Det händer precis just nu

Det här livet vi lever. Alla uppgifter som man har bara för att man är människa, i Sverige, 2011. Alla uppdrag man har när man är en självständig vuxen. Alla ansvar man få när man är förälder. Alla möjliga och omöjliga situationer som uppstår.

Hela tiden. Igår. Nu. Imorgon. Barnen. Jobbet. Bilen. Huset. Och i mitten av den här karusellen står vi. Du och jag. Vi som sagt att vi vill leva med varandra. Göra den här grejen. Köra det här racet. Vi som satt uppe till småtimmarna för en himla massa år sedan och fantiserade om vårt framtida liv tillsammans.

Vi gick promenader i stan och föreställde oss att vi bodde i olika hus. Vi satt på caféer och pratade om den familj vi skulle vilja ha. Hur många barn vi önskade att vi fick. Vad vi skulle jobba med. Vilka vi skulle vara då. Och sedan tog vi vårt första steg ut i vårt gemensamma liv. Sedan ett till. Och ett till. Två till. Och fem till. Och under tiden man tar alla de här stegen så inser man inte riktigt att detta är att leva sitt liv. Att, nu händer det det. Att det är steg ut från fantasin in i verkligheten.

Det sker så successivt och stegen blir med åren så många, att det blir "man-ser-inte-skogen-för-alla-träd"-effekten. Och kanske hade man förväntat sig någon mer grandios inramning på "nu-lever-vi-vårt-liv"-grejen.

Något schysst soundtrack, en magisk dörr, en euforisk upplevelsekänsla. Någonting!

Men istället tickar livet på. En dag i taget. Hemska och underbara dagar, i en enda oordning. Och ibland tickar dagarna inte på. De rusar. Som galopphästar på tävling. Hetsigt tävlande med varandra, svettigt skummande, suger dagarna ur varje liten droppe ur dig. Och oss båda två. Och vi då? Vi som skulle köra det här racet ihop. Vi finner varandra på helt olika tävlingsbanor, hetsigt rusande med fartvinden brusande våra i öron så vi hör inte vad den andre säger.

Vi vill fortfarande köra racet ihop, men vi blev fartblinda och fartdöva. Så då är det bara en enda sak som gäller. Stanna upp. Om så bara för en liten stund. Jag och Fredrik hade ett samtalsdygn i helgen. Vi fick barnvakt. Vi planerade inte en enda aktivitet utom just en. Prata. Prata med varandra. Vi kollade av var vi befinner oss.

Gjorde en avstämning på livets GPS. Pratade om var har vi hamnat, vart vi vill - och vart är vi på väg. Oj, det var visst så här det blev! Ehh ... hur ska vi lägga upp det nu då?

Och i den trygga tystnaden mellan orden, var det som att det var lättare att se skogen. Hur den mäktig och vacker tornar upp sig runtomkring oss.

Att vi faktiskt är mitt uppi det. Att vi upplever det. Det händer. Livet. Precis just nu.

Själens vingar

Jag hade ingen inspiration till att skriva ikväll. Så jag gick och hämtade ved. En av förmånerna med att bo på landet (samt att ha svindyr direktverkande el i huset), är att man måste gå ut och hämta ved. Och vad händer då? Jo, man får helt oförhappandes uppleva det som kallas "utomhus". Trots kolmörker. Trots frasiga frysgrader och trötta kvällsben.Så drabbas man av denna fantastiskt uppfriskande dusch av något som man inte insett att man behövde.

Luft. Rymd. Plats för tankarna få vingar och flyga. Plats för själen att dra en lättnadens suck. Tillfälle för mig att förstå att jag är liten och universum oändligt. Att mina bekymmer är som små dammkorn i värdsaltet. Att livets kärna är så mycket mer än det vardagliga stöket med middag, fingervantar, skjutsning, storhandling och tider i almanackan. Livets kärna har så svårt att foga in sig och begränsa sig med några få ord.

Det är mer en känsla, en förnimmelse om hur det är att existera. Att leva och älska. Känna smärta. Den odefinierbara lycka det är att titta på Karlavagnen på en kristallklar stjärnhimmel. Alla de känslor vi drabbas av på en och samma dag, som vinden över ett vetefält. Som står för olika saker. Men allting innefattas av en och samma sak. Livet.

- Mamma jag älskaj dig lika mycket som du älskaj mej, säger Leonard ibland. De första gångerna försökte jag övertyga honom om att jag älskar honom mer. För mig är det är ju självklart.

Jag har ju burit honom i min mage. Jag har fött honom, ammat honom, hållit honom och begrundat varje hårstrå på hans huvud. Fascinerats och funderat på varje liten utvecklingsfas han gått igenom, varje storlek han vuxit ur. Men jag kan ju inte bestämma över kärleken. Hur kärleken ser ut eller hur stor den är för Leonard. Jag äger inte honom. Jag äger inte hans kärlek. Fast jag är hans mamma.

Så han får väl hävda att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Ibland hävdar han att han älskar mig mer. Men låt så vara.

För trots sina späda 5 år på jorden, så har han är egen själ. Som jag bara fått ynnesten att hjälpa till att hitta hit till livet. Hjälper honom att ha en egen plats på jorden. Men mer kan jag inte göra. Livet gör resten.

Och hans själ har redan fått egna vingar.

- Oj, vad snabbt det gick att hämta ved, sa Fredrik när jag kom in igen. Kanske gick det fort räknat till antal minuter.

Men på den stunden hann jag göra en hissnande resa ut i värdsaltet och tillbaka.

De idiotiska dagarna

De här dagarna. De här idiotiska dagarna. Då man inte ens orkar med sig själv.

Då är det komplicerat att ha barn. Att ha tre virvlande stormbyar till barn.
När man bara skulle behöva stänga igen luckan. Kura ihop sig. Inte interagera med någon. Inte prata med någon. Inte göra någonting.

Det skulle jag klara av. Att sitt där i mitt ihopkurade läge och vänta ut den idiotiska dagen. Att den ska passera. Men istället flyger min lucka upp med en smäll mitt i denna idiotiska dag.

Och där är de. De tre virvelvindarna. Pratar med mig. Vill mig saker. Bråkar om saker. Gör saker. Som jag inte orkar.
Allt jag vill, är att få vara trött på min idiotiska dag. Få vara trött, i fred, som en människa behöver vara.

Men jag är visst ingen människa. Jag är en mamma. Jag har visst ifrånsagt mig den rätten.

Den Goda Viljan

- Fåj jag bejätta en saga föj dej? frågar Leonard mig när jag lade honom ikväll. Han frågar det nästan varje gång jag lägger honom. Då kommer en impuls, stark som en 220-voltsstöt, igenom kroppen på mig och vrålar "NEJ! BARA LÄGG DIG!" Dagen och kvällens sammantagna mått av barnakaos darrar i min kropp. Henrys frenetiska och explosiva vilja att bestämma själv, Signes alla förnärmade och rosenrasande utbrott och Leonards ljusa och monotona gnällröst.

Alltihop blandas ihop, sätts in i ugnen på 225 grader och bakas till en kaoskaka med sur bismak och skälvande eftersmak. Jag vill. Jag vill orka säga: "Ja, älskling, det är klart du kan".
- Nej, Leonard, lägg dig ned nu först ... säger jag sammanbitet.
- Och sen fåj jag belätta en saga? undrar han hoppfullt.
- Näe, ehh, alltså ...
- Men! Suckar han ljudligt och besviket. Fåj jag ALDJIG bejätta en saga?!

Det dåliga samvetet skär som en kraftfull blixt ner genom hustaket och hugger mig hårt och skoningslöst rakt i hjärtat. "Klart pojken, din allra finaste förstfödde son, måste få berätta en saga! Vad är du för en hjärtlös mamma?" framhäver det Dåliga Samvetet. "Jamen, förstår du vad vad jag har uthärdat idag? Förstår du hur less jag är? Hur ont jag har i hela kroppen, öronen och ändå in i ryggmärgen? Kan du fatta att jag bara inte orkar en sekund till?" svarar min Frustrerade Kropp det Dåliga Samvetet.

En het och svår debatt uppstår. Under tiden lägger sig Leonard ned i sängen och tittar bedjande på mig.

"Nej, nej, nej", fräser den Frustrerade Kroppen desperat "Inte en minut, inte en sekund till!" Så kommer en tredje part och blandar sig i diskussionen. Det är Den Goda Viljan.

Diplomatisk harklar den sig och säger mjukt: "Ingen arg och less kropp kan uppbåda någon extra ork till detta genom enbart ett dåligt samvete. Det måste också finnas en God Vilja för ditt barn." Okej. Jag ska försöka göra det som den Goda Viljan inom mig önskar för min son.

För jag har verkligen, verkligen en vilja att vara en bra mamma. Inte för att jag just nu känner att jag orkar och har lust med. Men för att jag vill.

- Okej, en kort saga, säger jag tvekande till Leonard.
Den Frustrerande Kroppen skriker inom mig; "Vad gör du? Är du inte klok!? Du vet att det inte finns några korta sagor!"
- Ja! säger Leonard glatt. Vad ska den handla om då?
Jag känner redan att jag har ångrat mig. Med hela mitt väsen försöker jag hålla tillbaka impulsen att fly. Jag försöker komma på något snabbt och som inte triggar igång hans fantasi för mycket. Absolut inte Blixten eller Buzz. - Om dig och din farbror som var här och hälsade på oss i helgen? Han tittar skeptiskt på mig först, men antar utmaningen.
- Jooo ... börjar han sakta och ser drömmande ut. Jag måste nästan hålla i mig i hans säng för att inte lämna rummet. Jag fokuserar på att försöka se intresserad ut.

Han sätter igång: Det vaj när Leonard och hans fajbjoj vaj ute å åkte bil, så skulle de åka till fajmoj och fajfaj och sjuta älg. De åkte jättelänge och näj de vaj hos fajmoj och fajfaj så fick Leonard sjuta älg fast han vaj fem år...! Han berättar och berättar. Något slut närmar sig inte.
- Hur slutar det? undrar jag torrt.
- Det äj egentligen inte slut, säger han bara och tystnar, men ser ändå ganska nöjd ut.

Och jag känner mig faktiskt en aning stolt. För jag orkade lite, lite till. För att jag uppbådade all min viljestyrka åt något som jag ville.

Vi ber Gud som haver barnen kär och sedan kramar jag Leonard hårt. Jag berättar för honom att jag älskar honom. Jättemycket.

Sedan ger jag det Dåliga Samvetet och den Frustrerade Kroppen en knäpp på näsan, släcker lampan och säger god natt.

Räddad av hösten

Gråa höstdagar avlöser varandra. Gula, röda och bruna blad seglar lojt ner på marken och får luften att fyllas av doften av jord. Vinden sliter i de kala träden som om de vaggade till en melankolisk sång.

Jag kurar ihop mig i min jacka och drar halsduken hårdare omkring halsen. Jag trampar över mattor av nedfallna blad och reflekterar över att ännu en gång har en sommar somnat in. En lång och mörk årstid är här. Jag förväntas fyllas med vemod, för mitt huvud säger mig att känna så. Men så till min förvåning, så kommer den. Lättnadskänslan. Som om min själ också kurat ihop sig som en liten kurrande katt i mitt inre. Och kan andas ut. Hösten är här. Med sin frostiga melankoli och jag kan andas ut.

Så när jag inser detta, så inser jag ännu mer förvånande hur bekant denna känsla är. Det är för att jag känner så varje höst! Till och med att en våg av kreativ inspiration drabbar mig och jag får en helt ohejdad skrivlust!Men, nej, självklart tycker jag inte om att dygnet är ett mörker. Jag tycker inte om att frysa eller om att vinteroverallernas bökhetstid är här. Och jag som fullkomligt älskar våren och sommaren! Älskar värmen, älskar ljuset och den lekfullhet som präglar sommaren. Och ändå känner jag mig lättad, för att hösten är här. Varför?

Så plötsligt en grå eftermiddag kom jag på det. Så självklart egentligen.

Det är lugnet. Det avklädda lugnet. Isblå himmel, virvlande vindar och avklädda träd vittnar om att det är dags för vila. Att ägna det som är inuti. Inuti våra hus, inuti våra kroppar och själar. Jag som är en energisk och aktiv människa, jag har ett sådant kolossalt tempo på våren och sommaren. För jag vill det! Ingen tvingar mig att kasta mig ut i solskenet, göra picknick i skogen och heldagar på stranden. Jag gör det med liv och lust!

Men så länge solen förärar oss med sitt ljus och sin värme, så saktar mitt tempo inte ner. Kanske är det för att vi har dessa knivskarpa årstider, som jag (och många med mig) så nitiskt vill ta vara på den fina sommarens alla dagar. Ja, för ni vet, sommaren är ju kort!

Men när hösten är här. Då är picknickfilten instoppad i garderoben, utekaféerna stängda och lekplatserna öde. Livstempot slår av på takten. Då blir jag välbehövligt tvingad till ett lägre tempo. Ett lugn i kroppen.Tid finns för reflektion. En tillåtande känsla av att jag får ägna mig åt inre processer och kreativt tänkande. Ihopkurad vid en kamin, där jag kan nöja mig att se naturen från ett fönster. Eller på en stilla promenad, utan strapatser.

Får jag bara vara. Drömma, tänka vackra tankar, fundera över kärlek och sorg, spännande möten och livets gåtor.

Det är som att plötsligt hör jag mina egna tankar. Så därför. Överrumplas jag av lättnad när höstens snålblåst är här. För den kommer som en hjälte i skinande rustning.

Och räddar min själ från att nötas sönder.

Konspiratoriska klubben har bestämt sig!

Som vi har väntat. Längtat. Ledsnat och surnat. Muttrat och suckat. Önskat och hoppats.

Att vår dubbla uppsättning barn - skulle få åtminstone hälften så mycket ord som sina jämnåriga. För då skulle det ha varit mycket. Men istället har Signe -och Henry-klubben konspiratoriskt och glatt fortsatt med sina stadiga typ 10-ljuds-kommunikation.

Grundläggande ordlista (förutom mamma, pappa, ja och nej) har varit: "Å-ja" (och jag), "nam" (allt ätbart eller napp), "en" (igen) "den" (alla människor som man inte kan kalla för mamma eller pappa), "aah" (stort gap som betyder borsta tänderna), "vaov-vaov" (katt) "hej" och "bye". Sedan ett utvecklat register av olika brum-ljud, grimarser och pekningar.
That´s it. Här har vi stått och stampat. Veckor och månader. Ett år! Ingen förändring på ordfronten. De jämnåriga vännerna har svept in och frågat mig efter toaletten och jag har stirrat på dem som vore de talande djur.

Som ett hån har det känts. Här har vi en situation med tre ganska små barn, tre! Tre viljor, tre olika önskningar om livet, leken, maten, hatten, katten och vatten. Allt ska ju domineras och kommenderas enligt trots-fasernas och konstens alla regler.
Vad gör dessa barn istället? Ja, inte är det så att de i from tysthet betraktar omvärlden som de små ordfattiga barn de är.

Nej. De använde minsann ändå sina spänstiga strupar. Till att skrika. Häva upp vansinniga, illtjutande, sirenliknande skrik. Så.

Ett litet regelrätt ord här och där hade underlättat. Underlättat i den bemärkelsen att mamman och pappan i den här familjen snart inte längre går att prata med i vanlig samtalston, ty, de äro döva.
Men. Så för cirka tre veckor sedan, kom ett genombrott. Jag vet inte med vad det började. Kanske var det Henry som plötsligt en dag insåg makten i att säga människors namn. Det får folk att haja till, till Henrys kolossalt stora förtjusning.

Så plötsligt kom namn utsnubblade ur munnen på Henry och sedan på Signe.Sedan kom något vanligt ord. Och sedan ett till. Plötsligt är det som de i sin lilla konspiratoriska klubb beslutat att de ska börja härma. Härma, som de fullständigt vägrat göra. De har bara blinkat mot oss och skrattat. Inte ett ljud, inte en stavelse skulle de härma.

Allt skulle ske enligt Signe och Henry-klubbens regler och ordning. Så när orden nu börjar flöda ... "blomma, bada, boll, hoppa, äta ..." och sedan hela meningar "Jag ... gå ... ut ... NU!" - så jublar mitt modershjärta! Med ovana tungor och snubblande stavelser beger de sig ut i den verbala kommunikationen. Ja, skriker gör de ju fortfarande. Ohyggligt mycket. Men för varje litet skrik som byts ut mot ett förståeligt ord - så är det en steg i rätt riktning. Man måste se att de små framstegen har stor betydelse.

Men, jag menar. Rom byggdes ju inte på en dag.

En skvatt extraordinärt

En vanlig lördag när Signe och Henry sover sin middagslur i sina vagnar. Klockan klämtar 15.00 och den magiska smärtgränsen är nådd. De måste väckas för att sovet på kvällen inte ska inskränkas. De är i den åldern nu att de inte får sova för länge och därför måste väckas för de sover som klubbade sälar i sina vagnar. Jag och Fredrik tittar på varandra. Vi tittar på klockan och sen på varandra igen. Och tar ett djupt andetag. Det är dags. Ofrånkomligt dags. Att väcka de två himlabitarna med sina gnistrande stjärnögon.

- Fredrik, vi går båda två, så bär vi in en varsin, gäspar jag som plötsligt ångrar (som så ofta förr) att inte använt denna heliga stund åt att vila, utan istället "göra undan" saker. Och när jag just sagt det där vardagliga "så tar vi en varsin", så då slår det mig igen.

Att i det vanliga, så finns ändå det lite ovanliga. I det vardagliga, finns det lite extraordinära. Att vi har två, av det som i allra flesta fall brukar vara en. Två simultana syskon. Leonard fick inte ett småsyskon. Han fick två småsyskon. Jag och Fredrik fick inte vår tvåa. Vi fick vår tvåa och vår trea. Leonard har inte fått sitta i vagn eller sulky sedan han var 2½ år, för då fick han två småsyskon. Så trots införskaffandet av dubbelvagn, så fanns där ingen plats för honom.

För hos oss hette dubbelvagnen inte "syskonvagn", utan "tvillingvagn". Leonard har fått stretat och gått. Tappert ibland. Gnälligt, ganska ofta. Men vem kan anklaga honom? Som fick bli så stor, när han var så liten. De mornar när Fredrik börjar jobbet tidigt och jag är ensam kapten på skutan. Då är det ganska ofta som skutan nästan sjunker.

Kaptenen är i alla fall en hårsmån från att hoppa överbord. Besättningen gör myteri och kaptenen är så arg att hon själv vill gå på plankan. Eller kasta lite porslin i väggen. Eller i alla fall slänga igen ytterdörren väldigt, väldigt hårt och samtidigt morra.

Ibland undrar jag vilket slags kynne man borde innehava för att egentligen klara den uppgiften. Eller kanske inte kynne, snarare någon form av förmåga. Superkraft? Två syskon samtidigt. Och så en storebror som också är liten. Ret, lek, bråk, försvunna vantar, knuff, slängda skor, tävling om dörren, fingrar i kläm, någon som ramlar och skrik. När sedan frostiga bilrutorna behöver skrapas, så morrar mamma-kapten, slänger igen ytterdörren, morrar lite till, kastar in alla fördömda extraklädespåsar och handväskan i bilen, morrar igen och drar igång motorn på bilen för att sätta igång fläktarna.

Varpå mamma-kapten upptäcker att de tre små barnen som iakttagit moderns vredesfyllda marsch till bilen, förskrämt springer och klättrar upp på staketet när bilmotorn drar igång. För de tror att mamma blivit en skvätt galen och ska köra iväg utan dem. Mamma-kapten svingar upp alla bildörrar och säger korthugget "Hoppa in, på era platser!", så har mamman aldrig sett de små guldlocken så snabbt och pliktskyldigt sätta sig blixtsnabbt på rätt platser. Utan ett enda tjuv-tut på biltutan.

Då inser mamma-kapten att hon glömt att andas. På sisådär 40 minuter. Så alltså. Simultansyskon. Att hantera dessa dubbletter i den välsignade 2-årsåldern känns ungefär som att bestiga ett berg och springa ett maraton. Innan man ens flexat in på jobbet.

Jorå. Så en skvatt extraordinärt, det är det.