För det är verkligen som att Julen i egen hög person står där ute, likt för tidiga gäster, och ringer på ytterdörren. Ring, riiing.
Jobbet. Vi måste få ihop jobbet. För får vi inte ihop jobbet så får vi ingen ledig tid. I alla fall inte i våra huvuden. För då fortsätter vi jobba framför Kalle Anka på julafton. Och det vill i alla fall inte jag.
För jag älskar att titta på schackbrädet som målas i rutig färg och Långbens problematiska majskolvsätande. (Jag inser mycket väl att detta gör mig till, öh, barnslig? Nördig? Men, i alla fall.)
Från imorgon är jag ledig. Så alltså. Sammanbrottet är nära.
Idag grät jag en skvätt på jobbet när jag försökte samla ihop det sista innan vi skulle bli bjudna på jultårta. Chefen undrade om jag var stressad, ja, och sen var det klippt. Tårar, stora och smått pinsamma, rullade upp ur ögonen på mig.
Där var stämningen livad och hjärtlig. De två minsta var klädda till pepparkaksgubbe och pepparkaksgumma.
Storebror hade tomteluva och en stolt blick.
Men så är det. Med julen, med livet.
Att ibland är det så maximerat med händelser, intryck och känslor att vi spiller över.
Men jag är en sådan som tycker att det nästan är lite nyttigt att bryta ihop ibland. För efteråt så känns det skönt där inuti.
Så oroa er inte när tårarna väller fram likt en uppdämd flod under julhelgen. Det är bara julefriden som tar sig friheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar