så slängde han in ett litet "VAOVAV" (Henrys ord för katt) och "MAMO" (Henrys ord för mormor) här och där, så att tanten skulle bli nöjd.

När det dessutom skulle sparkas boll, blinkade han lite överseende mot henne, slängde iväg en pricksäker vänsterfot och skyndade sig att fly fältet. Fast först skulle han stänga av och på den elektroniska vågen ett par gånger. För bara för att man inte vet hur man säger "docka", så betyder inte det att man blixtsnabbt noterat att det fanns små, gömda knappar att trycka på under framsidan av vågen.

"Eh, får han pluspoäng om han har vet hur man stänger av och på vågen", skrockar den äkte maken lite nervöst. BVC-damen ler försynt. "Vi kanske ska gå över till Signe", uppger hon och systeryster lockas in i rummet med sin dockvagn fylld med ladugårdsdjur.

"Ska du ta upp dockan", undrar BVC-sköterskan (som inte ser vad hon har i dockvagnen). Signe tittar skeptiskt på henne med sina klotrunda ögon. Hon skakar på huvudet och säger sitt tystlåtna "nej". Självklart inte. Eftersom det inte finns någon docka i vagnen. Sköterskan provar igen.
"Vad har du i vagnen?". Signe tittar, fortfarande en aning skeptisk, men tycker nu att frågan är värdig ett svar:
"Bä", svarar hon och fiskar upp ett får. BVC-damen ser lättad ut och utbrister:
"Har du en BÄ i vagnen?"
"Jaa" säger Signe stolt. Och sedan skulle det vägas. Signe stod stilla och stadigt på vågen. Det skulle mätas. Signe stod kvar längre än det behövdes vid väggen. Det skulle ritas, tas upp dockor och sparkas bollar.
"Kan du GE dockan till mig?".

Då tyckte Signe slutligen att det fick vara nog.

"Nej", svarade hon bestämt och höll kvar dockan. Tanten var måhända lite snäll och tokig, men någon måtta på konstig lek fick det väl vara.

Ungefär under den tidpunkten insåg jag och maken att det gått oroväckande många sekunder sedan vi hörde vrålet av "BRRRUMMM" från väntrummet. Jag ger mig ut att leta efter en guppande frisyr i korridorerna.

"Är det här ditt barn?" frågar en dam på andra sidan trapphuset, där annan verksamhet äger rum. Jag ser guldlockarna och bekänner mitt moderskap. Damen i trapphuset ger ifrån sig ett lågt fnys och deklarerar sedan att barnet i fråga tryckt upp hissen och fortsätter med en (i min smak, ganska överflödig) förklaring om vad som hade kunnat hänt om han klivit in i hissen. Jag mumlar något till svar till damen (som tycktes tro att jag av ren lättja låtit min enda lilla till barn bara löpa helt fritt samtidigt som jag tänkte att man borde ta livet lite mer med en klackspark ...).

Hur som helst.

Frisyren återfördes till säkerhet från hissen och gör återentré i rummet (eftersom vi nu inte bett honom om att komma). Han pekar på kossan, hunden och bilen. "Mu, voff, brum" säger han rappt och ser stolt ut. BVC-sköterskan ser nu nöjd ut (men inget mot vad Henry gör) och försökte summera besöket.

"Ja, de har ju inte så många ord, men ... de tycks ju ha god ...ordförståelse. Är ni oroliga för deras talutveckling". Signe och Henry blinkar mot henne. Jag och mannen säger "nja" och syftar nog mest till frustrationen om att Signe och Henry inte pratar.Att de vägrar ge omvärlden tillfredsställelsen att låta oss förstå dem, medan de alldeles lysande förstår vad vi säger. De tycker att det är deras egen sak att bestämma vad som ska sägas och inte sägas. På det sättet äger de makten.

Men att de båda två 2½-åringarna FÖRSTÅR orden. Mer än väl. Det är inte tu tal om saken.

Det fina med tiden

Augusti har kommit klivande med stormsteg. Allt vi kan göra är att lyfta på hatten och låta augustimannen stiga på med sina mörka sensommarkvällar och stråk av höst i luften.

Många förvärvsarbetande människor traskade pliktskyldigt tillbaka till sina arbeten idag, efter vad man ändå måste klassificera som en riktig kanonsommar. (Inte ens den truligaste nordbo kan komma och säga att sommaren 2011 var en dyster syn).

Hur som helst.

Själv är jag inne i min andra semesterperiod. Men jag skulle vilja rätt och slätt kalla det för tid. Jag skippar helst alla begrepp som "semester" och "ledighet". De är laddade med så många olika föreställningar.

Jag har helt enkelt tid tillsammans med barnen. Jag viker två veckor i kalendern och ställer mig till deras förfogande - som kontrast till större delen av året då jag måste ställa mig till min arbetsgivares förfogande. Och jag snackar inte om den slentrianmässiga uttrycket "kvalitetstid". För jag tror inte det finns någon magisk kvalitetsformel. Den enda kvalitetsskillnaden på tid man kan ge till sina barn är mängden man ger. Ekvationen tror jag lyder: Mängden och närvaron. Förälder, barn, ihop, gott om tid.

Och detta gör jag inte för att ladda mina egna batterier. Tvärtom, jag stupar i säng som en urvriden trasa och vaknar med en rivstart varje morgon. I brutalt tempo som gör att jobbet framstår som en enda lång fikarast.

Nej, jag gör det för att ge mina barn chansen att tanka sina "mamma-batterier" och jag får ladda mina "barn-batterier". Snart kommer hösten med sin tuggummivardag. Och då slukas tiden in i ett svart hål och så vips är det jul. De förtjänar att se sin mamma mer än ett streck som passerar i köket. Och jag förtjänar att uppdatera mig på vilka mina barn är, vad de gillar mest och leker helst. Allt de säger, som till exempel att Henry kallar macka för "djö-djö", Signe sjunger "Pippi-jaha" och Leonard utbrister att han "luktade upp mig".

Så får jag dessutom träna på att bara vara mamma. Inte vardags-på-väg-till-jobbet-mamma. Utan deras mamma, den som jag är när jag bara är. Jag tror att jag i min trötthet ofta gömmer mig bakom vardagsmamman som inte hinner läsa bok, köra bilar och lyssna på långa, obegripliga utläggningar.

Och så tänker jag. "Imorgon ska jag stanna upp. Jag ska. Till helgen. Så ska jag".

NU gör jag det. Inte en dag för tidigt. Idag vågade jag till och med ägna hela dagen åt att inte göra någonting. Inte träffa några andra, inte åka iväg, aktivera oss. Nej, knappt lämna huset. Sådana dagar kan jag skrämmas av varje minut och timme. Så laddad med bara mamma-tid, att jag knappt vet hur jag ska bete mig. Det är ingen enkel sak. Att ge dem en dyr leksak är enklare.

Men puh, det gick bra. Alla väggar står kvar, alla mentala sinnen är fortfarande i bruk. Alltså en bra dag. Och, för mig, en stor seger.
När Henry gladeligen tänkte serva kattungarna på vatten och matskål så att mat och vatten tippade ut på kudden där de låg, så morrade jag ilsket åt honom. Då tittade Leonard bekymrat på mig och sa: "Men det gick bja. Kom ihåg att andas mamma."

Förbluffad tittade jag på min snart femårige son och undrade för ett ögonblick vem som var barn och vem som var förälder. Så, jag ska försöka, Leonard. Att andas.

Och att i varje andetag våga bara vara och ta vara på den fina och oersättliga tiden. Som är nu. Som är vår.

Drömmen om det spegelblanka havet

Det här är min blogg. Den speglar mitt liv. Bra och dåliga dagar. Idag var en dålig dag. Jag vill ge er en chans att idag välja en annan, kanske gladare, läsning. Jag tar absolut inte illa upp. Vill bara berätta, så är valet ditt. Och för er som väljer att läsa. Oroa er heller inte. Jag överlevde. Klipporna vid ett upprört hav. De kraftfulla vågorna som ursinnigt slår emot dem. Dånet och blåsten som gör att man nästan känner sig lite avdomnad i huvudet. Och samtidigt knivskarpt levande. Vinden som sliter i håret och den saltmättade luften som kryper in i varje por. Allting innanför och utanpå kroppen berörs av havets närvaro.

Så känns mitt inre just nu, i efterdyningarna av onsdagen den 10 augusti 2011. Fast mitt upprörda hav idag var livet. De kraftfulla och ursinniga vågorna var mina tre älskade barn som tog fram sitt tyngsta artilleri mot sin mor. Dånet var deras ogenomträngliga, konstanta skrik.

Vinden var deras små sprattlande kroppar och motvilliga sinnen som slet och rev i sin mors kropp. Vågornas slag mot klipporna var min vrede som genomfor mig med sin dallrande styrka. Och tömde hela mitt inre på kraft.

Den saltmättade luften var den massiva känslan av att inte orka eller klara av situationen. Som kröp in i varje por av min kropp. Och smaken av salta tårar. När jag halkade till och sögs ner i en av de virvlande vågorna, fick en kallsup och krampaktigt simmade upp till ytan. De korta, kippande andetagen av luft. Innan nästa våg.
Jag fantiserar om ett liv som inte handlar om överlevnad. Där ett kort andetag vid vattenytan inte är den dagliga ransonen av luft. Ett liv där det inte alltid är storm. Jag räds inte utmaningar. Jag räds inte motgångar eller livets oförutsägbara vändningar.

Men att rida ut kraftfull och otäck storm i en slagtålig segelbåt är inte samma sak som att ligga i vattnet utan flytväst. Att kämpa för varje andetag. Och ständigt undra vilken våg som ska dränka en. Vilken av dessa stunder eller minuter man kommer förlora kontakten med vattenytan.

Och hur det än framstår, så skriver jag inte det här för att klaga eller ondgöra mig över småbarnslivet. Jag älskar mina barn lika mycket som till månen, solen och vintergatans alla stjärnor och tillbaka. Men detta har visat sig inte vara av särskilt stor betydelse för hur svårt det kan vara att överleva ett liv tillsammans med dem. Jag skriver det heller inte för att bräcka någon i ömklighet. För att försöka överträffa någon annan i elände. Alla har rätt till sin egen ångest. Oavsett antal barn. Oavsett barn eller inte barn. Oavsett, vad som helst.

Om något gör mig ursinnig, så är det att jämföra elände. Man ska aldrig behöva förklara och rättfärdiga sin ångest. Har man den, så har man den. End of story. Erbjud varandra en tröstande kram. Ett medmänsklig försök att förstå, inte komma dragandes med vem och vad som kunde ha varit värre. Jag skriver för att överleva. För att bearbeta, tugga sönder och bli kvitt allting som denna dag hade i sitt sköte. I ett försök att skaka av mig all ilska, frustration, otillräcklighet och ledsenhet som samlat ihop sig som en skräphög i mitt bröst.

För att tända ett litet hopp. Om att någon dag få jag njuta av små stunder. Vid ett spegelblankt hav.