Räddad av hösten

Gråa höstdagar avlöser varandra. Gula, röda och bruna blad seglar lojt ner på marken och får luften att fyllas av doften av jord. Vinden sliter i de kala träden som om de vaggade till en melankolisk sång.

Jag kurar ihop mig i min jacka och drar halsduken hårdare omkring halsen. Jag trampar över mattor av nedfallna blad och reflekterar över att ännu en gång har en sommar somnat in. En lång och mörk årstid är här. Jag förväntas fyllas med vemod, för mitt huvud säger mig att känna så. Men så till min förvåning, så kommer den. Lättnadskänslan. Som om min själ också kurat ihop sig som en liten kurrande katt i mitt inre. Och kan andas ut. Hösten är här. Med sin frostiga melankoli och jag kan andas ut.

Så när jag inser detta, så inser jag ännu mer förvånande hur bekant denna känsla är. Det är för att jag känner så varje höst! Till och med att en våg av kreativ inspiration drabbar mig och jag får en helt ohejdad skrivlust!Men, nej, självklart tycker jag inte om att dygnet är ett mörker. Jag tycker inte om att frysa eller om att vinteroverallernas bökhetstid är här. Och jag som fullkomligt älskar våren och sommaren! Älskar värmen, älskar ljuset och den lekfullhet som präglar sommaren. Och ändå känner jag mig lättad, för att hösten är här. Varför?

Så plötsligt en grå eftermiddag kom jag på det. Så självklart egentligen.

Det är lugnet. Det avklädda lugnet. Isblå himmel, virvlande vindar och avklädda träd vittnar om att det är dags för vila. Att ägna det som är inuti. Inuti våra hus, inuti våra kroppar och själar. Jag som är en energisk och aktiv människa, jag har ett sådant kolossalt tempo på våren och sommaren. För jag vill det! Ingen tvingar mig att kasta mig ut i solskenet, göra picknick i skogen och heldagar på stranden. Jag gör det med liv och lust!

Men så länge solen förärar oss med sitt ljus och sin värme, så saktar mitt tempo inte ner. Kanske är det för att vi har dessa knivskarpa årstider, som jag (och många med mig) så nitiskt vill ta vara på den fina sommarens alla dagar. Ja, för ni vet, sommaren är ju kort!

Men när hösten är här. Då är picknickfilten instoppad i garderoben, utekaféerna stängda och lekplatserna öde. Livstempot slår av på takten. Då blir jag välbehövligt tvingad till ett lägre tempo. Ett lugn i kroppen.Tid finns för reflektion. En tillåtande känsla av att jag får ägna mig åt inre processer och kreativt tänkande. Ihopkurad vid en kamin, där jag kan nöja mig att se naturen från ett fönster. Eller på en stilla promenad, utan strapatser.

Får jag bara vara. Drömma, tänka vackra tankar, fundera över kärlek och sorg, spännande möten och livets gåtor.

Det är som att plötsligt hör jag mina egna tankar. Så därför. Överrumplas jag av lättnad när höstens snålblåst är här. För den kommer som en hjälte i skinande rustning.

Och räddar min själ från att nötas sönder.