Den exklusiva enlingsdagen

Igår var det min och Henrys dag. Han var för sjuk för att åka till dagmammorna och tillräckligt frisk för att ta en tur med mig till stan. Och som en blixt från den vårklarblå himlen dök tillfället upp. Att ha en egen dag med minsta prinsen.

En unik dag. En exklusiv dag. Om en sådan här dag hade varit en sten i en ädelstenssamling, så hade det varit en raritet. Ett eftertraktat exemplar som endast dyker upp någon enstaka per år. Som har sitt värde i sin oerhörda sällsynthet.

Denna fantasiskt fina dagen med Henry tänker jag behålla i mitt hjärta som en värdefull raritet. Att få rå om bara en. Att uppleva vilket privilegium det är att ge full uppmärksamhet till alla hans nyupptäckta ord och strålande ögon när en grävmaskin tar ett häftigt och rasslande tag i gropen framför sig och hissar upp en skopa med jord upp i luften.

- Wow, sa Henry med ett högtidlig ansiktsuttryck. - Mamma, wow! fortsatte han för att entusiastiskt dela med sig av sin nära-grävskope-upplevelse.

För jag har inte bara tre stycken barn. Jag har en storebror och en tvåsamhet. Visst, Signe och Henry är tvåäggstvillingar. De har helt skilda genuppsättningar, låg i en varsin fostersäck i magen och är till och med av två olika kön. Men de är ändå en tvåsamhet. De har aldrig upplevt en separerad tillvaro. En enlingsexistens. Leonard har kanske glömt hur det var innan Signe och Henrys föddes, men hans kropp och undermedvetna har en väl bevarad kunskap om hur det är att födas i ensam majestät. Signe och Henry vet inte detta och kommer aldrig att veta. Oavsett hur mycket de kommer att växa upp och lära sig att förstå med intellektet, så kommer de aldrig ha upplevt detta. En av konsekvenserna av att vara tvilling. Kalla det dilemma eller förmån. Det är nog både och.

Signe och Henry är som ett två år gammalt strävsamt gift par. Den andras närvaro är så självklar att det sitter i kroppen. Ett gammalt gift par har heller inte samma genuppsättning, men är fullt lika två delar av en enhet. Eller ”morsfars” som jag hörde Björn Ferry kalla sina föräldrar på radio häromdagen. Inte morsan och farsan. De har varit ihop så länge att de med rätta borde ha en gemensam benämning – morsfars. Jag och Henry strosade stadens gator upp och ner. Vi hälsade på mormor på hennes jobb, där han med stor hänförelse fick allas fulla uppmärksamhet. Vi gick på café och till Bra & Begagnat där han testkörde leksakbilarna mellan benen på tanterna. Vi besökte djuraffären och hälsade på varje fisk, mus och ödla. Vi gjorde sådant som aldrig ens är att tänka på när båda delarna av tvåsamheten är med och ännu mindre hela barntrion. För då skulle Signe titta på ödlorna, Henry mixtra med låsen på kaninburarna medan Leonard skulle klaga på att han är trött i benen.

Och i en stilla vrå av mig själv kan jag känna ett stygn av sorg när jag inser att mina tre barn får ta del av en mycket mer uppstressad mamma till vardags. Då allt måste fogas in i ett system som fungerar med allas behov. Men det är också en konsekvens av att vara tvilling och en del av en syskongrupp. Att ha syskon är som ett välfyllt bankkonto med trygghet och samhörighet. Men det innebär också en kompromissande i oändlighet. Och oavsett hur välgörande och rustande det är för framtiden – så känns det lyxigt att ta ledigt från det uttröttande kompromiss-arbetet ibland.

En exklusiv dag med Henry. En glänsande diamant bland de grå vardagsstenarna.

Det vita kuvertet med det usla beskedet

Årets besked dök upp i postlådan tillsammans med Annonsbladet och en vacker bröllopsinbjudan. Det kommer i ett oskyldigt vitt kuvert med myndighetens namn deklarerat i ena hörnet. Och hela mitt liv har det inneburit ett välkommet tillskott. Men i år. Ett slag i magen.

Denna Myndighet som för mig nästan är ett abstrakt begrepp. Lite som jultomten. Men som jag förstått existerar, i allra högsta grad. Myndigheten klänger sig fast som en liten krabat på mitt lönebesked. Den betalar för barnens sjukvård, renoveringar av vägar och skolbespisningens raggmunkar. Den bekostar en massa bra saker i vårt samhälle och upprätthåller vad vi kallar välfärd.

Jag kan stolt säga att jag alltid dragit mitt strå till stacken. Som en flitig arbetsmyra bidrar jag till den stora gemensamma potten som fördelas hit och dit, upp och ner. Men förutom detta är myndigheten mig ganska obekant, fastän den finns och drar i många trådar i mitt liv. I allas liv.

Men igår fick jag beskedet att Myndigheten anser att jag är skyldig den en hel drös med pengar. Med fetstil står summan där. Beskedet far upp som en ilsken geting i mitt huvud. Återigen, på ett abstrakt sätt, förstår jag att det har någonting att göra med förra årets renoveringar och rotavdrag, men mer går mig helt förbi.

Som en kryptisk rebus. Ord, begrepp och siffror prydligt uppradade, men för mig lika obegripliga som det varit kinesiska och betytt ”Solens Gud”.

Men tyvärr var det inte kinesiskt ordspråk, utan ett riktigt jätteuselt besked. Jag och min familj ska betala en himla massa pengar som liksom inte finns. Här handlar man på kuponger och kryssar sig fram på ekonomins tunna linje. Och så dimper kuvertet med fetstil rakt ner i min anspråkslösa plånbok. Jag ser hur allting i våra liv som tillhör ”trevliga kassan” bara slutar existera och försvinner. Försvinner in i Myndighetens svarta hål.

Okej. Jag är vuxen. Jag kan ta det. Jag och Fredrik började fundera ut lösningar och insåg att detta var en riktigt bedrövlig motgång. Men inte livets slut. Inte vår undergång. Vi kommer få behålla vårt hem. Vi kommer få äta oss mätta och njuta av solens varma strålar. Vi har varandra och vi har våra barn. Vi är friska och torra och rena. Det är mer än vad många andra är i denna märkliga värld. Men däremot måste jag boka av alla semestrardrömmar och annat vardagsfestligt. Fundera ut en meny bestående av mycket billig pasta och potatis.

Så förbenat tråkigt. Och det är då man inser hur tråkigt det kan vara, att vara vuxen. Jag fäller en besvikelsens tår. Så underbart mycket enklare och skönare det hade varit att glömma det vita kuvertet och målat en vacker äng med alla mina vattenfärger istället.

Men det finns det inget som kan hindra mig att njuta av min fina familj och pussa mina barns ljuvliga kinder. Att njuta i vårens friska sol och lyssna på fåglarnas ivriga kvitter.

För även om det är en klyscha så inser man i dessa stunder att det är sant: Att det absolut viktigaste i livet, är ändå på något mirakulöst sätt - gratis!

Thank God. Tack och lov!

Den outgrundliga ynnesten (och att vara som man tycker)

- Leonard, vad är du bra på?
- Jag är bra på att sjunga. Jag är bra på att rädda människor.
Han stannar upp och tänker lite mer på frågan och får sitt drömmande ansiktsuttryck. Sedan rycker han lite på axlarna och säger:
- Äh, jag är bara som jag tycker.
Vår dagmamma sitter framför oss och strålar med hela sitt ansikte. På bordet framför sig har hon tre röda mappar. På dem står det Leonard, Signe och Henry. Vi har blivit försedda med kaffe och i det annars så livliga köket är det märkligt lugnt. Jag och Fredrik är på utvecklingssamtal. Vårt allra första.

Hon har just med stor inlevelse beskrivit ett samtal hon nyligen haft med Leonard. Och berättat att han levererat en sanning som varje människa på denna jord skulle behöva ta till sig. En sådan självklar och självsäker klokhet som bara en fyraåring kan ha.

Jag är som jag tycker. Det är så outgrundligt genialiskt! Och det så självklara självförtroendet som ett sådant uttalande kräver, är så underbart att man bara vill fnittra av lycka.

- Han är en riktig livsfilosof, vad ska det bli av denna lille djupa tänkare, fortsätter dagmamman entusiastiskt.

Jag sitter och smuttar på mitt kaffe och kan inte sluta le. Mitt inre håller på att sprängas av alla de känslor det innebär att höra någon så systematiskt beskriva våra fantastiska barn.

Ja, för nog visste jag att de var fantastiska. Den känslan svämmas jag över av varje morgon, på något underligt sätt, mitt i vardag och trots. Men det är också mamma och pappas livsuppgift, att hylla sina barn till skyarna. Bli yr av lycka och stolthet av deras glädje, livslust, roliga upptåg och avväpnande uppsyner.

Men att höra någon annan beskriva deras goda sidor. Uppskatta deras empati, integritet, humor, gnistrande blickar, eftertänksamma klokhet, genomstarka vilja, mjuka omtanke och sprudlande livsglädje.

Det är nästan mer än det svällande modershjärtat klarar av.

Det är svårt att veta hur man ska handskas med alla känslor. För de stolthetskänslor bubblar fram när det gäller ens barn är så starka, omedelbara och oemotståndliga. Om jag är stolt över mig själv någon gång så fylls jag av en känsla som man kan likna vid fyrfärg – och då är stoltheten för ens barn en explosion av färger! Det är som att stå vid en regnbåge, omslutas av alla dess sprakande färger och samtidigt hitta den gnistrande skatten!

Låter jag hög? Jag ÄR hög! Ynnesten att få vara stolt förälder gör mig hög på livet!

Jag och Fredrik gick alldeles omtumlade från utvecklingssamtalet. Vi tackade våra dagmammor för det fantastiska jobb de gör. Men sedan blir man lite brydd, för man vet inte mer vem man ska tacka. Man vill tacka NÅGON, men det man kommer fram till är att man helt enkelt måste tacka livet för att det har skänkt oss denna outgrundliga gåva. Och tacka barnen för att de finns.

Det är ju just det som är så förunderligt med föräldraskapets stolthet och glädje. De är små bitar av en själv, och ändå så helt och hållet sina egna. Hur det nu går till? Det övergår ju i alla fall mitt förstånd. Men det är någonstans i den där mystiska gåtan som också den förunderliga lyckan över att vara förälder träder fram.

Det enda jag riktigt fattar är att det är fullkomlig ynnest att vara förälder. Fullständigt förbehållslöst. Utan undantag. Oavsett omständigheter. För den som är beredd att ta emot föräldraskapets gåva. Så är det en sagolik ynnest. Bättre kan jag inte förklara.

Jo, en sak till. Kom ihåg att vara som du tycker.

Bakom Pippitältet

Ibland känns det som jag just har vaknat.

Lite yrvaket och en smula förvånad tittar jag mig omkring. Jag upptäcker att jag har en glänsande nyckel hängande i en kedja runt halsen. På något märkligt sätt förstår jag att jag haft den där nyckeln med mig hela mitt liv, men aldrig riktigt fått syn på den förut. Förundrat märker jag hur den gyllne nyckeln har förmågan att låsa upp stängda rum i mitt inre och låsta situationer i vardagen. Med nyckeln kan jag låsa upp tunga fönsterluckor och med lättat hjärta märker jag att jag plötsligt kan se mycket bättre genom en klar glasruta.

Jag betraktar ordningen i köksskåpen, vardagspusslet, det fysiska måendet och barnens alla behov och nyckfullheter. Det är som att jag just vaknat ur en förvirrad dröm och plötsligt inser vad som egentligen är självklart. Vad som är viktigt, vad som behöver rensas ut, vad som behöver prioriteras, vad som känns roligt och vad som stjäl energi. Jag ser vad som händer i relationerna, vad som gör mig ledsen, vad jag längtar efter och vad som får kreativiteten av flöda utan att fastna i prestationsångest.

Och frågan som sätter sig som en fågel och kvittrar i mitt öra är: Varför just nu? Varför syns allting så strålande klart just nu? Och vad utlöste det? Detta mentala uppvaknande? Denna nyvunna klarsynthet? Detta fungerande förhållningssätt till livet? Varför känns lösningarna som förut verkat så oerhört komplicerade plötsligt så självklara och lättillgängliga? Inte att alla problem har försvunnit och allt är perfekt, men att saker och ting känns begripligt. Det som förut kändes fruktlöst jobbigt har förvandlas till hanterbara utmaningar.

För en tid sedan övergick Signe och Henry till en ny sovrutin-fas. Då vi tidigare har kunnat lägga ner dem i sina spjälsängar med en varsin vällingflaska, napp och snuttekompis och sedan smidigt kunna avlägsnat oss ur rummet, så ville de inte alls lägga sig med flaskan eller släppa mamma eller pappa ur sikte.

I någon frustrerande vecka försökte vi ändå göra på samma sätt, vilket alltid slutade med att vi suckande fick lugna ner de vettlöst skrikande barnen och sitta på något obekvämt sätt på golvet vid deras spjälsängar tills de somnade. Hela mitt inre gjorde uppror åt denna nya fas och jag avskydde tanken av att behöva sitta där inne och söva dem varenda eviga kväll, när mitt tålamod låg på minus 100. Minst!

Men så en dag kom jag bara på det. Plötsligt fanns lösningen bara där! Som ett vackert inslaget paket i mitt inre. Jag måste naturligtvis vända på hela situationen. Göra denna nya fas till något hanterbart. Kanske till och med till något positivt.
Jag har länge tänkt att jag ska börja läsa skönlitterära böcker, men finner inte tiden. Jag har förr läst väldigt mycket och saknar det verkligen. Och så, helt oväntat, var det som att dessa minus blev plus. Signe och Henrys nya insomningsfas, min frustration och mitt behov av att läsa. Volá! Den berömda polletten trillade ner! Om jag sätter mig skönt och läser en bok medan de somnar, så är inte bara sövningsproblemet löst utan även nya positiva saker vunnet! Jag får läsa, varva ner och ha tid för mig själv! Något jag knappt vågat drömma om att få göra under de närmaste fem åren!

Så varje kväll kryper jag i Signe och Henrys myshörna och gömmer mig bakom deras Pippitält, tänder en ficklampa och läser min bok. Jag är snart inne på min fjärde bok och kan ofta se fram emot den där lugna stunden med boken, då kvällens disk och städning får vänta.

Och sådär fortsätter det!

Lösningar och kreativitet bara hoppar fram som ystra kaniner. Jag ser plötsligt att om jag slänger hälften av sakerna i badrumsskåpet som ingen använder, så behöver allting inte alltid ramla ut när jag öppnar skåpet. Om jag delar upp överflödet av plastpåsar i storleksordning så behöver jag inte leta ihjäl mig när jag ska ha en lagom påse till matlådan. Om jag bestämmer mig för att börja träna och håller fast vid det, så är det möjligt att komma i form. Om jag köper tre nya småsaker till vardagsrummet i en och samma färg, så känns rummet direkt förnyat utan att jag egentligen gjort om någonting.

Så varför? Varför inser jag alla dessa saker nu? Varför verkar de så enkla nu, när jag de senaste fyra åren irriterat mig på överfulla toalettskåp, tusen plastpåsar och en dålig kondition?
Kanske för att jag helt enkelt fått mer energi. Kanske för att de senaste 2½ åren varit kris och undantagstillstånd, att mitt inre liv var uppdämt med undanträngd kreativitet. Kanske för att jag kommit en stund över 30 år och börjar lära mig på allvar och förstå vad jag faktiskt vill (och inte bara tror att jag vill). Att livserfarenheten äntligen börjat tjäna sitt syfte och låter mig slippa gå på samma nitar om och om igen.

Men jag kallar det för Pippitältseffekten. För det var när jag insåg att jag kunde skapa en fristad bakom barnens Pippitält som jag insåg att nästan vad som helst är möjligt. Gör tvärsom. Gör som Pippi, sov med fötterna på huvudkudden. Ställ dig på huvudet. Ät frukost på kvällen. Gör hur du vill!

Den stora utmaningen är just den som är Pippis specialområde. Det är det enkla och det fantastiskt svåra. Att komma på vad det egentligen är man vill.

Eja:orna och den skrockfulla modern

- Har ni klarat er från magsjuka i vinter? frågade en vän på ett 2-årskalas i helgen.
- Ehh ... jag vet inte om jag kan svara på den frågan. Men rent hypotetiskt ... så skulle man kunna anta att vi har det. Hon skrattade och tittade klurigt på mig.
- Har du blivit skrockfull?

Ja, skrockfull. Du skulle bara veta. Det är bara förnamnet! Kan man kan bli annat, när det känns som att vardagen är ett minfält av potentiella kriser? Och när man gång på gång fått krisen kastad i ansiktet på en, just när man uttalat orden:
"Ikväll somnade det ju bra ...!" För att två och en halv minut senare höra: "IIIIIAAAAHHHH MAMMMMA!!" från sovrummet, tätt efterföljt av tvillingsyskonet.
Eller:
"Oj, vad fint de leker!" För att två och en halv minut senare uppleva veckans brutalaste syskongräl med tillhyggen och morrningar.
Eller:
En moder som bloggar med alias MammaMind skriver ett inlägg om "sinnesro" och uteblivna vansinnesattacker, bara för att två och en halv dag senare finna sig själv ligga och gråta och hamra i madrassen i sovrummet som en skvatt tokig människa.
Ja, jag och min man har blivit alldeles oerhört skrockfulla. Men man behöver inte gnugga geniknölarna särskilt hårt för att förstå varför. För när man provat alla strategier i boken och ändå inte lyckats få kontroll på vardagen, så greppar man det sista lilla halmstrået. Skrock. (Min egen definition): En falsk känsla av kontroll och gardering för den lilla trötta småbarnsföräldern.

Om vi backar bandet till ett par minuter före "hamra i madrassen"-incidenten, så föregicks den av någonting som jag skulle vilja benämna som "the morning from hell".

Henry och Signe är fortfarande stabila pratvägrare, men har ett utmejslat favorituttryck som är: "eja" vilket betyder; "och jag". Detta kan jag oavkortat härleda till barnpsykologi och den urtypiska "jag kan själv"-fasen. Fast det verkar ju så mesigt att bara köra en singelvariant. Neeej, istället kör vi med den DUBBLA "jag-kan-själv"-perioden, efter som vi (om någon UNDGÅTT att uppfatta det) har TVÅ tvååringar.

Morgonen var alltså späckad med gnällande, skrikande, gråtande och morrande "eja":or. "

- Eja, eja, eja, eja, EJA! hela morgonen

Jag stod på vår minsta toalett och försökte dra på mig deodorant och i bästa fall lite mascara och hade en gråtande "eja" som drog mig i benen och vill låna mascaran, en upptågslysten "eja" påväg att ta sig en dusch i handfatet för att tvätta sig lika som mamma (fast med kläderna på) och därpå en självömkande 4½-åring som skriker hysteriskt om att inte vilja vara ENSAM när han klär på sig.

Någonstans däromkring gick det snett i huvudet och vips fann jag mig själv hamra madrassen i dubbelsängen.

Och det var då det slog mig: Man borde få psykisk träning för detta. Militärer och poliser får säkert träna på psykiskt pressade situationer på sina utbildningar. Det närmaste utbildning jag fick som blivande förälder var MVC:s föräldrakurs, och då pratade vi om smärtlindring och amningsinlägg. Vilken nytta har jag av det mitt bland alla mina vrålande "eja":s?

Man borde få avdragsgill psykologisk träning inför att bli förälder! Och om man har fler än ett barn under tre år så borde det vara en obligatorisk, gratis kurs. För den mentala hälsans skull. För skilsmässostatistikens skull. För samhällets skull. För barnens skull. För allas vinnings skull! Men nej. Det svåraste uppdraget i livet ska man klara utan mental träning. Och dessutom med dålig sömn, kass fysisk form och ensidig kost som extra krydda.

Men jag älskar mina små "eja":s oändligt, oerhört och innerligt mycket, än hur ettriga de är. Men vissa dagar går allt ändå käpprätt ÅT SKOGEN.

Och eftersom man de dagarna inte kan komma på en enda klyftig tanke. Och då ... ja, vad gör man?
Man tar i trä. Och håller truten när barnen äntligen somnat sött i sina sängar.

Pulkakaos och sinnesro

Det hände något underligt i helgen.

Det började i fredags. Efter att vi kommit hem den blåsiga eftermiddagen så tänkte jag att det kunde passa bra med en stunds utelek innan middagen. Vi bor på landet. Vi kunde bara åka lite pulka här hemma.

Gångvägen till huset har de senaste milda dagarna förvandlats till en isbana, så barnen halkade och ramlade. Hjälmar installerades på mössklädda huvuden. Mellanmål behövdes inmundigas, så jag stod med kalla händer i blåsten och lät dem käka på banan och smörgås. Det bråkades om vattenflaskor och vems bananbit som var vems, men slutligen var alla barnen "mellanmålade" och klara.

- Ska vi åka i den stoja backen? undrade Leonard och började dra i snowracern.
- Ja, det kan vi göra en liten stund, svarade jag och som på given signal började Signe och Henry kasta sig åt olika håll i våldsamma besvikelser över att inte få en egen varsinn snowracer.
- Vi har bara två snowracer och nu har Leonard den ena, meddelade jag de arga 2-åringarna. Ni får en varsinn pulka istället.
Blängande på varandra lät de mig placera dem i en varsinn sådan medan storebror redan var på språng. Jag drog dem efter mig och när vi kom utanför grinden, så står man automatiskt på toppen av en lagom stor backe ner till grannarnas parkering.
- Jaha, undra hur jag ska lägga upp det här då, sa jag halvt-om-halvt för mig själv och halvt-som-halvt till Signe och Henry. Tänkte snabbt genom alternativen. Om jag skulle åka med dem en i taget så skulle det innebära att den andra skulle sitta på toppen och gallskrika under hela åket, alternativt åka iväg själv och med stor sannolikhet flyga all världens väg in i grannarnas parkerade bilar. Det andra alternativet var att jag småsprang med dem båda ner för backen. Det fick bli det senare.

- Vart tog Leonard vägen? sa jag och Signe och Henry blinkade stumt tillbaka.
Han syntes inte till. Inte alls faktiskt. Mycket ovanligt, då Leonard inte verkar fått den där "rymmar-genen" som vissa barn verkar bära på.

Febrilt funderade jag på vad som hade ägt rum den senaste stunden. Och så gick det plöstligt upp för mig. Den "stoja backen" för Leonard var ju inte den utanför grinden, utan den backen som ligger en halvkilometer bort på en skogsväg, som vi åkt snowracer på dagen innan. Och för att ta sig till den, är det en enda lång nedförsbacke på den lilla bilvägen. En perfekt snowraceväg.

Så med andra ord...

- Leonard! Ropade jag och gick en liten bit. Där var han! En liten grå hjälm, långt bort på väg till den lilla fyrvägskorsningen. En ilning av obehag gick igenom kroppen. Här brukar bilarna ibland kunna komma ganska fort, och just nu är det ganska halt. Och de förväntar sig inte en ensam liten snowraceåkare mitt på vägen heller. Och den lilla snowraceåkaren varken hör eller ser några bilar med hjälm för öronen och snön för ögonen. Jag var tvungen att välja: Lämna två tvååringar i sina pulkor alldeles vid huset, eller inte lika snabbt komma ifatt den ensamåkande storebrodern. Utan att riktigt hunnit stanna upp och tänka började jag springa efter Leonard. Om jag ropade borde han väl höra?

- Leonard! LEEONARD! LEEOOOONARD!!
Den kraftiga blåsten fick min röst att segla iväg som ett skepp i dimma. Nu såg jag snart inte hjälmen längre. Jag började springa mot Leonard och ju närmare jag kom honom, ju mer ångest fick jag för Signe och Henry som blivit övergivna i sina pulkor.
- LEEEONARD HÖÖÖÖR DU MIGG!!?

Äntligen stannade han till. Med hes röst skrek jag åt honom att vända och börja gå upp för backen igen och gå långt mot kanten och hoppades innerligt att han hörde mig, förstod mig och skulle göra som jag sa. Snabbt som sjutton började jag springa upp för backen igen. Måtte de sitta kvar i pulkorna, pulserade det inom mig. På långt avstånd hördes Henrys mest övergivna gallskrik.

- Maaammhhammma, snyftade han med ansiktet fördrivet och tårarna skvättande som fontäner. Signe tittade förvånat mellan mig och den skrikande brodern.
- Jag kommer Henry! ropade jag, medan jag hela tiden höll ett halvt öga ner mot vägen för att se om Leonard skulle närma sig.

Nej. Han kom inte. Uppgivet drog jag med mig Signe och Henry och började vandra tillbaka ner för backen. På långt avstånd hörde jag Leonard gråta uppgivet.
- Dehheeen haj faaastnaaat, grät han. Han menade "drag-snöret". Jag hjälpte få loss det, vi tog ett kort snack om att missförstå varandra och att hur viktigt det är att man säger till innan man går någonstans, och så började vandringen upp mot huset. Igen.
Jag drog till Signe och Henrys pulkor. Henry hade slitit av sig vantarna och klämde sig mellan deras pulkor. Gråt igen. Sedan ville han åka Leonards snowracer och fick ett bryskt nej från sin mamma. Mera gråt.
- Jag hinner inte med, gnällde Leonard och småsprang ikapp mig när jag sammanbitet stegade upp för backen.

Väl hemma sa meddelade jag dem att det var dags att gå in. Henry som genast börjat leka med plastgräsklipparen tänkte dra med sig den in i hallen.
- Nej, Henry, det är en uteleksak, sa jag och kände hur mitt tålamod började rinna ur kroppen på mig. Han kastade sig som en båge bakåt och skrek. Jag tog honom under armen och la honom på hallgolvet och föste bestämt in Signe och Leonard. Sedan den vanliga snurren med blöta skor, mössor som ska slängas runt, blöta overaller och envisa systern som ska klara det själv i ren ilska. När stöket var över så hade min frustration runnit av mig och vi busade i hallen.

Som sagt. Underligt.

För det var nu det brukar komma. Alltid. Lika säkert som berget. Ja, nu kommer det, tänkte jag. Jag höll andan. Nu. Nu kommer mitt obligatoriska vredesutbrott. Mina panikkänslor. Utbrottet. Då jag hyperventilerar. Då det sticker i hela kroppen. Då det känns som att jag ska sprängas. Då mitt medvetande skrumpnar ihop till en enda medveten tanke, som är: JAG ORKAR INTE DET HÄR! DET GÅR INTE! JAG VILL INGET MER! Då kroppens alla instinkter säger: FLY! Då jag springer skrikande och gråtande in i nåt rum och gråter hejdlöst.

Det var som när man kurar ihop och väntar på ett knytnävsslag. Som inte kommer. Jag tittade mig förvånat omkring. Det kom inte. Förbluffat andas jag ut. Jag kan jag inte ens erinra mig om när det hände senast. När allt kan går så totalt åt skogen, och jag bara blir frusterad. Normalt frustrerad. Inte "jag sprängs"-frusterad. Vilket jag brukar bli om bara en av alla dessa saker händer. Och nu hände allt detta samtidigt. Och jag blev bara vanligt frusterad.

Det var som att ny luft drog in i mitt medvetande. Ett hoppets luft. Ett liv då jag slipper sprängas i tusen bitar varje dag. En luft som ger löften om ett gladare liv. Ett liv där jag inte bara klarar av att vara mamma. Ett liv då jag tycker om att vara mamma. Ett liv jag så innerligt längtat efter. Nästan som att jag fått tillbaka mig själv. Såsom jag minns mig själv. Innan jag blev en övertrött, lättretlig, ursinnesarg människa.

Väldigt roligt att träffa henne igen. Den där vanliga Helena. Har saknat henne. Välkommen tillbaka.