söndag 27 februari 2011

Att förklara det oförklarliga

- Varföj dog han? frågade Leonard förvånat.

Vi hade just ätit lunch hos mormor och morfar, lekt med kompisar och lagt Blixtenpussel. Signe och Henry hade sovit middag och sedan knaprat på lite äpple och hunnit leka en stund med tåg och bilar hemma hos mormor och morfar innan det var dags att packa in sig i bilen. Det hade varit en trevlig söndag. En vanlig söndag. I Sverige.I bilen hade radio dundrat på med nyhetssändning och en monoton mansröst hade redovisat dagen händelser i Lybien.
" ... där några dödats i konflikten. Polisen använde gummikulor, men då ..." Snabbt slog jag över till Trazan och Banane. Sången om Fantomen utan kläder började dansa ur högtalarna. Men Leonard lät frågan dröja sig kvar och tittade frågande på oss under sin vintermössa.

Först blev både jag och Fredrik tysta. Tanken på hela världens alla olösta och brutala konflikter passerade revy i våra respektive hjärnor.

Med en liten rysning insåg jag hur snabbt ett litet fragment av allt det onda kan lirka sig förbi vår skyddade värld och ta sig hit till oss. Som en vass pil letade den sig fram in i vår värld. In i vår bil. Och blixtsnabbt träffar den en 4½-årings alerta öron och ovetande sinne.

Och med ett tungt hjärta inser jag på samma sekund att det aldrig kommer att gå. Att skydda honom. För resten av hans liv. Han måste få veta. Han kommer att få veta, oavsett. Men hela mitt inre vänder sig i uppror. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, dunkar det inom mig. Det känns som att man häller gift i en klar källa. Varför måste en oskyldigt sinne mötas av ondskan? Vad ska det vara bra för?
- Jo, för att den finns, svarar en bister stämma inom mig. Och det enda vi kan göra, är att rusta våra barn för det. Prata med dem. På deras nivå. Ta det stegvis, låta det växa med deras ålder. Men hittills har vår prins Leonard skyddats helt och hållet. Aldrig funnits någon anledning att prata om Dödandets fruktansvärda existens.

Vi har pratat om själva döden. Att människor och djur kan bli gamla eller sjuka, försvinna från oss, sluta andas och leva. Om livlösa flugor, möss som katten fångat, om mammas farmor som inte går att hälsa på, om grannens älskade hund som dog.

Men på grund av ett litet fragment från en enda nyhetssändning, idag, söndagen den 27 februari 2011, så tvingades vi att ta det allra första och svåra steget på sanningens nakna och hårda stege. Tvingas att börja försöka förklara det oförklarliga. Oförlåtlig grymhet. Dödandet.
Det var Fredrik som började:
- Jo, Leonard ... du förstår, i land långt borta så finns det människor som är osams och bråkar jättemycket. Det kallas krig. Och då händer det ibland att de slåss jättehårt och att de har otur och ... dör.
- Och i Sverige finns inget krig, flikade jag ängsligt in. Så det behövde du inte vara rädd för.

Nej, inte du, men tänk, alla andra barn, i Lybien, i världens alla hörn, muttrade den bistra stämman inom mig igen.

- Men vajföj bjåkaj de så mycke då? fortsatte Leonard och såg bekymrad ut.
- För att det finns några folk som har jättemycket saker och är jätterika, men de vill ha allting själva och inte dela med sig, så att de andra i landet knappt får någonting och är jättefattiga. Då blir dom jättearga på dom där som inte vill dela med sig någonting, de vill bara att de ska vara lika, men ...

Jaha, nu ska vi förklara världens orättvisor också. Hjärtat sved och sucken pyste ur mitt bröst. Jag tittade på min fina fyra-åring och hans kristallklara blick.
- Det finns jättedumma vuxna som inte vill att det ska vara lika, för de som tycker att de har det så bra när de har allting själva - men då blir de andra, som knappt har någonting - jätte-jättearga. Och då slåss dom med varandra. - Näj vuxna slåss, så slåss de ibland jätte-jättehårt så att den andja döj, sa Leonard.
- Ja ... så kan det vara. Men vuxna ska inte slåss, sa jag. Inte barn heller, men särskilt inte vuxna. Vi hade en vanlig, lugn söndag i Sverige. Så varför inte berätta om orättvisorna just denna söndag? Ingen dag passar bättre eller sämre för den uppgiften.

För orättvisorna finns ändå. Alla dagar. Och vi, här i Sverige, lever i fred ändå.

Ondskan finns just nu i någon annan helt vanlig 4½-årings värld. Medan vår egen 4½-åring ätit middag, badat och somnat varm och trygg i sin säng, så finns det en annan 4½-åring någonstans som inte fått ondskan berättad för sig.

Utan som sett den. Med sina egna kristallklara ögon.

tisdag 22 februari 2011

Konsten att tycka om sig själv

Idag var dagen. Den första på resten av mitt liv. Mitt nya liv. Eller, kanske en återerövrning av mitt gamla?
Det var så att dammet yrde när jag rotade fram dem ur garderoben. Men där stod de. Avslöjande vita och onötta. Träningsskorna. Likaså träningskortet.

Den tillmötesgående tjejen i receptionen kollade upp mitt gamla konto.
- Du gick på ett gympapass ... 2007.
Jag skrattade lite förläget. Oj, 2007. Eh ... vad var det? Fyra år sedan! Och då gick jag på ett gympapass. Jag kände ett pockande behov av att förklara mig och började jag mumla om barn som fötts sedan dess och allt det där, du vet. Lite mer förläget skratt.

Jag slogs av hur många besynnerliga bekännelser personal på träningsklubbar måste få. Hur vi känner behov av att rättfärdiga oss. Bli förlåtna för vår slöhet. Som en bikt. Och hur oviktigt det egentligen är. För det enda som egentligen är viktigt är ju om jag ska börja träna nu eller inte. Det har absolut ingen betydelse om det är fyra år sedan jag gick på ett ynka pass. För igår och förra året är ändå gången tid. Borta. Förbrukat. Det jag har att förvalta är nu. Idag. Imorgon. Framtiden. Vad vill jag göra med den? Ska jag ge upp eftersom jag tycks vara ett hopplöst fall? Eftersom jag hittills tränat en gång var fjärde år? Jag själv är ju den enda som har möjlighet att påverka min nedslående träningsstatistik. Trotsa den. Tro på att förädring är möjlig.

Så där studsade jag omkring i mina onötta träningsskor och blev svettig som en gammal ost en het sommardag. Musklerna darrade och flåset brände i bröstet med sin frånvaro. Men jag gjorde det. Kanske inte med stil, men med stolthet.

Det är mitt ansvar att ta hand om mig själv. Jag har fött tre himlabitar till barn, som knaprar på varje fiber av min kropps styrka och ork. Jag har offrat min kropp till mina barn. Jag har förlorat kontrollen över kroppen i graviditetens slaviska tillstånd. Och när jag fick tillbaka den var den i helt annat skick. Och bara för att det är så IN I NORDEN värt det, betyder inte det att det kan innebära en sorg att inse att kroppen för all framtid är förändrad. Att den gamla kroppen är förlorad. Som en höstblad i vinden har den virvlat iväg. Och att jag nu måste lära känna min kropp på nytt. Acceptera den.

- Ni mammor, undrar inte ni som jag, om ni någonsin kommer känna igen er själva igen? Bli vän med denna nya, främmande kropp?

Långsamt bygger jag upp en känsla. Det går med myrsteg. Men bit för bit blir jag mer och mer stolt över mig själv och min kropp. Försöker att inte döma ut den. Det är mitt ansvar. Att ta hand om mig själv. Det är en gåva till mig själv.

Och det är som en gåva till mina barn. För de förtjänar en mamma som tycker om sig själv.

tisdag 15 februari 2011

Våga se lyckan i vitögat

Igår var det måndag. Eller. Igår var det Alla Hjärtans Dag. Det är beroende på hur man vill se det.Att fira på en bestämd dag, för eller emot? Är denna hjärta-dag endast ett jippo för handeln? En plastig klyscha från landet i väst? Ett konstruerat påhitt, fastän den spontana uppvaktningen i vardagen är så mycket mer värd?

Äsch, jag har bestämt mig för att inte grubbla så mycket över det där. Jag säger som min kloka mor: "Man ska ta alla tillfällen man kan att fira!"

Och det ligger ju verkligen något i det. Finns det risk att vi firar våra kära en dag för mycket? Kan det någonsin bli fel att passa på att säga "jag älskar dig" extra mycket en viss dag? Svar: Ett rungande "nej"! Är det viktigt att det sägs andra dagar också - som inte är namngett i almanackan? Svar: JA.
Så det blev färskmalet kaffe till mannen och jag fick blommor och min favoritglass. Vi pratade lite extra med varandra. Om vad vi har. Att vi faktiskt har det fantastiskt bra. Och precis som det är genialt att ta alla tillfällen att passa på att FIRA - så tycker jag att det är genialt att passa på att SE och prata om, vad man HAR. Det fina, det goda, man har.
Allt det tunga, svåra, jobbiga - det riskerar aldrig hamna i skymundan. Det roffar alltid åt sig strålkastarplatsen. Så det finns ingen risk att man pratar för mycket om allt det goda. Ingen risk alls.

- Vi måste våga se att vi är en lycklig familj
, sa vi till varandra. Inte en perfekt familj. Inte en familj utan bekymmer eller BLÄ-dagar. Men ändå, så är vi en lycklig familj. En familj som har det en familj behöver. En familj där vi tycker om varandra. Skrattar tillsammans. Tycker om att vara med varandra.
Om inte det är lycka - vad är då lycka? Jag försöker vägra falla till föga för pessimismens breda motorväg. För säger man att "det är tungt just nu", så helgarderar man sig, liksom. Då kan man inte misslyckas.
Men säger man att; "vi är så lyckliga", så kanske man vaknar upp imorgon och upptäcker att man hade fel. Då kanske lyckan får skrämselhicka och drar iväg.

Men den risken är jag beredd att ta. Våga se lyckan i vitögat.

torsdag 10 februari 2011

Tidens gåva och mysterium

Jag tittar in i barnens glittrande ögon när de ser en stor lastbil fara förbi på landsvägen.
- DÄJ! ropar de entusiastiskt.
Sedan kommer en dam med två små taxar.
- DÄÄÄJ! ropar de igen med, om möjligt, ännu större entusiasm.
Jag skrattar och tänker:
"Mina kära barn. Ni har nästan allting kvar att upptäcka!"
Jag fyller 34 år i vår. Det är mycket jag inte vet. Mycket återstår av mitt liv, som jag ännu inte upplevt. Enligt medellivslängden kommer jag vid fördubblingen av min ålder vara en pigg pensionär mitt i en ny fas i livet.

Så, ja. Jag har mycket kvar att uppleva och upptäcka. MEN, jag har också hunnit med en del.

Jag har hunnit tappa mig själv i tonåren och hittat mig själv igen. Hunnit vilja förändra världen och sedan blivit djupt besviken (och sedan blivit lite lagom cynisk). Hunnit resa till länder långt bort, fått hemlängtan och omskakande kulturkrockar. Hunnit välja utbildningar, ångrat mig och sedan slutfört dem. Flyttat in och ut ur lägenheter så ofta att jag glömt vilken adress jag haft. Hunnit ha ett antal första dagar på nya jobb, med skakande ben och skälvande självförtroende. Hunnit bli kär, gift mig, köpt hus, hittat paradiset på jorden och fått tre barn.
Och inget av det här kommer jag behöva göra för första gången igen. Visst är det väl för väl? Att man blir äldre. Hur besvärligt vore det inte om hela tiden stod kvar på samma plats? Om vi inte fick hela tiden vandra vägen framåt och skörda ny kunskap?

Jag tycker det mänskliga åldrandet har fått ett oförtjänt dålig rykte. Vi stretar och gnetar emot det - till vilken nytta? Ungdomligheten borde väl egentligen inte vara laddat med varken positiv eller negativ klang, det är helt sonika ett konstaterande. En är barn, en annan är ung, en tredje äldre, en fjärde gammal.

Men en sak är lite spännande. Barn förkroppsligar tiden. Från den stund ett barn fötts, så kan man läsa månader och år i dess växande kropp och ständigt föränderliga intellekt. Likt årsringar på ett träd.

Ikväll kan jag titta på den sovande Leonard och bara veta hur 4½ år ser ut. Förut var 4 ½ år en diffus mängd tid med lite olika händelser i livet, inget märkvärdigt, bara dagarna som gått. Men annat blev det sedan barnasläktet gjorde entré i mitt liv!
Från ett skynkligt knyte på 3,9 kilo, till en pojke med långa ben, som kan säga saker som; "Håll i hatten, nu blev jag förvånad!". DET är 4½ år, förkroppsligat.

Tid. En märklig sak. Lika osynligt som luften vi andas, lika livsviktigt och ofrånkomligt som syret för våra lungor. Den är den enda valuta vi blir tilldelade, som alltid har exakt samma värde för alla människor. Det enda man kan veta säkert, är att tiden går. Och att det är jag själv som väljer vad jag ska göra med den.

Men egentligen vet jag bara en sak säkert om tid. Och det är att om man vill vara säker på att man förvaltar den på bästa sätt. Så ger man bort den.

Som en kärleksgåva. Till sina barn.

måndag 7 februari 2011

Att vara behövd

Visst kan det vara fantastiskt? Livsnärande, meningsfullt och glädjande. Att veta att någon annan är beroende av en, för sitt välbefinnande, sin utveckling och glädje.
Du är en värdefull person. En person som finns på denna jord med ett uppdrag, tilldelat unikt just till dig. Ansvarsfullt och viktigt. Betydande inte bara för dig själv, utan för andra, för framtiden, för livet.
Du skulle inte bara kunna försvinna från jordens yta utan att vara djupt saknad. Du är inte utbytbar, du är speciell, uppskattad. Du är behövd.

Att vara behövd. Visst kan det vara fruktansvärt? Frustrerande, uttömmande och kvävande. Varje steg du tar ägs av en annan människas behov. Det tar outtömligt anspråk på din tid, din kraft, ork och engagemang. Du kan aldrig bara tänka på dig själv, en annan människa går alltid först.

Du måste ställa upp alla dagar, nätter, veckor och månader. Varken du vill eller inte, orkar eller inte. Annars rasar allting. Du sitter fast, någon annan styr dina steg, obönhörligen. Du är behövd. Bitterljuvt.Att vara behövd. En känsla, ett mänskligt tillstånd, med två starka ansikten. Lika olika som himlens ljusblå dag och djupsvarta natt. Som vattnet och elden. Som sommaren och vintern. Men fullt lika mycket, än hur kluvet det tar sig ut, så är det samma sak. Olika sidor av myntet.

Söndagen den 1 oktober 2006, ungefär tio i tio på kvällen uppenbarades dessa två sidor för mig för första gången. För det var då jag blev mamma för första gången. Och insåg. Det här lilla knytet är min son. Han kommer vara helt beroende av mig i 18 år. Jag kommer att vara hans mamma tills jag dör. Underbart och skrämmande. Bitterljuvt.

Jag kliver innanför dörren hemma efter jobbet. Fredrik har haft en ledig dag hemma med barnen.
- Maaaammmmmaaa! skriker Henry och kommer springande med sin fluffiga frilla guppande som en sky kring huvudet. Resolut tar han tag i mitt pekfinger och försöker dra iväg mig till någon brådstörtande angelägenhet. - MAMMA! säger han igen, med en stämma som skulle kunna väcka döda till liv, som för att försökra sig om att jag är "på tåget". Då kommer Signe och spricker upp i ett leende, håller en bok och tittar beslutsamt på mig.
- Mamma, säger hon och klappar på golvet. Och sedan spänner hon ögonen i mig.
- Mamma, upprepar hon, förmanande. Hon inte bara vill att jag ska infinna mig på på golvfläcken och läsa "Signes kläder" för henne, hon begär det. I samma ögonblick som hon inser att jag inte tänker göra detta ögonblickligen - kastar hon sig bakåt så att hon trillar omkull av besvikelse. Och Henry drar fortfarande febrilt i mitt pekfinger.
- MAAAMMMMMMMMMAAA! insisterar han.
- Jag måste ta mig skorna och jackan ... och gå på toa. Varpå Henry börjar hoppa av besvikelse och stora runda tårar trillar ned för hans kind.
- Mamma, mamma, mamma! säger Leonard och kommer studsande ut i hallen. Du måste komma och kolla! Blixten och Kungen har jamlat nedföj bejet och blivit uppätna av ett lejon! Kom mamma, kom mamma, kooooommm! Inget i hela världen skulle kunna få mig att vara utan dessa tre änglabarn. Inga i hela världen behöver mig så intensivt. Behöver mig så fullkomligt, obönhörligt, ständigt och innerligt.

Inget i hela världen kan få mig att känna mig så fruktansvärt arg och frustrerad. Kvävd och förtvivlad. Inget i hela världen kan få mig att känna så speciell, så rik, så lycklig att det känns som att hjärtat nästan sprängs i bitar.

Och för inget i hela världen skulle vilja vara utan detta. Så bitterljuvt det är. Att vara behövd.

tisdag 1 februari 2011

Två fyller två

Skälvande närmar jag mig minnet. Nästan vördnadsfullt.

Min bävan, vånda och värk. Intensiteten, upprymdheten och darrande förväntan. Den outsägliga, urkraftsansträngningen. Blodsmak i munnen. Bortdomnad kropp. Mörk uppgivenhet. Salig, explosiv lättnad. Euforisk lycka som fick mig att skjuta upp till månen och tillbaka.Just nu. Precis just nu, fast för två år sedan. Hände allt det där. För en stund vandrar jag parrallellt med mig själv. Under den nalkande nattens tysta timmar drevs jag till vansinne, slungades ut i ett ursinnigt hav, drunknade, återupplivades och återfann tron på livet.

Och fann att jag var tusenfalt rikare vid morgonrodnaden än jag varit vid kvällsskymningen. Allt under en natt. Ett helt livs upplevelser och känslor komprimerade till en enda natt.

Imorgon fyller mina två små guldkorn två år. För två år sedan föddes Signe och Henry. Henry klockan 02.30 och Signe fyra timmar senare.

Vid lättsamma konversationer skrattar jag lite och berättar att Signe hade det så bekvämt där inne i magen, lämnad ifred av sin sparkande bror. Varför skynda sig ut? Men innanför huden minns jag. I minnet skrattar jag inte.

Fyra timmar, i väntan på Signe, kunde lika gärna kunde ha varit fyra år. Fyra decennium, ett helt liv. För det var fyra timmar då varje sekund och varje beståndsdel av mig själv var sprängladdad med smärta. Helig vrede över alla mammor som föder ett barn åt gången, som ostört och saliga kan ägna sig åt sitt helt nyfödda barn. Låter honom ligga på bröstet, tittar i hans ögon och låter smärtan sköljas bort i den fantastiska glädjevågen.

Men icke! Där låg mitt lilla gossebarn i en BB-balja med en alldeles för stor mössa. Under mösskanten blinkande han förvirrat mot världen. Pappa Fredrik var kommenderad av sin ursinniga fru att inte lämna hennes sida i väntan på nästa nyföding. Men vem hade anat att hon skulle vänta på nästa tåg, och att tåget där emellan skulle vara inställt? Vilken naturligtvis nästan aldrig händer annars. Men självklart skulle det hända oss.

Så där låg han, lilla Henry, helt nyfödd i den stora kalla, ljusa världen. Och det gjorde mig ursinnig. Inte på Henry, inte på Signe, utan på att det skulle vara så. På livets märkliga vägar, kanske på Gud, att jag skulle behöva gå den här extra snåriga vägen. Onödigt och dumt, det var vad det var!Men självklart. Inte vill jag vara utan detta. Inte för ett ögonblick. Även om vägen är snårig och tvillingdilemmat dök upp med oönskad tydlighet denna första skälvande natt. Detta gör mig till den jag är. Stolt och samtidigt ödmjukt tacksam över att få klara detta. Någon sade att man var särskilt utvald att klara det. Det bär jag som en glänsande medalj. Och privilegiet att få vara deras mamma.

Imorgon fyller de två. Med tindrande ögon har de blåst ut ljusen på tårtan, när de hade sitt förskottskalas. Rivit upp presentpapper och andaktsfullt och strålande hållt upp sina nya leksaker. Ätit tårta och glass med hela ansiktet.
De är två år och förstår så mycket. Egentligen vet de redan allt viktigt. Men samtidigt i full färd att finnas i livet. Rustas för livet. Omfamna livet.

Och den svarta natten med smärtan för två år sedan. Den var min lilla gåva. Oviktig, liten och ovidkommande i jämförelse med livet som föddes då. Livet. Signe och Henry.

Livet. Som tindrar i deras tvååriga ögon.