Tack för sällskapet

Man tycker ju att jag borde börjat få kläm på det nu. Det här med att vara förälder. Tvillingförälder. Trebarnsförälder. Småbarnsförälder. Ja, ni vet. Hela den där föräldrabiten. För det första, för att jag varit det ett litet tag nu. Småbarnsförälder. Tvillingförälder. Trebarnsförälder. Och för det andra, så kan man tycka att en förnuftig kvinna på 34 vårar, med två utbildningar och en blogg som som heter "MammaMind" åtminstone borde börja ha en liten susning. Denna bloggerska, som vecka efter vecka stöter och blöter, analyserar och filosoferar, plockar sönder och sätter ihop resonemang om ett och samma ämne. Att vara förälder.

Jag borde ha höjt sig ett litet snäpp vid det här laget. Blivit en aning mer kvalificerad i min utövning. Borde ha en och annan strategi som fungerar. Och, ja, ibland tror jag också nästan att jag har blivit en aning bättre på det. Inte bättre än andra, bara en aning bättre än jag själv varit. Att jag liksom samlat på mig i ryggsäcken, fått kämpa den hårda vägen och att jag ... börjat få avnjuta en viss utdelning. Mindre utbrott, mer pedagogisk, mer balanserad. Ibland tror jag det. Tills en liten, liten nål sticker hål på min lilla, lilla ballong.

PANG, sa det. Så låg jag där på golvet i förmiddags. Grinar så tårarna sprutar som på Lille Skutt när vargkusinerna grävt upp alla hans morötter.

Jag tror det var någonting med att Leonard tjatade om att spela ett visst spel, Henry slängde alla spelpjäser på golvet, Signe stoppade dem i munnen, jag sa till på skarpen och ingen lyssnade, tog undan spelet och Leonard kastade sig på golvet och skrek att det var orättvist. Något sånt.

Så snabbt gick det att komma fram till det inte var något nytt under solen. Att, jaha, jag var lika ofullkomlig som förälder idag också. Mitt humör fortsätter spela mig spratt och livet fortsätter finta mig i cirklar. Så lätt är det att bli besviken. På sig själv, framför allt. På livet, på att det envisas med att vara så svårt, fastän man har det så himla bra och allt det där. Och på alla som inte förstår. Som lägger huvuden på sned, säger att man ska vara glad över att barnen är små, problemen små och att man ska ta vara på tiden och ... bla, bla, bla.

Det är lätt att drabbas av missmod. Jahapp, tänker man. Då är det alltså mig det är fel på. Det måste ju vara det. Allt tyder ju på det. För annars borde jag ju alltså lärt mig något. Blivit lite bättre. Och njutit av alla deras guldlockar, söta små utbrott och syskongräl och tokiga påhitt. Sugit i mig av varje litet ögonblick av deras underbara småbarnstid. Så alltså är det fel på mig. När jag bara vill blunda. Hårt, hårt. Och öppna ögonen när jag orkar andas igen. När jag orkar vara den där ulliggulliga mamman.

Men så inser jag. Ibland. Att felet är att jag är människa. En vanlig ofullkomlig människa. Så alltså borde det finnas några fler, som trots allt är lite grand som mig. Ja, faktum är ju att ni där ute, också är människor.

Så rent teoretiskt, är inte heller ni helt perfekta. Så alltså är det fel på er också. För att ni är också människor. Mänskliga småbarnsföräldrar. Och finns det egentligen något bättre än att inse att man inte är ensam. Ofullkomlig, men inte ensam.

Tack för sällskapet.

Om att vara hel

Att älska är livsfarligt. Man riskerar förlora allt. Men man har också chansen att vinna. Allt. Och bli mer hel än man någonsin varit.
Mina hjältar till föräldrar tar sitt morföräldrarsuppdrag på stort allvar. Just nu har de semester och har har lagt i en extra barnbarnsväxel. Så i lördags fick jag den unika ynnesten att ha en helt egen dag, hemma i ett tyst hus.

Eller, nej, inte tyst. För radion pratade oavbrutet och den hårda klumpen infann sig. Då jag lyssnade och tog del. En sådan märklig dag, då jag skulle njuta av det fridfulla. Och så infann sig den där envist påträngande stressen ändå där. Inte för att jag hade tid att passa. Inte på grund av saker som borde göras. Inte ens på grund av barn hemma som drog mig i byxorna och utstötte sitt gnälligaste gnäll.

Utan på grund av tystnaden. Frånvaron. Av barnen. För att mitt inre blev så sorgset och tomt av allt det hemska. Att allt jag ville var att vara dem nära. Försöka ställa allting tillrätta med att pussa deras kladdiga kinder och få kramar av deras knubbiga armar.

Vilan som jag fick denna lördag var ändå välbehövlig och min tacksamhet till mina föräldrar är fantastiskt stor, men jag hade U2:s ord ringande i mitt huvud hela dagen:
"I can´t live. With or without you."

Jag är halv. Utan mina barn är jag halv. Jag känner mig sne, konstig och tom. Jag njuter av det fridfulla, men jag är ändå halv. Innan jag fick barn kunde jag vara ensam i veckor utan att vara halv. Men nu finns de. Och än hur eländigt plågsamt det kan vara att vara en trött, vresig och ofullkomlig mamma, så finns det ingen genväg. Man lever inte utan sina barn. Man är halv utan dem. Man älskar så besinningslöst mycket att det inte finns någon väg tillbaka. Och det är inte längre ett val, om man vill älska eller inte. För tillsammans med dem är man mer hel än man någonsin varit.

Och mina tankar går skälvande till de föräldrar som förlorade sina barn på Utöya i fredags. Jag vågar inte närma mig den tanken till fullo, för då tar den tag om min hals med sina iskalla fingrar. Luften stryps. Kvävande skräck. För jag vet inte hur ett hjärta skulle klara av att fortsätta slå om det hände. För att det inte får hända. Leonard åkte med sin mormor och morfar i sommarstugan igår. Hans tomma säng igår kväll fick mitt hjärta att värka, som molande huvudvärk. Jag ringde dem ikväll och jag hörde hans tjatter i bakgrunden. Han fick telefonen och sade: "Jaha, hallå, vem äj det jag pjataj med, det äj Leonajd."

Ofattbar kärlek virvlar genom mig. Kärleken och smärtan går hand i hand på den väg som kallas livet. Det är fruktansvärt och underbart. Att vara förälder. Att vara människa.

Det lilla vi kan göra

Jag har i flera dagar burit en tanke inom mig. Den har suttit på mina axlar och viskat i mina öron. Den envisa tanken har pockat på min uppmärksamhet och krävt sin rätt att bli tänkt.

Hur är det möjligt, har den undrat, att vi människor kan leva så nära varandra och ändå i så fullkomligt olika världar? Varför dessa onda och goda parallellvärldar? Denna uppstickande tanke handlar om den tillvaro vissa av våra flyktingar i landet lever i. De som kämpar med att få uppehållstillstånd och under tiden räknas som icke-medlemmar i landet och därför lever de i en slags parallell icke-tillvaro. I åratal - en hel barndom - lever hela familjen under det svarta utvisningsmolnet som suger livkraften ur dem.

De ägnar varje dag åt att frukta för sitt liv, medan jag ägnar mig åt att leva mitt. Under tiden växer deras barn upp. Pratar dalmål och går fotbollsskola. Lever som barn bör göra, helt obekymrade om framtid och baktid. Helt ovetande om att de betraktas som icke-medlemmar i det självklara livet de lever.

Är det inte en skrämmande tanke att min granne lever med fruktan för sitt liv, medan jag funderar på vad vi ska äta till middag? Detta är den påträngande tanke som jagat mig hela veckan. Om parallellvärldarna. Orättvisan. Det oförklarliga och slumpmässiga som kallas livet.

Så blev det fredag. Och jag satt sömnigt och surfade på mobilen medan jag väntade på att mina guldlocksungar skulle stänga sina stjärnögon för kvällen. När jag möttes av det vi alla möttes av i fredags. Det var som att en iskall vind drog in i den fridfulla barnkammaren. Det fruktansvärda. Vidrigt ondskefulla och orättvisa. Det oförklarliga och slumpmässiga som kallas livet.

När jag sedan vaknade i morse och slog på radion och fick förstå vidden av tragedin. Över 80 dödade. Över 80 ungdomar dödade. Då trillade tårarna nedför min kind. Det var som att tanken som förföljt mig hela veckan knöt sina hårda knytnävar och drämde till mig i magen. Och hela världen. Samtidigt. Hur får det vara så? Att sådan ondska finns parallellt med allt det goda? Hur får det vara så att vissa drabbas av den så vansinnigt hårt en helt vanlig fredagseftermiddag att de förlorar älskade familjemedlemmar och vänner, medan jag fick åka till dagmamman och hämta mina tre rosenkindad välbevarade barn? Hur får det vara så? Hur kan det vara så?

Det vet ingen. Det förstår ingen. Så det enda vi vet och det enda vi kan göra. Är att ta extra mycket hand om varandra. Att sluta upp med att ta den nya dagen i det vanliga livet så mycket för given.

Att inse vilket privilegium det är att ostört kunna leva sitt liv, återse sina älskade varje kväll och känna sig trygg varje dag. För det vi bara kallar vardag, tycker jag att vi borde kalla att vara "lyckligt lottad". För fler än vi anar har det inte så, vilket vi nyss blivit varse om med oönskad tydlighet. Jag tycker det är självklart att vi ska tillägna alla de drabbade i Norge en alldeles extra tanke. Men jag tycker också att vi kan bli bättre på att ägna vår granne ett extra leende. För att börja bygga små broa mellan våra parallellvärldar.Vi kan inte ta bort ondskan i världen. Men vi kan försöka göra den lilla plats i världen där vi lever våra liv. En aning bättre.

De tusen orden

En bild säger mer än tusen ord. En skön tanke för en trött mamma med en släng av skrivkramp. Ibland känns kroppen tom på energi, huvudet tomt på ord och själen som en urvriden disktrasa. Livet pågår för fullt och tankarna ilar omkring där inne som förvirrade höns, men ingen är där och fångar in dem. Hönsen. Eller tankarna, alltså. Det är då det känns som om allt som är värt att säga redan är sagt. Värt att skriva, redan skrivet.

En klok människa sa till mig härom dagen att man ibland kan säga mer genom att inte säga någonting alls. Genom att avstå att tala. Avstå från att verbalisera varje liten trängande tanke som likt ystra bubblor i en nyskakad läskedrycksflaska bara vill spränga fram genom munnen och uttalas.

I alla fall om man är funtad såsom jag är. En verbaliseringsdesperat människa. Pratnödig. Kalla det vad man vill - men många ord kommer från mig. Kanske är det åldern, vem vet, men jag har i alla fall insett en sak. Vad oerhört skönt och tillfredsställande det är att klara av att avstå från att uttala sig ibland. Låta bli att fylla ut tystnaden när man inte har någonting riktigt vettigt att fylla ut den med. Och modigt och oförskräckt låta tystnaden passera.

Så därför. Denna underbara bild. Känslan av att stå i den varma sommaren. Hålla sin dotter i famnen och ta emot ett helt fång av pussar. Skulle jag kunna göra långa utsvävande beskrivningar om. Dekorera upplevelsen med tankar klädda i tusen ord.

Istället ska jag våga kasta mig ut i det okända. Genom att avstå. Låta bilden göra jobbet. Så får ni skapa era egna tusen ord.

Den ljusgröna vardagen

Och så var semesterläget slut. Den flytande tillvaro ska återigen stramas upp. Får en form och en struktur. Som kallas vardag. Denna del av livet som allt som oftast tillskrivs färgen grå. Hur nu en del av livet kan ha en färg. Men den verkar ju ha det. Och då är frågan om denna del av livet - vardagen - verkligen förtjänar sitt gråa rykte? För egentligen är vardag inte samma sak som tristess, om det nu är det som man menar. Det kan vara samma sak, men det behöver inte alltid vara samma sak.

Så, varför är detta viktigt att avhandla? Kanske för att jag behöver intala mig själv att inte fälla en tår över att semestern är slut. Men kanske lika mycket för att jag ibland känner ett alldeles speciellt starkt behov av att fundera på varför man tycker som man tycker. Av tradition? Av slentrian? Eller för att det är en äkta åsikt?

Och kanske också för att jag vill försvara det faktum att för oss - som lever i bakvända världen - så är semestern en väldig massa arbete. Medan vardagen erbjuder ett betydligt mer strukturerat och lugnare liv. Med sina rutiner och sin förutsägbarhet.
Vår vistelse i stugan var en semesteridyll. När man tittar på korten. När man tänker på de soliga stunderna. Oerhört strålande väder. Ljumma vindar. Frukost i det fria. Bad i sjön och ständigt shortsläge. Och så däremellan. Det är som de djupa skuggorna blir svartare i kontrast till allt solljus och förhoppningar om semesterlycka.

Signe, Henry och Leonard drabbades av kollektivt värmeslag. Omvänd dygnsrytm och gassande sol. Som gjorde att läggningen tog tre timmar i stugans ångbastu till sovloft. Där Henry tror att han är Svea Rikes tokroligaste kille och gör galna utspel på sitt nonsensspråk. Signe klär ut sig till spöke och Leonard skrålar en egenskriven sång. Alla svettas och föräldrarnas kväll blir ursinnig, trött och kort.
Och så när morgonen kommer, alldeles för tidigt, blir stegar modern ursinnigt ur sängen. Vansinnig över semesterns uteblivna vila och riktar storsint sin ilska mot sin man för att han är också trött. Vilket hon gör för att hon är trött. För att allt är upp och ner, för att rutinerna är åt skogen och allting kolliderar. Guldstunderna glimmar vackert däremellan, med raderar ändå inte ut det mörka. Men så är livet. Så är livet för oss. Just nu.

Men nu är i alla fall semestern slut. Ett faktum som inte någon åsikt kan ändra på. Så man behöver kanske varken jubla eller sörja. Det är ju bara som det är med den saken.

Nu är det vardag som gäller - men en sak går att påverka. För jag tänker inte kalla den för grå. Jag tänker kalla den för ljusgrön. Grön som sommaren. Ljus som det lekfulla sommarljuset. För sommaren försätter ju fastän vi inte längre är lediga. För att guldstunderna är eftersträvansvärda och kanske till och med lite mer lättåtkomliga när vi återigen får ta skydd under vardagens trygga vingar.

Vardagens trygga struktur liknar en trygg förälder för hela familjen. Som med fast hand hjälper oss att styra upp vårt liv och skänker oss välbehövlig stabilitet. Så kanske är det med en lättnadens suck. Som vi återgår vi till vardagen. Den ljusgröna.

En plats på jorden som heter Alfta

Vi har tillbringat tre dagar i sommarstugan. Jag ska berätta om vilket väder vi hade, men först vill jag nämna ett par saker. Sommarstugan ligger en förtjusande liten by som heter Alfta, i Hälsningland. En pärla alldeles vid Voxnans strand, där stolta hälsingegårdar och träslott sträcker sig mot skyn.

Dessa vittnar om mäktiga tider i Hälsingeskogarna och när man rullar genom byn förundras man av dess storlagenhet. Gårdarna står i en så befriande kontrast till byns modesta invånarantal och man kan känna historiens vingslag snudda vid utkanten av ens medvetande. Men det är inte bara historien som är det fina med byn. Det är dess uppriktiga livskraft. Alldeles nutida, verkliga och frodiga. Trots nedläggningar av byns mack och andra viktiga affärer så lever den trotsigt och glatt vidare.

Ibland tycker jag att sådana här byar på ett sådant härligt och anspråkslöst sätt ger fingret åt storstadens egocentrering. Just för att de inte bryr sig så himla hårt. Kanske är det inte jättecoolt att växa upp här, men man har sin plats på jorden. Man syns och man får den plats man behöver får att växa.

Men inte heller detta är det viktigaste med denna lilla by. Alldeles vid Kyrktjärn ligger vår lilla sommarstuga. I den lilla stuga ägnade min mamma, hennes mamma Signe, pappa Gideon och storebror och lillasyster sina somrar.

Morfar hade en ICA-butik på andra sidan sjön och för att göra somrarna lite mer njutsamma för familjen, så flyttade de till stugan över sommarsäsongen. Så morfar Gideon rodde helt sonika sin eka över sjön över till arbetet på dagarna.

Så när vi sitter och knaprar i oss morgonflingorna brukar jag ibland föreställa mig morfar i en båt, stretandes över sjön för ett dagsverke i butiken. Jag brukar ibland leka med tanken att Signe och Gideon ser oss från sin himmel att det numera kommer en tvåårig Signe på besök och allt det nya liv som hon och hennes bröder bidrar med innnanför stugans väggar.
Svårare att föreställa sig är hur det är att ägna flera månader i detta lilla herbre utan rinnande vatten och WC. Och för att inte tala om, utan TV. Dator. Och Internet. Så där är vi. Stugan tar emot oss som gäster i genuina fristad.
Här får bäras vatten från sjön. För att sedan värmas på spisen för att dess gäster ska få ynnesten att ställa sig utomhus i fågelkvittret och myggen och skrubba grytor. Och den befriande känslan när man råkar tappa ut en ansenlig skvätt vatten på golvet och inser det inte spelar någon roll. Den känslan. Av hur konstruerade och mekaniska våra välordnade hem då framstår. De tankarna som dyker upp, om hur detta beror på vår ständiga brist på tid. På grund av alla våra nutida angelägenheter. Att vi inte har tid med den omständiga proceduren, så att det anses en angenäm och unik förmån att få slösa tid på den långdragna hämta-vatten-i-sjön-diskningen. Och hur vi hamnade här? Och när? Och varför? Och måste vi?

Så där har vi varit. I sommarstugan i Alfta. Och hela denna långa text innan jag ens nämnt det kanske absolut viktigaste. Även om alla delar är viktiga, som delar av ett pussel. Ett Helena-historia-pussel. Så knyter väl denna sista bit av Alftas betydelse ihop trådarna på ett fint sätt. Att kyrkan som solen alltid så stiligt går ned bakom i glansen av Kyrktjärns blanka yta - Alfta kyrka - är den plats där vi gifte oss. Jag och Fredrik. Att det var där hela den här trebarnsmor-tvillingmamma-historien egentligen tog sin början.

För det var där vi tog ett mycket högtidligt, känslomässigt underbart och allvarligt beslut att dela våra liv med varandra. Den där nöden och lusten. Sånger, ringar och ris. Sedan har nio år gått och vi har omsorgsfullt fått testa varje liten söm, ja varenda liten maska i vårt löftes lapptäcke. Ibland har vi fått repa upp och göra om. Ibland har vi fått laga. Ibland sy nytt och så har det blivit vansinnigt vackert. Finare än det varit från början. Och så ibland har det blivit otvättat och unket. Då behöver det vädras eller tvättas.

Löften är bara viktiga om man låter dem vara viktiga. Det är upp till var och en att avgöra. Men för oss är de viktiga. Och där står den i alla fall, den vitkalkade kyrkan och tittar på oss från andra sidan sjön som en gammal god vän som omorgsfullt ser hur vårt liv utvecklar sig. Ja. Så vi har varit några dagar i sommarstugan i Alfta. Förresten så hade vi jättefint väder.