Jag var i Stockholm i helgen. En egentids-helg. Den första. Den första sedan den vackra dag, 1 oktober 2006, då jag för första gången blev mamma. Jag har sedan dess haft "ledigt" från mina barn flera gånger, men aldrig bara jag. En hel helg.Så. Jag dammade av lite minnen från tiden f.l (före Leonard) om hur man beter sig på ett tåg, vad man sysselsätter sig med, vad man behöver packa (eller snarare inte behöver packa) och så det svåraste.
Vad ville jag göra? En fråga man inte är van att ställa till sig själv längre. Men okej. Egentligen var valet enkelt. Jag ville ha miljöombyte. Jag ville träffa människor som gör mig varm och glad i hjärtat.Jag hade redan en inbjudan från en sådan person, som dessutom förstått vikten av att påminna mig om att göra "slag i saken". Så att jag inte skulle, som man så ofta gör, låta det rinna bort i livets forsande ström. Så hon påminde mig.
Så jag gjorde det. Jag bokade biljetter. Och vips satt jag där. Vimmelkantig från tågresan - på en tunnelbana påväg mot Farsta - den söderförort som jag och Fredrik ägnade vår mesta tid av de sex år vi bodde i Stockholm.
Jag hade inte mer än landat med rumpan på det blåa sätet i tunnelbanevagnen förrän en mening dök upp i mitt huvud.En lysande insikt, likt en fullmogen frukt, färdig att plocka ner från knotig gren: "Jag skulle aldrig igen vilja bo i ett hem dit man kan ta sig med tunnelbana eller pendeltåg".
Så var det. Så är det. Sedan fortsatte det ploppa upp nya sådana meningar i huvudet. Hela helgen.
"Jag skulle inte vilja bo i en stad där jag krockar med strömmar av människor när jag är trött och bara vill hem" och "Jag vill se skogen från fönstret".Men det här inte ett anti-storstads-inlägg.
Nej, jag älskar Stockholm. Det är andlöst vackert. Det har en underbar variation på folk, utbud och stämningar. Och framförallt, så håller Stockholm några av de finaste människor jag känner, i sin stora famn. Jag njöt av återföreningar med dessa människor. De kramade om mitt hjärtas innersta och det kommer glädja mig i oräkneliga dagar framöver.
Nej, inget ont om storstaden. Men den är bara inte för mig. Det här handlar om en personlig insikt.Det handlar om att som vuxen människa äntligen på riktigt veta saker om sig själv. Veta vad man önskar mest för mitt liv och känna sig 100 procent säker på det.
Och att kunna njuta av det - mitt i den uppfriskande kontrasten - som i mitt fall är storstaden. I kontrasten blir allting så tydligt. Som en svart prick på ett vitt papper.
Så, ja. Jag vet. Att jag vill bo på precis just den plats där jag bor. För det är min plats på jorden. Denna lilla anspråkslösa by på landet där jag bor med min familj. Den får mig att må bra som människa. Och att veta detta om mig själv. Det är ett stort privilegium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar