God fortsättning!

Vi önskar varandra God Jul och God fortsättning. Så hur blir det med den saken? Ja, hur god blir julen? Och hur tänker vi fortsätta med det goda? Och förresten, hur definierar vi egentligen "god"? Att det ska vara gott att äta, ja, det ordnar vi lätt med sillar och chokladaskar. Sedan är det resten då. Hur gott känns det i våra hjärtan? Det ser nog tyvärr väldigt olika ut. Julen kommer i flera olika skepnader. Jag har till exempel förmånen att aldrig behöva fundera på om jag ska vara ensam på julen.

Jag var allt annat än ensam den här julen. Jag är ingift i en frejdigt stor familj och för den delen är min egen familj heller inte så pjåkigt liten. Vi var 16 personer som firade under samma tak, varav åtta barn.

Gosse, vad livat det var! Julklappsutdelningen liknade en krigszon med papper, kartonger och svettiga barn. Signe var så rädd för tomten att hela hennes lilla kropp skälvde. Leonard vågade med rak rygg och lycklig uppsyn ta tomten i hand, medan Henry med skräckblandad förtjusning nappade åt sig sitt paket och rusade sedan snabbt därifrån. Där fanns snälla kusiner och engagerade fastrar som månade om barnen. En mycket barnvänlig och god jul. Men resan till julfriandet var 60 mil enkel väg och kraftansträngningen stor. Jag kände hur mitt sinne blev allt tröttare och min kropp slitnare, trots all god jul som omgav mig.

Jag längtade efter julfriden. Det är en annan, fullt lika viktig, skepnad av julen. Det här tysta, stilla och nästan helt händelselösa tillståndet. Det tillståndet som jag avskydde som barn, när allt blev så tomt och tråkigt. Det tillståndet som detta år sköljde över mig som en våg av lättnad.

Efter 11 timmars resande på annandagen fick vi ynnesten att avnjuta av två helt lediga, oplanerade mellandagar. Vi skrotade i pyjamaser, tittade på nån julklappsfilm och åt pizza till middag. Jag satte mig vid vår fina egensågade julgran och bara lät julefriden klappa mig på kinden. Jag har inte bråttom att slänga ut julen efter julafton. Det är nu, efter själva juldagarna, det finns tid att känna, tänka och kravlöst njuta av julen.

För varför stressa förbi den? Ännu är det långt till en vår att glädjas över. Ännu härskar mörkret där ute och dessutom lyser snön med sin frånvaro. Låt oss istället unna oss att njuta av julens alla skepnader. Annars så typiskt oss stressade 2011-talsmänniskor att ha så bråttom till nästa punkt i kalendern.

Låt oss trotsigt sätta oss ner och våga stanna i känslan. God fortsättning, helt enkelt! Varför har vi annars det uttrycket?

Det tänker i alla fall jag göra. Precis på som Ferdinand. Fast istället för blommor, så kan vi lukta på granen. Och bara vara lite lyckliga en stund.

Så till alla er där ute vill jag önska er: God fortsättning av julnjutandet - för julen varar ju ända till påska!

Julefridens sammanbrott

Julen står för dörren. Ett ganska lustigt men egentligen ett högst träffande uttryck.

För det är verkligen som att Julen i egen hög person står där ute, likt för tidiga gäster, och ringer på ytterdörren. Ring, riiing. "Åhh, nej, vänta, ja jättekul att du kommer ... ska bara, behöver bara, ett ögonblick, kommer strax!" Så irrar vi omkring med det vi håller på med.

Jobbet. Vi måste få ihop jobbet. För får vi inte ihop jobbet så får vi ingen ledig tid. I alla fall inte i våra huvuden. För då fortsätter vi jobba framför Kalle Anka på julafton. Och det vill i alla fall inte jag.

För jag älskar att titta på schackbrädet som målas i rutig färg och Långbens problematiska majskolvsätande. (Jag inser mycket väl att detta gör mig till, öh, barnslig? Nördig? Men, i alla fall.)
Sedan har vi andra saker vi vill hinna. Skapa stämning och leva upp förväntningar. Eller helt enkelt lyckas med konststycket att inte totalt bryta ihop när man äntligen får några dagar ledigt.

Från imorgon är jag ledig. Så alltså. Sammanbrottet är nära.

Idag grät jag en skvätt på jobbet när jag försökte samla ihop det sista innan vi skulle bli bjudna på jultårta. Chefen undrade om jag var stressad, ja, och sen var det klippt. Tårar, stora och smått pinsamma, rullade upp ur ögonen på mig. Sedan sladdade jag iväg till barnens julavslutning hos dagmammorna.

Där var stämningen livad och hjärtlig. De två minsta var klädda till pepparkaksgubbe och pepparkaksgumma.

Storebror hade tomteluva och en stolt blick.
De sjöng Midnatt råder och Hej tomtegubbar, så det knep i hjärtat. Sedan hade de haft en så spännande dag att de började gråta, en efter en. Då var det dags att åka hem, innan mamman skulle stämma upp i gråtsången.

Men så är det. Med julen, med livet.

Att ibland är det så maximerat med händelser, intryck och känslor att vi spiller över. Julen är full av detta - och det som gör den så svår och samtidigt så oerhört speciell.

Men jag är en sådan som tycker att det nästan är lite nyttigt att bryta ihop ibland. För efteråt så känns det skönt där inuti.

Så oroa er inte när tårarna väller fram likt en uppdämd flod under julhelgen. Det är bara julefriden som tar sig friheter.

Glaskupa

Ni vet såna där prydnadssaker med en glaskupa full man vatten och konstgjort snö? Med ett litet vintrigt rött hus, sjungande barn eller ett slott - och så skakar man på den - så snöar det så stilla och vackert över det lilla landskapet därinne?

Jag önskar att jag kunde krypa in i en sådan liten bubbla och stanna där några veckor. Stå i det still snöfallet, på en plats där allting är tyst och stilla. För mitt liv som jag lever här utanför - är så skränigt och stressigt.

Jag var ledig med barnen idag. Jag tror att de kanske är på väg att bli sjuka. Kanske är de bara decembertrötta. Kanske hade de sand i sina sängar när de sov i natt.

För de turades om med att vara missnöjda hela dagen. Som att de bytte av varandra enligt ett utarbetat körschema, så att inte någon minut av dagen skulle bli utelämnad.

Och ute härskade slasken, regnet och snålblåsten. Snowracerna och sparken skrapade i gruset och overallerna blev blöta som dränkta svampar. Så kanske var det vädret som kröp in i våra sinnen.

Så vad skönt det hade varit. Att få lyfta på hatten och låta kupans tysthet omsluta mig. För ibland vill man inte harva runt i vardagen. Ibland vill man bara ha det tyst och vackert.