En skvatt extraordinärt

En vanlig lördag när Signe och Henry sover sin middagslur i sina vagnar. Klockan klämtar 15.00 och den magiska smärtgränsen är nådd. De måste väckas för att sovet på kvällen inte ska inskränkas. De är i den åldern nu att de inte får sova för länge och därför måste väckas för de sover som klubbade sälar i sina vagnar. Jag och Fredrik tittar på varandra. Vi tittar på klockan och sen på varandra igen. Och tar ett djupt andetag. Det är dags. Ofrånkomligt dags. Att väcka de två himlabitarna med sina gnistrande stjärnögon.

- Fredrik, vi går båda två, så bär vi in en varsin, gäspar jag som plötsligt ångrar (som så ofta förr) att inte använt denna heliga stund åt att vila, utan istället "göra undan" saker. Och när jag just sagt det där vardagliga "så tar vi en varsin", så då slår det mig igen.

Att i det vanliga, så finns ändå det lite ovanliga. I det vardagliga, finns det lite extraordinära. Att vi har två, av det som i allra flesta fall brukar vara en. Två simultana syskon. Leonard fick inte ett småsyskon. Han fick två småsyskon. Jag och Fredrik fick inte vår tvåa. Vi fick vår tvåa och vår trea. Leonard har inte fått sitta i vagn eller sulky sedan han var 2½ år, för då fick han två småsyskon. Så trots införskaffandet av dubbelvagn, så fanns där ingen plats för honom.

För hos oss hette dubbelvagnen inte "syskonvagn", utan "tvillingvagn". Leonard har fått stretat och gått. Tappert ibland. Gnälligt, ganska ofta. Men vem kan anklaga honom? Som fick bli så stor, när han var så liten. De mornar när Fredrik börjar jobbet tidigt och jag är ensam kapten på skutan. Då är det ganska ofta som skutan nästan sjunker.

Kaptenen är i alla fall en hårsmån från att hoppa överbord. Besättningen gör myteri och kaptenen är så arg att hon själv vill gå på plankan. Eller kasta lite porslin i väggen. Eller i alla fall slänga igen ytterdörren väldigt, väldigt hårt och samtidigt morra.

Ibland undrar jag vilket slags kynne man borde innehava för att egentligen klara den uppgiften. Eller kanske inte kynne, snarare någon form av förmåga. Superkraft? Två syskon samtidigt. Och så en storebror som också är liten. Ret, lek, bråk, försvunna vantar, knuff, slängda skor, tävling om dörren, fingrar i kläm, någon som ramlar och skrik. När sedan frostiga bilrutorna behöver skrapas, så morrar mamma-kapten, slänger igen ytterdörren, morrar lite till, kastar in alla fördömda extraklädespåsar och handväskan i bilen, morrar igen och drar igång motorn på bilen för att sätta igång fläktarna.

Varpå mamma-kapten upptäcker att de tre små barnen som iakttagit moderns vredesfyllda marsch till bilen, förskrämt springer och klättrar upp på staketet när bilmotorn drar igång. För de tror att mamma blivit en skvätt galen och ska köra iväg utan dem. Mamma-kapten svingar upp alla bildörrar och säger korthugget "Hoppa in, på era platser!", så har mamman aldrig sett de små guldlocken så snabbt och pliktskyldigt sätta sig blixtsnabbt på rätt platser. Utan ett enda tjuv-tut på biltutan.

Då inser mamma-kapten att hon glömt att andas. På sisådär 40 minuter. Så alltså. Simultansyskon. Att hantera dessa dubbletter i den välsignade 2-årsåldern känns ungefär som att bestiga ett berg och springa ett maraton. Innan man ens flexat in på jobbet.

Jorå. Så en skvatt extraordinärt, det är det.