Hur är det möjligt, har den undrat, att vi människor kan leva så nära varandra och ändå i så fullkomligt olika världar? Varför dessa onda och goda parallellvärldar?
Denna uppstickande tanke handlar om den tillvaro vissa av våra flyktingar i landet lever i. De som kämpar med att få uppehållstillstånd och under tiden räknas som icke-medlemmar i landet och därför lever de i en slags parallell icke-tillvaro. I åratal - en hel barndom - lever hela familjen under det svarta utvisningsmolnet som suger livkraften ur dem.De ägnar varje dag åt att frukta för sitt liv, medan jag ägnar mig åt att leva mitt. Under tiden växer deras barn upp. Pratar dalmål och går fotbollsskola. Lever som barn bör göra, helt obekymrade om framtid och baktid. Helt ovetande om att de betraktas som icke-medlemmar i det självklara livet de lever.
Är det inte en skrämmande tanke att min granne lever med fruktan för sitt liv, medan jag funderar på vad vi ska äta till middag?
Detta är den påträngande tanke som jagat mig hela veckan. Om parallellvärldarna. Orättvisan. Det oförklarliga och slumpmässiga som kallas livet.Så blev det fredag. Och jag satt sömnigt och surfade på mobilen medan jag väntade på att mina guldlocksungar skulle stänga sina stjärnögon för kvällen. När jag möttes av det vi alla möttes av i fredags. Det var som att en iskall vind drog in i den fridfulla barnkammaren. Det fruktansvärda. Vidrigt ondskefulla och orättvisa. Det oförklarliga och slumpmässiga som kallas livet.
När jag sedan vaknade i morse och slog på radion och fick förstå vidden av tragedin. Över 80 dödade. Över 80 ungdomar dödade. Då trillade tårarna nedför min kind. Det var som att tanken som förföljt mig hela veckan knöt sina hårda knytnävar och drämde till mig i magen. Och hela världen. Samtidigt. Hur får det vara så? Att sådan ondska finns parallellt med allt det goda?
Hur får det vara så att vissa drabbas av den så vansinnigt hårt en helt vanlig fredagseftermiddag att de förlorar älskade familjemedlemmar och vänner, medan jag fick åka till dagmamman och hämta mina tre rosenkindad välbevarade barn? Hur får det vara så? Hur kan det vara så?Det vet ingen. Det förstår ingen. Så det enda vi vet och det enda vi kan göra. Är att ta extra mycket hand om varandra. Att sluta upp med att ta den nya dagen i det vanliga livet så mycket för given.
Att inse vilket privilegium det är att ostört kunna leva sitt liv, återse sina älskade varje kväll och känna sig trygg varje dag. För det vi bara kallar vardag, tycker jag att vi borde kalla att vara "lyckligt lottad". För fler än vi anar har det inte så, vilket vi nyss blivit varse om med oönskad tydlighet. Jag tycker det är självklart att vi ska tillägna alla de drabbade i Norge en alldeles extra tanke. Men jag tycker också att vi kan bli bättre på att ägna vår granne ett extra leende. För att börja bygga små broa mellan våra parallellvärldar.
Vi kan inte ta bort ondskan i världen. Men vi kan försöka göra den lilla plats i världen där vi lever våra liv. En aning bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar