Tack för sällskapet

Man tycker ju att jag borde börjat få kläm på det nu. Det här med att vara förälder. Tvillingförälder. Trebarnsförälder. Småbarnsförälder. Ja, ni vet. Hela den där föräldrabiten. För det första, för att jag varit det ett litet tag nu. Småbarnsförälder. Tvillingförälder. Trebarnsförälder. Och för det andra, så kan man tycka att en förnuftig kvinna på 34 vårar, med två utbildningar och en blogg som som heter "MammaMind" åtminstone borde börja ha en liten susning. Denna bloggerska, som vecka efter vecka stöter och blöter, analyserar och filosoferar, plockar sönder och sätter ihop resonemang om ett och samma ämne. Att vara förälder.

Jag borde ha höjt sig ett litet snäpp vid det här laget. Blivit en aning mer kvalificerad i min utövning. Borde ha en och annan strategi som fungerar. Och, ja, ibland tror jag också nästan att jag har blivit en aning bättre på det. Inte bättre än andra, bara en aning bättre än jag själv varit. Att jag liksom samlat på mig i ryggsäcken, fått kämpa den hårda vägen och att jag ... börjat få avnjuta en viss utdelning. Mindre utbrott, mer pedagogisk, mer balanserad. Ibland tror jag det. Tills en liten, liten nål sticker hål på min lilla, lilla ballong.

PANG, sa det. Så låg jag där på golvet i förmiddags. Grinar så tårarna sprutar som på Lille Skutt när vargkusinerna grävt upp alla hans morötter.

Jag tror det var någonting med att Leonard tjatade om att spela ett visst spel, Henry slängde alla spelpjäser på golvet, Signe stoppade dem i munnen, jag sa till på skarpen och ingen lyssnade, tog undan spelet och Leonard kastade sig på golvet och skrek att det var orättvist. Något sånt.

Så snabbt gick det att komma fram till det inte var något nytt under solen. Att, jaha, jag var lika ofullkomlig som förälder idag också. Mitt humör fortsätter spela mig spratt och livet fortsätter finta mig i cirklar. Så lätt är det att bli besviken. På sig själv, framför allt. På livet, på att det envisas med att vara så svårt, fastän man har det så himla bra och allt det där. Och på alla som inte förstår. Som lägger huvuden på sned, säger att man ska vara glad över att barnen är små, problemen små och att man ska ta vara på tiden och ... bla, bla, bla.

Det är lätt att drabbas av missmod. Jahapp, tänker man. Då är det alltså mig det är fel på. Det måste ju vara det. Allt tyder ju på det. För annars borde jag ju alltså lärt mig något. Blivit lite bättre. Och njutit av alla deras guldlockar, söta små utbrott och syskongräl och tokiga påhitt. Sugit i mig av varje litet ögonblick av deras underbara småbarnstid. Så alltså är det fel på mig. När jag bara vill blunda. Hårt, hårt. Och öppna ögonen när jag orkar andas igen. När jag orkar vara den där ulliggulliga mamman.

Men så inser jag. Ibland. Att felet är att jag är människa. En vanlig ofullkomlig människa. Så alltså borde det finnas några fler, som trots allt är lite grand som mig. Ja, faktum är ju att ni där ute, också är människor.

Så rent teoretiskt, är inte heller ni helt perfekta. Så alltså är det fel på er också. För att ni är också människor. Mänskliga småbarnsföräldrar. Och finns det egentligen något bättre än att inse att man inte är ensam. Ofullkomlig, men inte ensam.

Tack för sällskapet.