Skattjakten på dugliga föräldrar

Vi föräldrar är ständigt på jakt. Efter bekräftelse. På att vi är bra föräldrar. Om inte fullständigt outstanding, så, åtminstone dugliga föräldrar. Hyggligt dugliga. Ett kriterium vi har för vana att använda oss av när vi mäter denna bra-föräldrar-känslan - är om barnen äter. Om barnen äter så känner man sig som en bra förälder. Som att "jag gör åtminstone nåt rätt som förälder"-känslan.

- Titta så han/hon skopar i sig, tänker vi ivrigt. Tredje portionen!
Och därefter. Tillfredsställelse.
Ett annat sådant område, är barnens födelsedagar. Åh, nu kommer vi till ett brännande ämne. Där vi alla kanske, rent principiellt skulle kunna enas i åsikten om att;

"....det är inte bättre för barnen att bli fullständigt överrösta med presenter och att de har värsta, stora kalaset (n), med avancerade teman, typ piratkalas eller princesskalas - åååh, nej, det gör dem bara bortskämda, förvirrade, påhejdade in i materialismen ..."
Ja sådär, säger vi. När barnen är nyfödda och i allmänna diskussioner. Så kanske vi också egentligen alltid tycker.

Men så. Vips. Så faller vi dit. För vi trånar ju. Vi söker och jagar och behöver. Den där bekräftelsen på att vi är bra föräldrar. Att vi gör våra barn ursinnigt lyckliga. Vi kan inte motstå frestelsen att försöka skapa vår egen saga. "Barnen-i-Bullerbyn-goes-2011"-lyckliga!
Så när pojken, som i det här fallet heter Leonard, är 4 år, 11 månader och ett par veckor, så säger han. Nej, deklarerar.

"Jag önskaj mig en cykel, Blixten-sakej och Toy Stojy-saker. Och så ska jag ha ett Toy Stojy-kalas."
Hans föräldrar tittar yrvaket upp från frukostmackan och tittar på den lilla herrn´ i den blonda kalufsen.
"Ett Toy Story-kalas?"
"Ja, just det. Och så ska jag bjuda ALLA mina vänner." Varpå han börjar diktera namn.Tre, sju, elva, ehh ... 18 barn. Med syskon och allt. 18 barn.
"Mhhm ...!" mumlar vi och börjar känna oss lätt svettiga.
"Fredrik", väser jag, "vi måste beställa såna där Toy Story-kalas-tillbehör på nätet! Fort!"

Ja, så kom den i lördags.

Den 1 oktober. 5-års dagen. På kvällen somnade han med sina nya Blixtenbilar samlade som en helig skatt i sin säng. En ny cykel stod i garaget och hans har ett strålande leende provcyklat till brevlådan. Han har haft ett kalas med (bara) 16 barn plus vuxna, utomhus i strålande solsken. Med Toy Story-kalas-tillbehör och skattjakt. Allt detta till barnens - födelsebarnet i synnerhet och barngästerna i allmänhet - stora förtjusning och ivriga tillrop.

Han fick allt han önskade sig och lite till. Var det nödvändigt? Nej, troligtvis inte. Hade han känt sig älskad och speciell som människa ändå? Med allra största sannolikhet, ja.

Men det går inte att komma ifrån. Den otroliga tillfredsställelsen i att se födelsedagsbarnet skutta av glädje och stråla av lycka. Somna med leksakerna och längta tills nästa dag han få fortsätta leka. Hur det än är. Så känns det bra i föräldrahjärtat. Jag känner mig bekräftad som en duglig och kompetent förälder när jag vid dagens slut mäter nivån på bra-föräldrar-känslan.

Fastän jag egentligen vet.

Att det är min ömmande kärlek. Som i verklighetens skarpa och genomträngande ljus. Gör mig till en riktigt bra förälder.