måndag 31 maj 2010

Att överleva en korvgrillning

Ibland slår det mig rakt i ansiktet. Som en fet smocka! Faktumet är glasklart. Jag är trelingförälder och det är ingen lek.Idag var det korvgrillning med dagmammorna, lite som en sommaravslutning. Väldigt mysigt initiativ. Fredrik skulle jobba kväll ikväll, så jag visste att det skulle bli en enmansförälderutmaning. En aktivitet som korvgrillning låter väldigt trevligt - men jag brukar ändå dra öronen åt mig vid sådana inbjudningar. Jag har gått i fällan förr. Som optimistisk nyblivna trelingförldrar (treling; term för tvillingar plus storesyskon, nära i ålder) gjorde vi den missen åtskilliga gånger. Åh, födelsedagskalas, toppen, jättekul. Gå på stan, ja! Julfest, javisst. Picknick, jajjamensan! Och sedan har man ångrat sig och samlat ihop resterna av sig själv i en hel vecka efteråt. Det här blev nästan en sådan gång.

Det hade mjukstartat med att Leonard varit dålig i magen på förmiddagen, bajsat på sig och jag hade hämtat honom tidigare. Men eftersom det inte var frågan om någon magsjuka, så bestämde jag mig för att ändå ansluta oss till korvgrillningen på eftermiddagen. Jag hade trott att vi skulle vara hemma på gården och tänkte; Det här kommer inte bli några problem. Men dagmammorna var mer kreativa än så (de är världens härligaste dagmammor som finns, måste tilläggas!) och tänkte att alla föräldrar skulle få följa med till kalhygget som de brukar göra utflykter till. Där finns en koja som de har gjort och spännande stubbar. Och fortfarande var jag positiv: -Åh, vad trevligt, äntligen får vi se ert omtalade hygge, sa jag till Leonard när vi gick genom grindarna till gården för att samla ihop Signe och Henry för den lilla promenaden.
Det var strax innan Henry satte på sig plåsterhumöret (får ej vika från mammas sida en sekund eller en halvcentimeter) och den högfrekventa gnällrösten - och Leonard kom på att han hade fel skor på sig. Han kastade sig storgråtande på marken. Inom mig började jag innerligt hoppas att jag inte hade gjort ett bittert misstag.
Henry vägrade sätta sig i vagnen och skrek som att hans sista stund var kommen. När han väl hamnat där med fysisk övertalning så lyckades han enkelt och smidigt slinka ner från vagnen och kom gående mot mig med förebrående min. Då använde vi selen i vagnen, till ännu mer högljudda protester. Självklart.

Efter en stunds traskande kom vi till hygget. Det var helmysigt. Leonard lossnade lite och blev sitt vanliga gladlynta jag. Det berättades historier om älvor och tomtar - och barnens ögon lyste. Allt väl, tänkte jag. Naturligtvis så hade jag plåstermannen på min arm och Signe kämpade tappert för att hänga med, men allt var under kontroll. Dags för korv. Filtar breddes ut och jag placerade barnen runt mig och dagmammorna hjälpte mig med korvar till barnen. Signe och Henry satt och plockade i sig korvbitar och lugnet sänkte sig en minut. Henry var väldigt bestämd på det faktum att han skulle dricka vatten. En vänlig pappa hade fyllt på hans mugg. Med mycket vatten. Jag höll ett noga öga på Henrys bestämda, men misstänkt svajiga, grepp om muggen. På en halvsekund hade det hänt. Självklart. Jag tappade koncentrationen en mikrostund. En dödssynd. Henry pratade glatt och började veva med händerna. Med häpnadsväckande träffsäkerhet tömde han hela glaset över sin axel, rakt ner i Leonards knä. Storskrik. Tårar. Henry blev lika förskräckt och lika ledsen.

Mitt sinne började sänkas ytterligare en nivå. Jag hade troligtvis gjort ett osmart drag. Man borde ha lärt sig. Och sedan fortsatte trelingssituationerna komma som på ett pärlband. Henry ville ha mer vatten. Signes korvar var slut. Jag höll i en egen korv och vaktade det eftertraktade vattenglaset och Leonard ville bestämt att jag skulle hålla i hans också. Myorona kröp in i byxbenen. Henry tömde ut sin skål. Leonard ville ha saft istället.Det är kväll. Barnen har solsting efter dagen. Kroppen dunkar av utmattning. Hjärnan säger att jag var en dumskalle som tänkte att det var en bra idé att vara med. Och mitt modershjärta sörjer att det inte går att få njuta av en helt vanlig korvgrillning.

Men om tre år kanske jag kan det och då kommer jag nog vara stolt över dagens bravad. Jag var där. Jag gjorde det. Jag överlevde. Och som belöning fick jag uppleva deras lilla värld på deras villkor. Det är något att vara stolt över.

Men det gör mig inte mindre vansinnigt trött ikväll.

lördag 29 maj 2010

Vi expanderar!

Vårt lilla hus växer inte bara med antal invånare. Själva huset växer också! Det har haft växtvärk länge nu. Det har stånkat och pustat över belastningen av den stora familjen på de få kvadraten. Men förra veckan gjöts det en platta. Dagen efter kom det upp några stommar. Det ska bli tvättstuga, badrum, klädkammare och ett extrarum.
När vi flyttade in 2006 låg Leonard i magen. Huset kändes luftigt och härligt. Vi skrockade lite om när vi skulle bli för många för det här huset och tänkte drömmande på framtiden. Men sedan kom framtiden. Väldigt snabbt. Tre år tog det bara. Knappt.

Så framtiden, även kallade Leonard, Signe och Henry, är själva orsaken till denna expansion. Och här trampar de på golvet som ska bli vårt nya förenat med vårt gamla. Hem.


Ovan: Leonard sopar lite. Enkelt att städa när det inte finns några väggar. Nedan: Byggmästarinna Signe står och betraktar sitt bygge.

- Eh, jaha, här ska det stå en vägg och lite till höger och högre upp....
Vår mästersnickare Anders får tydliga instruktioner.

Vårt hem är vår borg. Och vår lekstuga. Som snart har badrum med badkar och en tvättstuga!

torsdag 27 maj 2010

Utomhusmirakel

Med solhatten på svaj pratar Henry med mig. Och han har massa att berätta.
- Aadoodaa dajdoddooo di, säger han med eftertryck. Och lägger till; Addadda dåå!Det är eftermiddag och i gungan sitter en helnöjd Signe. Hon kan sitta där i timmar. Och bara gunga och gunga och gunga. Då kommer Leonard springande och vill bjuda mig på sandkaka med chokladsmak och glass.
Och i ansiktet kan man läsa av dagens aktiviteter. Sand i håret och smutsmustascher. Det gör ett modershjärta riktigt lyckligt, för det betyder en härlig dag utomhus!

Det är inte vår längre, det är försommar! Vinterdåsiga och yrvakna blinkar vi mot den bländande solen och häpnadsväckande naturen. Fattar noll. Var det inte snöhögar och takdropp som gällde? Typ i förrgår?
Nej, häggblomningen och gullvivornas tid är här. Här gäller det att hänga med i svängarna. Utan att förtjäna det, utan att prestera eller beställa - så har försommaren kommit. Alldeles av sig själv. Lika ofattbart som att ett barn kan bli till. Av naturens växtkraft och vilja att börja leva och blomma igen, i rasande överflöd!

Och hela den förvandlingen påverkar oss. Oavsett om det betyder krav eller lust, så påverkar det oss människor. Så det är bara att bestämma sig för om man vill låta sig insupa allt de stora och små och ofattbara miraklerna i naturen - eller om man ska skynda vidare till nästa punkt på listan. Och försöka lämna kraven åt sidan. Trädgårdens oändliga behov, balkongens vemodiga tillstånd eller fönstrens avslöjade smuts i den skarpa solen. Om man väljer att njuta istället, så väljer man aldrig fel. Om det så är för två minuter.
Allting läker bättre i frisk luft. Kroppen och hjärtat. Våra barn sover bättre ute. Och de sover bättre inne om de varit ute. De blir gladare och lugnare. De lär sig gå snabbare och motoriken förfinas. De får känna, smaka och insupa livets upptäckarlust. Allt är roligare om man gör det utomhus. Äta, bada och leka.
Och mitt uppstressade inre blir i balans när jag tittar ut över de böljande åkrarna här hemma. Jag tror ibland att utsikten från vårt kök har räddat min själ. För det är då jag inser att det finns perspektiv i livet. Och jag kommer ihåg att jag tror på Gud och att det finns en mening. Att någon bryr sig om fåglarna i träden och människorna i husen.
Det absolut vackraste just nu är ängen med miljontals maskrosor som lyser som ett helt himlavalv med solar. Det är det som är det fantastiska. Att även det som betraktas som ogräs kan vara vackert. Häpnadsväckande vackert. I naturen finns ingen diskriminering.

I naturen finns bara mirakel.

tisdag 25 maj 2010

Livets ekvation

Jag är usel på matte. Kanske är det därför jag har så svårt att förstå hur livets ekvation ska gå ihop. Än hur jag vänder och vrider, så får jag ingenting att gå ihop. Barnen, tiden, sömen. Allt är ett enda virrvarr.
För att reda ut begreppen i mitt matteförvirrade sinne gick jag ut på Wikipedia. Där beskrivs en ekvation så här: "Inom matematiken är en ekvation ett sätt att med symboler beskriva att två matematiska objekt är lika" och vidare stod det "... allmänt så kan en ekvation ha ingen, en eller flera lösningar."
Det måste innebära att man kan hitta en lösning, men att det inte är säkert. Men om det ska gå och hitta en lösning på problemet, så gäller det att hitta en jämnvikt mellan de olika objekten - så att de kan beskrivas som lika. Min översättning till livsekvationen är: Att objekten i livet ska vara i balans.

Så vilka är objekten? Och hur får man objekten i balans? Om man börjar med vilka objekten är, så anser jag lite grovskissat att följande är livets objekt, utan inbördes ordning: Tiden. Sömnen. Barnen. Relationerna. Huset. Jobbet. Pengarna. Orken.
Jag skulle beskriva tiden som en av de minst flexibla faktorerna i ekvationen. Och tiden har problem med att komma i balans med alla dessa objekt. Det går inte att förhandla sig till fler timmar i livet. Man kan inte ansöka hos Försäkringskassan om att få dispens, till 30 timmar per dygn. Det hade ju i så fall säkerligen legat på alla politiska partiers vallöfteslistor. Men icke. 24 per dygn. Stenhårt lika för alla. Om man nu har för lite tid, hur ska då objektet tiden, kunna vara i balans med objektet sömen? Det går inte, fastän det liksom är en förutsättning för att objektet barnen ska kunna vara i balans med orken.

Sen går det bara utför i den här ekvationen. Pengarna är ett riktigt idiotobjekt, som kräver sin plats i våra livsekvationen. Än hur vi önskar vi slapp, men pengar måste man ha, för annars stryks det mesta ur vårt liv. Men där kan man ju i och för sig ansöka hos Försäkringskassan, men de brukar inte lösa alla problem. Tvärtom.

Så där kommer jobbet in. Jobbet bör ju vara i balans med pengarna, men det förutsätter en massa saker. Till exempel att man själv är frisk och får tillräckligt med sömn, och att barnen är friska. Och tja, vad ska man säga? Med tanke på hur resterande ekvationen ser ut, så är det väl inte så sannolikt. I alla fall inte mer än varannan vecka. Och det får plåboken att svälta och pengaobjektet att revoltera. Sedan relationerna och huset. De objekten snurrar liksom bara med i karusellen. Måste passa in på något sätt. Ta hand om sin livskamrat. Höra av sig till vänner. Måla om vindskivorna på huset. Dammsuga de sju skitlagren på köksgolvet. De är saker som liksom ligger och skvalpar på botten av ekvationen. Och eftersom jag inte tror att "skvalpa" är korrekt mattespråk, så betyder det nog att ekvationen inte gick ihop så bra.

Så ni ser. Jag är usel på matte. Jag får inte ihop någonting. Så vad gör man då? Vad gör man när man upptäcker att livsekvationen verkligen inte går ihop?

Jag vet en sak. Jag är urless på att vara trött. Jag vill inte vara trött längre. Jag vill vara pigg och stark och glad. Så kanske ska jag bara fokusera på det objektet. Sömnen. Kanske går det inte att få ihop hela listan med objekt och skapa en perfekt livsekvation. Men om jag tar makten över min trötthet, så får jag helt enkelt ta den tid jag har. Lägga mig klockan åtta på kvällen. Det får kosta vad det kosta vill. Jag måste börja någonstans. För om jag slutar vara trött, så blir jag bättre på att få ork både till barnen, jobbet, huset och relationerna.

Min livsekvation är en fullkomlig katastrof. Så jag få fortsätta göra uträkningar. Om och om igen. En ekvation går inte alltid att lösa, det är ett faktum. Men ibland har den till och med flera lösningar. Så det är bara att fortsätta försöka. Skam den som ger sig.

Och bara för att det inte ska bli så tråkigt hela tiden. Härom dagen sa Leonard till mig:
- Här mamma, en snorkråka. Varsågod, du kan ta den i din mun!

torsdag 20 maj 2010

Förkyld i själen

Vad är egentligen återhämtning? Det spontana svaret är enkelt: Att vila och få kroppen att må bra. Men sedan kommer, hur?Jag gick ut i skogen idag. En långsam promenad. Satte mig på en stubbe i en glänta. Fågelkvittret var intensivt. Molnen sprack upp och solen letade sig ner mellan trädtopparna. Solstrålarna hittade mig där jag satt på min stubbe och grubblade på detta med återhämtning. Höll upp det och plockade isär det.
Om man är förkyld så behöver kroppen fysisk vila. Att man håller sig så stilla som möjligt för att kroppen ska arbeta i fred och bekämpa sitt viruskrig. Men om man är förkyld i själen då? Tung i kroppen och i hjärtat. Vad behöver man då? Själens återhämtning är av en annan karaktär än den kroppsliga. Det är uppenbart, men inte helt okomplicerat.

Kanske är det att göra saker i sin egen takt. Men hur ska jag komma fram till vad som är min takt? Det var så länge sedan jag gick i min egen takt, så jag vet inte riktigt längre.

Kanske är det att slippa följa en massa "borden". Men hur gör man då när ens "borden" bor i inuti huvudet? Hur återhämtar jag mig från mina egna tankar?
Kanske är det att tillåta sig må dåligt i själen ett tag, för att sedan ha möjlighet att tillåta sig att må bra igen? Att inte kämpa emot det, utan omfamna det. Inte skapa undanflykter och ursäkter. Låta bli att ha det obligatoriska dåliga samvetet för att man inte gör rätt för sig. Inte känna sig som en latmask och ynklig arbetssmitare.
Utan att det är precis som när man är rejält förkyld. Acceptera att soffan är det enda alternativet i fem dagar, för att man den sjätte dagen ska kunna börja resa sig igen och må bra den åttonde dagen. Men om man försöker resa sig redan den tredje dagen för att man tycker att det borde vara tillräckligt - så snurrar det i huvudet - och man blir ännu sämre resten av dagen. Man gör ofta misstaget och tror att det går att styra sjukdomsförlopp med tanken. Att viljan att bli frisk ska vara tillräcklig för att det ska ske på ett slag. Viljan att bli frisk kan säkert ge näring till läkningen, men det kan inte styra över den.

Kanske är det att inte ha så bråttom att må bra - fast ändå vara helt övertygad om att jag kommer att må bra. Kanske är det så man går i sin egen takt? Jag kommer inte ifrån alla mina "borden", men jag kan försöka hålla dem i schack, genom att försöka lyssna mer i hjärtat än i huvudet.

Min största tanke som landade i knäet på mig tillsammans med solstrålarna, där jag satt på min stubbe i skogen var: Jag vill må bra! Jag vill vara full av kraft!

Acceptans.

Jag är en person som vill må bra. Jag har en förkylning i själen och det är inget farligt. Så om jag accepterar det, så har jag möjlighet att må bra. Snart.

onsdag 19 maj 2010

Som ett löv

Som ett darrande löv
känner jag mig
försiktigt växande
Fäst vid trädets gren
skört
beslutsamt

Himlen öppnar sig
regnet slår hårt mot mina tunna ådror

Blåsten tar tag i mig
sliter och drar

Solen skiner
omsluter mig
värmer och vårdar

Och om jag än blir lite
omtöcknad ibland
av vädets makter och livets nycker
Så sitter jag ändå tryggt och stadigt förankrad
Vid trädets gren

Darrande
Levande

tisdag 18 maj 2010

Tiden och smutsen ...

Jag gick på en promenad idag. Alldeles själv. I vitsippornas rike. Det var välinvesterade 30 minuter av mitt liv. Vad andvänder vi våra dyrbara extraminuter till? Allting handlar alltid om prioriteringar. Åh, vad det är tjatigt. Så trist att man alltid måste välja mellan roligt och tråkigt, skönt och nyttigt. Jag vill ju ha både skönt och roligt, samtidigt hinna med det tråkiga och nyttiga. Man borde inte behöva stressa ut för att hinna njuta av vitsippor.
Det är så mycket man vill göra - och denna ständiga kamp mot dygnets timmar gör mig så less ibland. Känns som att tiden är en snara som sätter krokben för mig, gång på gång. Irriterande. För att inte tala om den allvarliga krigsföringen jag måste driva mot smutsen, kaoset och dammet i vårt lilla välfyllda hus.
Ska det verkligen vara ett privilegium att hinna städa? Att inte leva ett liv med dammråttornas välde som härskar över golven och sprider sig likt pesten i vårt hus. Och fönstren som man inte kan se ut igenom. Och bruna ränder på köksluckorna. Och insnorade lakan i barnens sängar. Och klädhögar vartän ögan når. Och leksaker instoppade i soffan, på pianot och i alla skor och garderober. Och skorna under köksbordet. Smuts - och oordningsarmén marscherar fram i form av tre kerubliknande sötnosar kallade ... barn.
Jag vet. Det gör inget. Man måste kunna släppa ordningen vissa perioder i livet. Inte ha för höga krav. Men det är bara ett dilemma:

- Jag mår bra av ordning omkring mig. Att acceptera kaoset för att det inte finns tid till ordning är ett heltidsarbete. Att försöka må bra i det är en utmaning. Det tar också en massa energi. Jag skulle vilja återerövra tiden i mitt liv, så att städning inte måste vara ett privilegium.

Men jag måste också lära mig att det små extramintuerna varje dag får ägnas åt någonting som får mig att må bra. Vad det än må vara den dagen. TV. Blogg. Promenad. Samtal med min man. När man lever med en tidsskuld varje dag måste man prioritera. Hur tråkigt det än är. Och om det råkar vara städning, så må det vara hänt. Det ska jag inte beöva få dåligt samvete över. Lite vettig krigsföring mot kaosväldet måste få vara okej. Men jag måste också hitta den berömda balansen.
Nu kommer sanden och grusets årstid. Det flyger in i huset som orkaner via barnens byxveck och välfyllda skor. Men där får man bara bestämma sig. Det får inte vara en anledning till att begränsa barnens leklust. Skitiga barn, lyckliga barn. Då är ett skitigt hus ett lågt pris att betala.

Så jag får må bra av ordning, om jag också kan må bra när det är oordning.

söndag 16 maj 2010

Sov för livet!

Att sova är början och slutet på allting. Som nyfödd människa sover man ohyggliga mängder. För att växa och utvecklas. Orka det nya hårda livet som människa. Sedan under hela barndomen och tonårstiden behöver vi sova. För att utveckla våra hjärnor och styrka för att forma våra egna liv. Identiteter.

Att sova innebär återhämtning. Läkning. Och ett helt brilliant sätt för kroppen att samla dagens med -och motgångar och lägga dem åt handlingarna. Som att byta station. Gårdagens stopp i livets resa byts ut mot dagens. Vi behöver hjälp att släppa det som var igår. Få distans till det. Vila oss från bekymren eller tankarna eller projekten. Sova på saken, helt enkelt. Börja på ny kula nästa dag. Nästa station.

Aldrig har jag reflekterat så mycket över sömn. Aldrig som nu, när den inte går att ta för given. Det är just det. Att om man inte har några problem med sömnen, så tänker man aldrig på dess oerhörda betydelse. Jag har bara vetat att jag mått bäst om jag sover åtta timmar och så har jag sovit åtta timmar. Jag har alltid varit ganska lättväckt och trodde jag skulle döden dö när jag en gång bodde i ett hus där det gjordes renoveringar ett par trapphus bort. De bilade och borrade så jag trodde jag skulle mörda någon. Det väckte mig varje morgon klockan halv åtta i flera veckor. Som en galen människa sodde jag runt i sängen och morrade och marscherade till järnaffären och köpte hörselkåpor.

Tänk om jag då hade vetat att jag bara lite senare i livet skulle bli väckt en gång i timmen varje natt i cirka ett och ett halvt helt år.
Det är old news för alla att småbarn inkräktar på sömn. Men inte lika ofta pratar man om effekterna av dålig sömn. Vad det gör med kroppen. Huvudet. Tankarna. Det är som om tankarna inte riktigt når ända fram. Som om kroppen är fysiskt frånvarande. Som om färgerna på regnbågen består av några enstaka färger och resten bara är en avlägsen tanke. Något man inte når fram till. Inte orkar fast man vill. Och efter ett tag så vill man inte heller. Det är då autopiloten kommer fram. Alla invanda mönster och kroppsliga uppgifter fortsätter fungera, om än lite knackigt, men ändå. Det sitter i ryggraden. I ett slags robotliknande tillstånd diskar man, byter blöjor, pratar, jobbar och till och med skrattar. Av rutin och invand kunskap om socialt beteende. Man är närvarande, men ändå inte. Autopiloten är inkopplad.

Men autopiloten klarar inte direkt några motgångar. Blir något fel eller annorlunda eller svårt, så fastnar man. Som en duracellkanin som fastnat mot en tröskel. Och så blir man alldeles förtvivlad, för då behövs den en närvarande hjärna för att lösa problemet. Och det går ju inte, för den är ju utloggad.
Sömn är som en gåva till livet. Nyfödda behöver det för att orka bli människor. Föräldrar behöver det för att ta hand om de nyfödda.

Så, kära vänner! Ta hand om er själva och se till att sova ordentligt - om du har möjlighet. Har du lätt för att sova: Stort grattis! Och har du inte möjlighet att sova, så ta det på största allvar. Försök turas om att sova. Be om hjälp. Men vad du än gör; sov, sov, sov!

Sömn är livets billigaste och mest geniala medicin.

fredag 14 maj 2010

En blandning av sött och salt

En fruktansvärt jobbig dag var till ända. Signe och Henry hade till sist stupat i sina sängar och äntligen skulle jag få lägga Leonard och få en stund för mig själv. Hela dagen hade jag kämpat emot ilskeutbrotten och misslyckats mer än en gång. Varje fiber i mig var less. Vid sängkanten ber vi "Gud som haver" och säger god natt. Jag går med lättade steg ut ur rummet, när Leonard plötsligt ropar bakom mig:
- Mamma! Det är en sak jag glömt att berätta! Jag stannar med ett ryck. Åh, nej, tänker jag. Nu kommer han inte vilja sova heller. Hjärtat sjönk som en sten.
- Ja, vad är det gubben?
(Kom nu ihåg att Leonard är 3½ år gammal). Han tittar på mig med förståndig min
- Jo, du förstå, imorgon ska jag på utbildning. Så jag undrar om du skulle kunna se efter Signe och Henry medan jag är på kursen?
Dagens samlade ilska byts ut mot ett överrumplat skratt. Älskade Leonard! I ett slag var allting glömt och förlåtet.

Livet är komplext. Glädje och sorg är våra trogna livskamrater. Skratt och gråt likaså. Utan det ena skulle det andra inte finnas. Bakom det dystraste hörnet lurar ett skratt. Än hur mycket man önskar att det gick att leva att fullkomligt obekymrat liv, kan vi snabbt konstatera att det inte är en möjlighet. Hundar är kanske begåvade med den förmågan. Ja, katter också. Livsnjutarnas mästare. Som år ut och år in kan vara lika nöjd med att lojt få ligga på en varm plats och spinna.
Men vi människor? Nej, inte en chans. Vi klarar inte av att behålla livet okomplicerat. Se bara på västvärldens alla ilandsproblem, varför finns de? I teorin skulle vi kunna vara ett halvt jordklot med fullkomligt skamlöst lyckliga människor. Men det är vi inte. För vi vet inte hur vi ska förhålla oss till lycka när vi inte har några referenser. Nyanser. Något mörkt för att kunna urskilja det ljusa. Vi kan inte njuta av solen om regnet inte faller ibland. Godis skulle inte vara så gott om vi åt det till frukost, lunch och middag. Tyvärr.

Så ett obekymrat liv är det bara en ointressant utopi. En händelselös tillvaro. Nyanslös. Våren är verkligen ett exempel på hur det kommer ren och skär glädje - för att vi har den ändlösa vintern färskt i minnet. Som vår käre Lasse Berghagen sjunger i Allsångens Stockholmsvisa, förvisso om Mälarens kärlek till havet: " ... en blandning av sött och salt", men jag tycker det stämmer bra in på livet.Mitt liv består en massa sött och salt. Mina barn är verkligen både mitt söta och mitt salta. Det är på grund av mina barn som jag i skrivandets stund kämpar med många tunga bitar och brister. På sömn. Balans. Uthållighet. Tålamod. Kraft. Men det är också tack vare mina barn som jag är så outgrundligt lyckligt lottad. Att få vara med när de upptäcker livet. Glädjestrålande geggar ner händerna i blöt sand. Upptäcker en myra. Vädrar håret i dammsugarens utblås. Smörjer in sig i köttfärssås. Kommer stapplande i pappas skor. Berättar att de ska på kurs.

Varje dag, timme och stund med mina barn är ett privilegium. Söta som socker är de. Det gäller bara att komma ihåg det, när saltsmaken blir för stark.

tisdag 11 maj 2010

Rätten att må bra

Vi har rätt till att må bra. Med barn, utan barn. Med jobb, utan jobb. Med problem, utan (uppenbara) problem. Alla har rätt att må bra.

Men när man befinner sig i en långvarig ansträngning och när det goda livet känns som att det är oåtkomligt bakom lås och bom, alltför länge. När man inte mår dåligt, men heller inte bra. När man helt enkelt är ansträngd. Under lång tid. Då drabbar det kroppen, förr eller senare. För tillräckligt många vattendroppar på en solid sten urholkar den tillslut. Även om den enstaka vattendroppen inte kan skada någon.

Då behöver man be om hjälp. För att få bekräftat ett livsviktigt faktum: Du har rätt att må bra. Inte bara överleva. Må bra!
Därför är jag nu något som jag väljer att kalla "hälsoskriven" eller "må-bra-skriven". Där jag en period får vara något annat än en mamma som överlever - och istället en person ska få ägna sig lite mer åt privilegiet att helt enkelt må bra. Så allt är som vanligt, men allt är annorlunda. Inget nytt har hänt idag, bara detta enkla, befriande konstaterande. Jag har rätt att må bra.

Väldigt odramatiskt. Må bra-saker är ju något vi ägnar oss åt stup i ett. Unnar oss sovmornar. Hittar på något trevligt en kväll. Ha en lyxig frukost i lugn och ro. Inte göra något vettigt handtag på en hel helg. Det är sunda må bra saker. Och jag har också ägnat mig åt dessa saker, allt som oftast.
Men inte det senaste året. En storebror och två tvillingsyskon senare så gör jag och min man bara gör saker som liknar dessa: Träffar folk. Utflykter. Försöker sova ut. Men i slutändan har vi varit tröttare efteråt än när det hela började. Att sova ut blir bara ett dåligt samvete mot Fredrik som måste orka istället. Faktum är att det som förut varit "må bra-saker", har blivit "för ansträngande-saker". Och tillsammans med detta, minst 365 långa nätter av störd sömn, som slagit bort orken ur kroppen på mig. Oss.

Så jag tänker nu försöka passa på att återerövra må bra-konceptet. Det är lite slingrigt att hitta fram till vilostunderna, men med en "hälsoskrivning" ska det nog ändå gå att få till. I alla fall öka frekvensen. Och med vetenskaplig fakta i ryggen, om vad som händer med en ansträngd kropp, så är det enklare att stå upp för den rätten.
För även om mitt livs största uppgift i livet är att vara mamma, och att vara mamma innebär det hårda arbetet att ta hand om sina barn - så tjänar ju alla på att denna mamma orkar. Orkar ända fram. Det förtjänar både jag och mina barn. Och min fina make. Jag vill vara fortsätta vara en hängiven mamma. En engagerad mamma. En bra mamma.
Men framförallt, en glad mamma - och för att vara det behöver jag vara en glad människa!

söndag 9 maj 2010

Leve tvåsamheten

Söndagskvällen blev sen. Det blir trångt vid datorn på kvällarna. Och så disk, hostiga barn och golvrensning. Mitt tänkta inlägg ikväll får skjutas på framtiden. För imorgon ses vi inte. Jag och min husman har bestämt oss för att ha en kväll i veckan som är surffri. Och det kommer vara måndagar. Även om det innebär en helt ordinär disk -och ihopplockningskväll med en session CSI, så är den i alla fall gemensam. De gemensamma stunderna bör värnas om. Som en god vän, tillika tvilling -och trebarnsmor, påminde mig om en grundläggande sanning för mig härom dagen:
Det är vi som är basen. Grunden. Vi. Föräldrarna. Vi som en gång valde varandra och bestämde oss för att leva ihop. Till och med gifta oss. Kyssa varandra på en kyrktrappa i Alfta, den 13 juli 2002. Efter att ha lovat varandra att älska i nöd, lust och lustigheter.
Vi behöver åtminstone sitta brevid varandra i TV-soffan. Om inget annat. Åtminstone en gång i veckan. Om inte oftare.

Det är vår tvåsamhet som ska hålla ihop den här femsamheten. Jag älskar dig, min man! Mitt i allt detta som kallas vardagen. Småbarnsåren. Kaoset. Livet.

lördag 8 maj 2010

Jag är för få

- Men vilken hand ska jag hålla i då? undrar Leonard missnöjt. Alla tre barnen är nyvakna och håret på ända och det är dags att ta sig mot morgonstöket i köket. I min högra hand håller jag Signe och i vänster Henry. Deras små knubbiga, fuktiga händer håller ett varsitt stenhårt tag om tre fingrar.

Jag tittar på Leonard och känner frustrationen bubbla upp inom mig. Inte mot Leonard. Bara mot det faktum att jag inte har tillräckligt många händer att bidra med. Det slutar med att Signe accepterar faktum att hon ensam får ta täten till köket.

I köket skyndar jag mig att klä på dem, vårt snäluppvärmda hus är småkallt. Henry bestämmer sig för att vägra släppa taget om mamma när hon finns så väl till hands. Han klänger sig fast vid mig likt en schimpansunge, hans små nypor är förbluffande starka och det är lika bra att låta honom hänga på armen under grötkokandet. Just då kommer Signe och gnäller lite. Hon är kramsugen och kommer med utsträckta armar. Jag tar en paus från grötbestyret för att krama henne, med Henry på min ena arm. Det resulterar i två besvikna, morrande barn. Signe går dramatisk iväg slänger sig på golvet och gråter. Jag kan inte ägna mig åt henne och hennes gråt, för då gråter Henry också. Och Leonard ska på pottan. Och frustrationen bubblar upp inom mig. Inte mot Signe eller Henry.

Bara mot det faktum att jag är för få. Jag kan drabbas av en oroande tanke. Tänk om det inte bara är mina armar som är för få? Tänk om de inte får allt som de behöver? Att min kärlek räcker till alla tre det vet jag, för jag älskar dem hejdlöst mycket. Men det känns som man bryter mot någon naturlag när man inte har möjlighet att ta hand om sina egna gråtande, behövande barn.
När Signe och Henry var nyfödda hände det gång på gång. Att jag satt med den ena och ammade och Fredrik låg och vilade, lagade mat, var på toa eller hjälpte Leonard med någonting. Så vaknade den andre bebisen och var hungrig - och skrek sig hes av övergivenhet. Det skär nästan modershjärtat i bitar. Det borde finnas medföljande extraarmar till modern och fadern vid tvillingfödslar. Hur är det annars tänkt?

Och så tålamodet sedan? Hur ska det räcka? Och det fanns att köpa på apoteket, så skulle jag stå först i kö. Hade man haft ett oändligt tålamod så skulle det vara lättare att acceptera det faktum att alla tre får sina behov tillfredsställda - men att allt får ta sin tid. Och när jag tar tid för mig själv så överfalls jag av dåligt samvete, eftersom tid redan är bristvara gentemot barnen. Men hur ska jag annars ladda nytt tålamod, utan någon som helst, egentid?

Signe, Henry och Leonard har sina olika sätt att se till att få en del av sin mamma. De tar det i sina egna händer. Kompetenta som de är.
- Mammamm-ammmmam-mmmma-mamma-mmama, säger Signe medan hon kommer tultande och kastar sig i min famn. Henry kör schimpanstricket. Leonard säger gång på gång på gång:
- Jag vill va med dig mamma, jag vill vaaaaa med dig.

Så oavsett tålamod. Oavsett antal armar och händer. Jag är deras mamma. Så jag få försöka lita på att jag räcker till. För om kärleken finns där, så måste det vara tillräckligt.

Kärleken sträcker den sig långt mycket längre än mina armar.

torsdag 6 maj 2010

Lära sig gå ...

Henry lärde sig gå igår. Det slog gnistor om hans glädjestrålande leende. Vilken fullkomlig stolthet! En sådan lättnad, sådan glädje och revolutionerande upptäckt.

Igår, den 5 maj 2010, lärde han sig gå. Stå på de ben som ska bära honom genom resten av hans liv. Så svindlande! Dessa små fötter, som hittills bara tjänstgjort som stådon är nu don. Vart kommer dessa små fötter ta honom? Var kommer hans framtida stora fötter att få trampa?

Att känna hur det bär. Plötsligt upptäcka så nya, oanade möjligheter. Tänk att uppleva en sådan påtaglig truimf. Vi talar om att uteckla oss, gå på utbildning, höja vår kompetens. Och det är inget att förakta. Men en sådan milstolpe är mer än att hitta nya vägar i livet. Det är att lära sig vandra dem. Att lära sig vara människa i den här världen.

Motsvarande kompentenshöjare för dig och mig, skulle vara att lära sig flyga. Så det är bara dags att börja tro det omöjliga. Efter månader med att klänga i mina byxben, så skedde något inom honom.
Vi kanske skulle behöva börja lära sig gå - igen. Precis som Henry. Våga släppa taget.

onsdag 5 maj 2010

Om jag fick förklara

Tänk om mina kära små barn kunde förstå allting jag sa, bara för en kort stund. Att jag fick förklara hur det är att vara deras föräldrar, genom att få använda obegränsat med ord. Om de verkligen förstod innebörden. Tänk om jag kunde skriva ett brev till dem. Och de kunde läsa det. Då skulle jag skriva så här:

Kära Leonard, Signe och Henry,

Jag och pappa älskar er allihopa, precis lika mycket. Det behöver ni aldrig oroa er över. Men ni är så olika, så vi älskar utifrån era olika personligheter.

Leonard, att du fått småsyskon betyder inte att vår kärlek förändrats eller förminskats. Du är inte mindre viktig och vi ser dig och uppskattar dig precis lika mycket nu som vi gjorde innan. Bara det att vi har mycket mindre tid nu och det kan vi också vara ledsna över ibland.
Signe och Henry, försök ha tålamod med er storebror, för han håller på att vänja sig vid att ha småsyskon.
Jag och pappa är inte perfekta. Jag förstår att ni blir förvånade, men det är sant. Vi klarar inte allting, vet inte allting, orkar inte allting. Vi gör bara så gott vi kan, utifrån den situation vi är i.
Ni är tre personer och vi är två. Det gör ont i oss att se att ni blir besvikna över när ni inte får egentid. Det är tålamodsprövande att ha tre personer som samtidigt snurrar runt allting i huset, det dras ut, vänds upp och ner, kladdas in i varje por. Under tiden vill ni att vi hela tiden ska se er och vara med er. Och eftersom vi bara är människor, så tappar vi tålamodet ibland.

Förlåt oss för att vi ibland blir så arga. När vi blir arga tycker vi inte mindre om er, utan är bara trötta och frustrerade. Mest för att vi vill vara perfekta föräldrar, men kan tyvärr inte vara det.
Särskilt förlåt för att vi missförstår er ibland. När vi inte förstår att ni försöker berätta något för oss. Att ni har ont, att ni vill göra en viss sak, vill visa en sak, är rädda för något eller att ni bara längtar efter att få kramas. Vi är inte så bra på ert språk ännu.

Leonard, Signe och Henry, tack så fantastiskt mycket att ni är de personligheter som ni är. Vi har ännu inte hunnit lära oss allt om er, om era intressen och önskemål. Vi håller på och lära oss och varje dag är en spännande resa på era personligheters snirkliga vägar.

Tack för att ni kom in i vårt liv. Det är lite tungt just nu när ni är små, med allt fysiskt och praktiskt som ska hinnas och orkas med. Tänk vad många fantasiska år vi har framför oss! Ni kommer att få stå ut med era gamla föräldrar under många, många år - och skämmas för oss många, många gånger. Men är alltid så stolta över er, så vi nästan spricker.

Jag älskar er så mycket, varje dag, alltid.

Ömmaste kramar,
Er mamma

Så skulle jag skriva. Och det hade varit skönt om de faktiskt förstod. Att man vill dem så väl. Att det är så svårt ibland. Hur mycket man älskar dem. Men om de hade skulle förstå allt det där - så skulle de ju inte vara barn. Och tack och lov för att de är barn.

Härligt oförstående barn!

tisdag 4 maj 2010

Små spegelbilder

- Jag är helt slut, jag måste sätta mig och vila en stund.
På sin lilla stol sitter Leonard med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Han förstärker sitt budskap med en ljudlig suck.

Först känner jag irritationen stiga inom mig. Denna plötsliga trötthetsdrabbning inföll precis när jag bad honom plocka ihop bilarna och djuren. När jag sedan stannar upp och verkligen tittar på Leonard, då ser jag. Hans perfekta spegling av mig.

Det blir rundgång. Han är helt slut, för jag är helt slut. Mest hela tiden. Sekunden jag stiger ur sängen så kommer otillräckligheten som ett slag i magen. Alla tre är vakna, tvillingarna Signe och Henry skriker i sina späjlsängar. Min man, som tagit nattskiftet, får sova en liten stund extra. Så jag får bara med mig Henry och Leonard, eftersom Leonard kräver att man håller handen. Så då skriker Signe sitt dödsskrik tills jag hinner hämta henne. Och det är mina första fem vakna minuter.
När jag sedan hämtat dem efter jobbet, så börjar hemmajobbskiftet nummer två med att alla tre barn i kör tävlar om att klättra upp i min famn. När de helt sonika upptäcker att de har konkurrens av två syskon så börjar alla tre gnälla, knuffas och/eller skrika. Och då har jag inte ens hunnit ta av mig skorna - ännu mindre deras skor.

Men får man vara helt slut? Kan man vara helt slut, som mamma eller som pappa? Har man överhuvudtaget någon rätt eller möjlighet till det? Jag har svaret: Det är nej. Det är föräldraansvarets bitterljuva lott, eftersom man heller aldrig någonsin skulle vilja leva utan sina älskade småtroll.
Så vad gör man? Man kämpar på. Medan människor omkring oss säger att "det går över". Och det är helt sant - och det är till viss tröst! Problemet är dock att klockans timvisare ändå står på idag. Och det är idag jag är helt slut. Och min treåring är helt slut.

Barn känner allt som händer inom oss. De omformulerar det till sin begreppsvärld och spelar upp det. Klockrent, som en perfekt spegelbild. Bara det att de inte alltid förstår det som de speglar. De härmar det, som små papegojor. Men de känner allt, oavsett om de förstår. Titta på ditt/dina egna barn, så kommer du att få se. Din egen spegelbild.

- Mamma, jag tycker så mycket om dig. Varför säger jag hela tiden att jag tycker om dig? undrade Leonard när jag skulle lägga honom ikväll.
Jag svarade med att ge honom min ömmaste förklaring om hur mycket jag tycker om honom.

Och tänkte: För du känner din mamma bättre än du själv förstår.

söndag 2 maj 2010

Barn är alltid lika mycket barn

Barnen ligger och sover. De ser ut som tre små keruber, inbäddade i sina sängar bland gosedjur och snuttefiltar. Det bränner till i hjärtat av ömhet när jag tittar på dem. Oavsett hur dagen varit. Hur mycket de krävt av mig, hur mycket de än gnällt, så spelar det ingen roll.

Jag skulle ge mitt liv för dem. Inte tveka en sekund. Konstigt, men sant. I detta själviska samhälle där alla, inkulsive mig, blir medryckt i en önskan att förverkliga sig själv - så är detta ändå så ofattbart starkt. Så starkt som luften jag andas. Jag blir nästan lite ställd över denna starka känsla som bor i mig. Det är inget jag valt eller medvetet bestämt mig för. Det bara är så. Barnen är mitt ansvar. Som förälder. Som vuxen.

Vi tittar på humorgalan ikväll. Att samla in pengar för att barn ska ha det bättre talar till allas samveten. Att se fattiga och utelämnade barn har alltid berört mig. Men jag har upptäckt att det mer än bara berör mig. Det är nästan outhärdligt. För utan att kunna värja mig, ser jag mina egna barns ansikten ligga på loppiga och smutsiga sängar, undernärda och kämpande för sina liv. Jag ser dem stå där, med slitna, smutsiga kläder och bo i skjul. Och det hugger i mig. Jag måste nästan blunda, för jag står inte ut att tänka den tanken. Men jag närmar mig den ändå. Någonstans finns eller fanns, en mamma och pappa som älskar sina barn precis lika mycket som jag älskar mina. Mina barn som ligger i sina varma, torra ombonade sängar med ett dussin nappar var och sover obekymrat. De har obegränsat med mat att få och vatten att dricka. Vad är skillnaden?
Absolut ingenting. Vi hade tur. Ofattbar tur. Vi föddes här. De hade otur. De föddes där. De föräldrarna har inte valt detta liv för sina barn. Men barn med otur är ändå alltid lika mycket barn. Det är ju vansinne. Barn borde ha rätt till att alltid ha tur!

Men en stor skillad är det på oss och dem. Vi har ett val. Vi kan välja att hjälpa.