Men ändå. Ni vet ju alla vad jag pratar om.
Men jag hinner ju nästan aldrig mer än bara några tio-tjugo meter eller så, innan jag inser att det är lika mycket för mitt psykes skull. För den mentala hälsan och för själen. För där ute finns också de friska tankarna och det sunda perspektivet.
Vi i bor på landet och på vardera sida av vägen jag går sträcker sig åkrar. Över åkrarna seglar allsköns fåglar. Tofsvipor, måsar, kanadagäss, kråkor och ankor. I skogsbrynet sitter en näktergal och håller konsert.
Fåglarna. De lyfter, seglar och landar, skränar och kvittrar. De bryr sig inte ett dugg om vad vi människor håller på och gnetar med inne i vår konstruerade värld.
Det är som att vi tappat perspektivet, glömt hur vi ska relatera till varandra, samspela med varandra.
Det har varit en hel del jobbiga saker som hänt de senaste veckorna, både på nära håll och på avstånd. Det har gjort mig djupt bekymrad, trött och stressad. Det har fått mig att fundera mycket på vad vi håller på med egentligen, vi människor.
Allt är så svårt, så komplicerat. Det är lätt att bli missmodig och nästan tappa hoppet på vår världs psykiska hälsa. Så vad kan jag göra?
Så när jag gick där på min promenad och såg fåglarnas flygande dans så insåg jag att det egentligen inte är så komplicerat.
Det är vissa saker som jag inte kan påverka. Sjukdom, väder och andra människor. Det finns en sak som jag kan påverka. Mig själv.
Min inställning till andra och till livet. Jag kan helt och hållet själv bestämma vad jag vill fokusera på. Signe påpekar ofta att hon ser månen.
"Månen!" ropar hon glatt och jag tittar uppåt och allt jag ser är träd, hus och massa moln. Men envist pekar hon med sitt lilla knubbiga finger och efter en stund ser jag den ytterst svaga månskäran. "Ja, där ja!" säger jag och hon tittar triumferande på mig.
Eller som när Signe skulle ta kort på mig och Henry. Vem hade sagt att vi båda skulle synas i bild? Vem hade sagt att hela ansiktet skulle vara med?
"Månen!" ropar hon glatt och jag tittar uppåt och allt jag ser är träd, hus och massa moln. Men envist pekar hon med sitt lilla knubbiga finger och efter en stund ser jag den ytterst svaga månskäran. "Ja, där ja!" säger jag och hon tittar triumferande på mig.
Eller som när Signe skulle ta kort på mig och Henry. Vem hade sagt att vi båda skulle synas i bild? Vem hade sagt att hela ansiktet skulle vara med?
Allt beror på vad man fokuserar på. Vill man se månen, så ser man den. Men man måste anstränga sig. Man väljer själv vilket fokus man vill ha.
Så hemkommen från min promenad så vad jag inte bara piggare i kroppen. Min själ hade fått flyga med fåglarna och fått en perspektivs-injektion. För vad är det som är så svårt?
Allt jag kan göra, är att göra sitt bästa.
Vill man se månen så är det bara att leta. As simple as that.
2 kommentarer:
Tack Helena. Jag behövde ditt perspektiv idag. Jag hoppas vi hittar tid att komma till er snart, ni betyder mkt, om än så på distans. Tack! :) Kram! /Linda
Tack och detsamma! Alltid fint att se dina uppmuntrans-kommentarer. Tycker om er! Och hjärtligt välkomna när andan faller på.
Skicka en kommentar