Mitt liv, en kontinent

Det är alla små bitar tillsammans. En bit, och en bit, och en bit. Som skapar en stor bit.

Mer än bara en stor bit, utan ett område, en vidsträckt plats. Likaså, så är det alla små händelser som skapar en stor händelse. Nej, en enorm och omvälvande händelse. Likaså är det alla små ljud, som skapar den mäktiga symfonin, det rytande vrålet. Fiolen, saxofonen, slagverket. Pratet, skriken, ropen.

formas våra liv. Vår existens. Av små detaljer, av molekyler och kromosomer. Av sandkorn, av väte och koldioxid. Av sekunder, timmar och år. Så omges vi av LIVET. Livet som människa, i familjen, i samhället. Livet med tre små barn.
"Nu är det dags att åka," säger jag.
Signe ligger utsträckt på golvet i köket och låter Pippi Långstrump och Blixten MacQueen prata i ett gränsöverskridande möte.
"Nej, men mamma, vänta ett kag (:tag)" suckar hon sävligt och bevärdigar mig inte med en blick. Henry håller på och ställer upp ännu en av hans otaliga "gilköer" (:bilköer).
"NEJ, MAMMA IIINTE!" morrar han och får sin smått besatta blick samtidigt som han håller upp en varnande hand mot mig.

Leonard håller på att bygga ett garage av lego samtidigt som han övar sig på att räkna till hundra. "Nej, jag måste baja bygga klart mamma, bilajna måste ju bo häj!" utropar han med bekymrad blick och gäll stämma.
"Jo, fast vi behöver ... " försöker jag fortsätta.
"FÅR JAG AAALLLDJIG BYGGA KLART?!" vrålar han varpå stora tårar rullar ner för hans kind som en vattenkran.
"Jag ha den bilen?" säger Henry, då han dyker upp som gubben i lådan bakom min rygg. Och innan någon av oss en har hunnit reagera, snappar han åt sig bilen i Leonards hand och pilar iväg med den. Leonard som var uppe i sin upprörda känsla stirrar först tomt framför sig, innan ilvrålet från avgrunden bryter loss.
"NEEEJJ HENJU, NEEEJ! HAN BAJA TOOG DEN!"
"Fast vi behöver ju åka nu, så måste ändå avsluta ..."
Leonard hör mig inte. Han är redan i hallen i full färd med sin hämndaktion. Har tar tillbaka bilen från Henry och tre coola rallybilar till, som han vet att Henry tycker mycket om. Ett ytterligare avgrundsvrål avyttras, nu av lillebror. Och sen ett dovt morrande från densamme:
"NEEEEEJ LEONAJD, JAG HADE DEN!" Signe som vid denna stund fridfullt leker och inte alls bryr sig om sina bröders krigsföring kastas då brutalt in i konflikten, då Henry i hämnd mot Leonard snor Signes Blixten MacQueen. Fönsterkrossande iltjut utstöts från Signes nyss så fridfulla lilla stämma.

Mitt huvud sprängs, stressen sticker, tålamodet rinner iväg som sand mellan fingrarna. Klockan går. Någon börjar gråta. En annan hånskrattar. Jag stampar till i golvet och hör mig själv vråla: "HÖRRNI ALLIHOP, VI SKA ÅKA NUUU...!"

Vi fryser bilden.

Här är vi. Mitt i detta lever vi. Signe. Henry. Leonard. Tre barn. Tre viljor. Tre utvecklingar. Tre personligheter. Tre intressen. Tre behovsuttryck. Tre. Tre. TRE.

De små bitarna som blir en enormt stycke. En klippa, ett berg, ett land. Alla ljud som blir en symfoni, en kör, ett avgrundsvrål. Molekylerna, sandkornen, slagverket, sekunderna. Allt det där. Allt det här! Hela tiden, att leva i, hantera, förhålla sig till, orka med. Inte undra på att jag ibland tror jag ska sprängas. Smälta samman. Gå i bitar. Nötas sönder.

Inte undra på att livet känns så att det vibrerar i själen. Inte undra på att det känns stort, svårt, övermäktigt. För om vi tänker att mitt liv är många små bitar som lagts samman. Då är mitt liv en kontinent.

Den slingriga vägen

Vi var barnlediga ett knappt dygn, jag och mannen. Vi hade ett frikostigt presentkort att nyttja på en trevlig restaurang och generösa barnvakter (tillika mojmoj och mojfaj) som kunde ta hand om virvelvindarna över natten.

Men det var också något mer vi hade. Jag och mannen min. Vi hade ett akut behov av att mötas. Trycka på paus. Vrida ner volymen på livet. Och mötas. Om så bara för en kort stund. En kväll på en trevlig restaurang, med stilla musik och vår gemensamma radiofrekvens inrattad.

Så att vi inte bara kunde prata utan störningsmoment. Utan att vi även kunde förstå varandra, befinna oss på samma frekvens. Och återigen vandra stigen fram och nå till varandras sinnen, hjärtan och djupa vrår. Det var härligt, nästan lite berusande! För det må jag säga - att den stigen den är väldigt slingrig ibland. Ibland rent av så vildvuxen och ovårdad att den är ogenomtränglig.

Och det må jag också säga och dessutom skriva under, det är INTE LÄTT med tre guldlockiga virvelvindar med orkanliknande trotsåldrar i våra liv.

Men detta är dock inte den enda faktorn. Efter 13 år tillsammans har man också upptäckt ett och annat om varandra. Många fina saker. Och en del svåra, som vi stoppat undan i någon slags vag förhoppning om att de kanske kan försvinner om man inte låtsas om dem. Så, ja. Det finns en del undanstoppade lådor i vår relations gemensamma garderob. Så det fanns en del att prata om över fläskfilén.

Vi fick också i morse känna av en stunds lugn i själen av att för en stund inte behöva lösa sju konflikter och fem världskrig innan frukost.

På eftermiddagen tog vi sedan adjö av detta undantagstillstånd gjorde entré hos mojmoj och mojfaj där stormvindarna intog oss med full kraft. Så undrar man för en sekund hur man ska klara av det. Det som är vardagen. I kontrast till vårt barnlediga dygn så inser man på djupaste allvar vilket ofattbart hårt arbete vi ständigt annars befinner oss i.

Men stärkta av vårt möte så fortsätter vi vandringen. Om än slingrig, så tillsammans.

Där vi lever. I stormens epicentrum. Så det blir ånyo uppenbart varför våra olösta lådor i garderoben och de 37 punkter på hemmaprojekt "att-göra-listan" snällt får vänta.

Tills en annan gång. Kanske till ett annat liv. För imorgon kommer fortsättningen på vardagen.

Ser du månen?

Jag tog en kvällspromenad. Kanske först och främst för min fysiska hälsas skull. Det är i alla fall det jag tänker när jag snörar på mig skorna och stegar iväg ut i kvällsluften. För att bli starkare och friskare. Och piggare. Känns ungefär lika befängt som att ha jultomten dansande kring midsommarstången, efter en lång intensiv dag med stormvindarna till barn som vi har.

Men ändå. Ni vet ju alla vad jag pratar om.

Men jag hinner ju nästan aldrig mer än bara några tio-tjugo meter eller så, innan jag inser att det är lika mycket för mitt psykes skull. För den mentala hälsan och för själen. För där ute finns också de friska tankarna och det sunda perspektivet.

Vi i bor på landet och på vardera sida av vägen jag går sträcker sig åkrar. Över åkrarna seglar allsköns fåglar. Tofsvipor, måsar, kanadagäss, kråkor och ankor. I skogsbrynet sitter en näktergal och håller konsert.

Fåglarna. De lyfter, seglar och landar, skränar och kvittrar. De bryr sig inte ett dugg om vad vi människor håller på och gnetar med inne i vår konstruerade värld.

Det är som att vi tappat perspektivet, glömt hur vi ska relatera till varandra, samspela med varandra.

Det har varit en hel del jobbiga saker som hänt de senaste veckorna, både på nära håll och på avstånd. Det har gjort mig djupt bekymrad, trött och stressad. Det har fått mig att fundera mycket på vad vi håller på med egentligen, vi människor.

Allt är så svårt, så komplicerat. Det är lätt att bli missmodig och nästan tappa hoppet på vår världs psykiska hälsa. Så vad kan jag göra?

Så när jag gick där på min promenad och såg fåglarnas flygande dans så insåg jag att det egentligen inte är så komplicerat.

Det är vissa saker som jag inte kan påverka. Sjukdom, väder och andra människor. Det finns en sak som jag kan påverka. Mig själv.

Min inställning till andra och till livet. Jag kan helt och hållet själv bestämma vad jag vill fokusera på. Signe påpekar ofta att hon ser månen.

"Månen!" ropar hon glatt och jag tittar uppåt och allt jag ser är träd, hus och massa moln. Men envist pekar hon med sitt lilla knubbiga finger och efter en stund ser jag den ytterst svaga månskäran. "Ja, där ja!" säger jag och hon tittar triumferande på mig.

Eller som när Signe skulle ta kort på mig och Henry. Vem hade sagt att vi båda skulle synas i bild? Vem hade sagt att hela ansiktet skulle vara med?

Allt beror på vad man fokuserar på. Vill man se månen, så ser man den. Men man måste anstränga sig. Man väljer själv vilket fokus man vill ha.

Är glaset halvtomt eller halvfullt? Om livet är svårt är det jag som kan välja att bli bitter. Eller inte. På promenaden kom jag runt en av åkrarna och kunde skymta vårt hus i solnedgången från ett håll jag aldrig brukar se det.

Så hemkommen från min promenad så vad jag inte bara piggare i kroppen. Min själ hade fått flyga med fåglarna och fått en perspektivs-injektion. För vad är det som är så svårt?

Allt jag kan göra, är att göra sitt bästa.

Vill man se månen så är det bara att leta. As simple as that.

Ihopfällda vingar

Jag är på utflykt. Jag har packat min lilla väska med tandborste, bok och musik och satt mig på tåget. Medan sjön, träden och husen susar förbi så fylls jag av en intensiv känsla.

Av att ha fått vingar. Inte en känsla av att jag flyr, för det sliter i mig att lämna barnens mjuka kinder och virvlande närvaro. Där finns inget att fly från.

Som att jag fått några vingar till låns. För att ta liten tur. En utflykt.

Till en annan stad. Men då, på samma gång. I en annan värld, ett annat liv.

Jag ska på utbildning i vår fina huvudstad och jag passar på att åka dit en dag för tidigt, denna surmulna aprilsöndag. Som för att påminna mig om att jag är en människa, med egna vingar. Som kan vandra sina egna stigar. Hitta nya platser, klara strapatser och manövrera i världen. I världen där ute.

Men. Jag är en människa som valt att fälla ihop mina flaxande vingar för att tillhöra en och samma plats. I boet, med mina ungar. Jag har fällt ihop mina vingar och äventyren och strapatserna är lätträknade.

Vissa skulle kalla det för att "ge upp" något. Sin frihet. En uppoffring. Jag kallar det för att ha vunnit något. Ett privilegium. En plats på jorden.


Jag är på utflykt, men det största privilegiet är att ha något att komma hem till. Allting annat är flyktigt. Som morgondimma. Vackert, men obeständigt.

"MIN MAMMA, DU KOM HEM!" ropade Signe häromdagen när jag kom från jobbet. Ett mottagande i rang med en superstjärna.

Jag kan flaxa lite med vingarna ibland, på en och annan utflykt. Det är härligt att njuta av fartvinden.

Men sen fäller jag ihop dem och går ner för landning. Och det med ett hjärta översållat att glädje.

Man får tycka vad man vill. Men ingen kan komma och inbilla mig att det är en uppoffring.

Aprilväder

April är här med sitt väder. Sitt egensinniga, lynniga, omväxlande väder. Man får ibland en känsla av att om man kan reta upp vädret, få det att tjurigt sätta sig på tvären. Vips så springer solen och gömmer sig och vresiga moln tågar in och skickar ner hagel hårda som blykulor. Bara för att man gett sig ut på en långpromenad eller dragit fram grillen.

Lika som med 3-åringar och trotsåldern. Eh, jag vet, förlåt. Ett återkommande tema. På min blogg, men framförallt i mitt liv. Och framförallt Signe. Hon är som ett helt eget vädersystem.

Hon kan tindra som solen och alla vackra stjärnor. Hon pratar med mjuk röst och ler sitt charmigaste smilgrops-leende. Hon säger saker som "Åh, mamma, jag älkaj dej!" så att hjärtat nästan brister av ömhet.

Sedan. Väderombyte. Lika intensivt som vårsolen värmt mot min kind, lika smärtsamt kommer ovädret. "Nej, jaaag ville vaja fööösst", och sen är det klippt. Signe är arg. Ursinnig. Haglet med blykulor smattrar och skriket skär genom tålamodsbarriärer och väggar. En timmes uthållig ilska.Hennes tvillingbrors trotsilska är som att dra av ett plåster. Ett snabbt blixtrande, sedan vidare till nya roliga upptåg. Efter fem minuter, med tårarna fortfarande blöta på sin kind, hojtar han glatt: "Mamma! Jag glad nu!"

Så det är inte bara vädret och humören som är ett aprilväder. Det är personligheterna också. Signe och Henry, de är som aprilväderstvillingar. Och så livet. Också som ett enda lynnigt aprilväder. Förra helgen låg vi däckade i allsköns virus, kroppen och själen sved och hagelskuren skoningslös.

Den här helgen är vi (förhållandevis) friska, har varit på 40-årsfest, fått oväntat besök av gamla fina vänner och avnjutit god middag med familjen. Solen glimtade fram.

Man tassar på tå för livet, vädret, trotset. Rädd för nästa utbrott. För marginalerna är så små och huden så tunn. Men det fina med aprilvädret är att det inte bara är mörkt och kallt. För om man står ut med skurarna, haglet, regnet och nordanvindarna.

Så däremellan. Kan man få njuta av solglimtarna.

Påsken i hjärtat

Påsken. Åh, vad jag har längtat till påsken! Dess ljusa värme, fjädrar i sprakande färger och glada humör. Påsken bär på löften om uppståndelse, både för våra själar och för kommande sommar. Den är som ett friskt andetag efter en alldeles fruktansvärt lång vinter, såsom det är varje år. Väl förtjänta är vi då alla av att få avnjuta påskens fryntliga närvaro som ska firas glatt och friskt, med god mat och påskäggens läckerheter.

Ja. Så tycker jag. Fast. Så blir det inte alltid som man har tänkt sig.

Nej, inte alls faktiskt. Viruset from Hell is in the House. Den har sannerligen gjort skäl för sitt namn. Jag gick ned för landning redan onsdagen innan skärtorsdagen med att må sämre än på länge. Ryggskott och min hals var som ett såll av blixtrande knivar. Tillslut var jag så ömklig på långfredagen att jag endast kunde peta i mig lite yoghurt till middag. Men det var innan jag fick magsjuka. Jag sprang på toa en gång i timmen hela natten. Förutom mellan kl 03-06, då fick jag sova en liten stund.
"Vad bra," sa min man, "då fick du i alla fall en paus! "

Man kan säga att jag inte var så mottaglig för att se saker positivt i det här läget.

För vad det blivit med min påsk? Vad hade hänt med min efterlängtade högtid med ljus, glädje och fest? Jag hade blivit virusarnas påskfestplats! Jag har käkat Alvedon och yogurt när alla i hela världen gått till bords för fest.Det är lätt att snudda vid bitterhetens dystra dörr. Jag har varit där och vänt ett par gånger. Särskilt när också barnen varit alldeles orimligt kinkiga, krävande och trotsiga - och brutalt skakade om mig helt oförtjänt i mitt ömkliga tillstånd.

Eller helt enkelt. De har varit helt vanliga barn. Och jag har inte orkat vara deras mamma. För att jag har varit sjuk. Sjuk, sjuk och sjuk. Att vara sjuk SUGER!

Idag har magen varit lugn, halsen en aning bättre och energin i alla fall på ... tja, 1,5. I alla fall inte på minus. Idag, denna påskdag 2012 återerövrade jag påsken! Jag fick avnjuta en (om än lite försiktigt) påskmiddag och måla mitt ägg.

Jag fick le mot solen och hissa flaggan. Jag fick tänka på hoppets budskap och glädja mig åt det. Påsken och jag. Inget kan skilja oss åt. För den riktiga påsken finns ju i hjärtat. Och det kan inget uselt virus sätta stopp för.

Glädjen på avbytarbänken

Som en ond dimma härskar de vårt och allas liv. De har slagit ner oss, fått oss sängliggande, gjort oss odugliga och darriga. De har gjort oss olustiga, febriga, hostande, snoriga och kräkande. Man mår skit i flera veckor och så när man slutligen släpar sig till läkaren och hoppas på en lösning, rent av en medicin, så får man domen: "Det är virus, det är bara att vänta ut. Vila och sömn". Orden ekar i mitt sömndruckna huvud.

Att vila och sova är ren utopi. Därför blir det läkarens ordination också en utopi. En ironisk utopi. Att få bli frisk känns ouppnåeligt och exklusivt. Som att vinna på lotto.

Vi är i händerna på Virusen From Hell. De tycks tränga sig in i alla skarvar och vrår. Som envetna krigare sitter de på lurpass på varje dörrhandtag, i varje möte med varje människa, i varje rum, förskola och arbetsplats. Vi tar upp kampen med vitpeppar, vitlök och naturläkmedel. Men de ruckas inte, de viker inte. Inte ett handsprit i världen kan hålla dem i styr. Det är det ondskefulla kroppsliga, fysiska, viruset.

Sen har vi det ondskefulla mentala viruset. Viruset som sätter sig på mjukvaran. I huvudet, rent av i själen.

Barnens alla trots -och utvecklingsfaser kommer i sjögångsgungning när viruset härjar i deras små kroppar. Hos oss föräldrar, s.k vuxna, gör virusen att man har svårt att se det underbara precis framför oss. Vi blir så trötta att skrattet fastnar. Orden blir som smågrus som fastnar och skrapar mellan oss. Vi längtar till våren, till sommaren. Att den lättjefulla värmen och ljuset ska rädda oss från virusets grepp och trötthetens undergång. Vi längtar efter medicinen. Utopin. Vilan och sömnen, som ska läka oss i kroppen och själen.

Vi längtar till en plats, en känsla, där vi är starka och friska. Vi längtar till den stund då glädjen inte längre måste sitta på avbytarbänken.