Lite adventslycka är vi värda

Det fladdrar till. Först lite trevande. Sedan lite mer. Innan den kommer med en styrka likt en dammlucka som öppnats. Julstämningen. Adventens intågande i våra höstgråa sinnen. - Vajföj ska vi tända tusen ljus? undrar Leonard vid middagsbordet. Jo, förklarar vi, för att det är advent och det går emot jul.

Sedan tänker vi: Och för att om vi inte får ha det lite mysigt och tända levande ljus, skapa dofter och stämningar så står vi inte ut med den här årstiden, den här vardagen, det här livet.

Men det säger vi inte. Det var varit en riktigt svartgå period ett tag nu. Årstiden, vardagen, livet. Barnen lyser som kometer i rymden, men vi vuxna, vi kämpar med att likt oskyddade stearinljus inte blåsas ut av snålblåsten. I adventens famn får fly till glittrande ljus och ombonad värme. Vi drar en lättnades suck, som om någon satt en skyddande kupa över vår kämpande låga. Som att någon tagit oss in i värmen och lagt en filt om våra axlar. Så tycker jag adventens intågande känns. Att få känna sig varm inombords.

Jag och Leonard bakade lussebullar häromdagen. Jag drabbades av oväntad lust att göra ett krafttag som fullständigt chockerade mig själv, då jag knappt orkar röra runt i stekpannan bland köttbullarna till vardags. Men på jakt efter den varmt tillfredsställande känslan av advent och smygande lycka, så drog jag mig själv i kragen, dammade av kaveln och satt igång. Glädjestrålande högg stod Leonard givakt vi bakbänken, och trots några tålamodsprövande moment, så fixade vi baket. Doften av bullarna spred sig från bakplåten, ut i hela huset och ända längst in i våra sinnen. När vi var färdiga insåg Leonard att han inte ens tycker om saffransbullar. Men det spelade liksom ingen roll. För han, liksom jag, bara njöt av känslan som infann sig i vårt hus.

Så oavsett tro och religion, så tror jag vi kan komma överens om att advent handlar om att känna sig varm inombords, ja, nästan lite lyckliga. Och när man väl fått fatt på den känslan så vill man inte släppa den för allt i världen!

Så hejsan och välkommen advent, nu är det ingen återvändo! Vi frossar i myset, sippar på glögg, mumsar i oss lussebullar och skrålar julmusik som besatta. För äntligen. Så känns det lite extra varmt inombords.

Och varför vara sparsam med det som gör att vi känner oss lyckliga?

Det händer precis just nu

Det här livet vi lever. Alla uppgifter som man har bara för att man är människa, i Sverige, 2011. Alla uppdrag man har när man är en självständig vuxen. Alla ansvar man få när man är förälder. Alla möjliga och omöjliga situationer som uppstår.

Hela tiden. Igår. Nu. Imorgon. Barnen. Jobbet. Bilen. Huset. Och i mitten av den här karusellen står vi. Du och jag. Vi som sagt att vi vill leva med varandra. Göra den här grejen. Köra det här racet. Vi som satt uppe till småtimmarna för en himla massa år sedan och fantiserade om vårt framtida liv tillsammans.

Vi gick promenader i stan och föreställde oss att vi bodde i olika hus. Vi satt på caféer och pratade om den familj vi skulle vilja ha. Hur många barn vi önskade att vi fick. Vad vi skulle jobba med. Vilka vi skulle vara då. Och sedan tog vi vårt första steg ut i vårt gemensamma liv. Sedan ett till. Och ett till. Två till. Och fem till. Och under tiden man tar alla de här stegen så inser man inte riktigt att detta är att leva sitt liv. Att, nu händer det det. Att det är steg ut från fantasin in i verkligheten.

Det sker så successivt och stegen blir med åren så många, att det blir "man-ser-inte-skogen-för-alla-träd"-effekten. Och kanske hade man förväntat sig någon mer grandios inramning på "nu-lever-vi-vårt-liv"-grejen.

Något schysst soundtrack, en magisk dörr, en euforisk upplevelsekänsla. Någonting!

Men istället tickar livet på. En dag i taget. Hemska och underbara dagar, i en enda oordning. Och ibland tickar dagarna inte på. De rusar. Som galopphästar på tävling. Hetsigt tävlande med varandra, svettigt skummande, suger dagarna ur varje liten droppe ur dig. Och oss båda två. Och vi då? Vi som skulle köra det här racet ihop. Vi finner varandra på helt olika tävlingsbanor, hetsigt rusande med fartvinden brusande våra i öron så vi hör inte vad den andre säger.

Vi vill fortfarande köra racet ihop, men vi blev fartblinda och fartdöva. Så då är det bara en enda sak som gäller. Stanna upp. Om så bara för en liten stund. Jag och Fredrik hade ett samtalsdygn i helgen. Vi fick barnvakt. Vi planerade inte en enda aktivitet utom just en. Prata. Prata med varandra. Vi kollade av var vi befinner oss.

Gjorde en avstämning på livets GPS. Pratade om var har vi hamnat, vart vi vill - och vart är vi på väg. Oj, det var visst så här det blev! Ehh ... hur ska vi lägga upp det nu då?

Och i den trygga tystnaden mellan orden, var det som att det var lättare att se skogen. Hur den mäktig och vacker tornar upp sig runtomkring oss.

Att vi faktiskt är mitt uppi det. Att vi upplever det. Det händer. Livet. Precis just nu.

Själens vingar

Jag hade ingen inspiration till att skriva ikväll. Så jag gick och hämtade ved. En av förmånerna med att bo på landet (samt att ha svindyr direktverkande el i huset), är att man måste gå ut och hämta ved. Och vad händer då? Jo, man får helt oförhappandes uppleva det som kallas "utomhus". Trots kolmörker. Trots frasiga frysgrader och trötta kvällsben.Så drabbas man av denna fantastiskt uppfriskande dusch av något som man inte insett att man behövde.

Luft. Rymd. Plats för tankarna få vingar och flyga. Plats för själen att dra en lättnadens suck. Tillfälle för mig att förstå att jag är liten och universum oändligt. Att mina bekymmer är som små dammkorn i värdsaltet. Att livets kärna är så mycket mer än det vardagliga stöket med middag, fingervantar, skjutsning, storhandling och tider i almanackan. Livets kärna har så svårt att foga in sig och begränsa sig med några få ord.

Det är mer en känsla, en förnimmelse om hur det är att existera. Att leva och älska. Känna smärta. Den odefinierbara lycka det är att titta på Karlavagnen på en kristallklar stjärnhimmel. Alla de känslor vi drabbas av på en och samma dag, som vinden över ett vetefält. Som står för olika saker. Men allting innefattas av en och samma sak. Livet.

- Mamma jag älskaj dig lika mycket som du älskaj mej, säger Leonard ibland. De första gångerna försökte jag övertyga honom om att jag älskar honom mer. För mig är det är ju självklart.

Jag har ju burit honom i min mage. Jag har fött honom, ammat honom, hållit honom och begrundat varje hårstrå på hans huvud. Fascinerats och funderat på varje liten utvecklingsfas han gått igenom, varje storlek han vuxit ur. Men jag kan ju inte bestämma över kärleken. Hur kärleken ser ut eller hur stor den är för Leonard. Jag äger inte honom. Jag äger inte hans kärlek. Fast jag är hans mamma.

Så han får väl hävda att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Ibland hävdar han att han älskar mig mer. Men låt så vara.

För trots sina späda 5 år på jorden, så har han är egen själ. Som jag bara fått ynnesten att hjälpa till att hitta hit till livet. Hjälper honom att ha en egen plats på jorden. Men mer kan jag inte göra. Livet gör resten.

Och hans själ har redan fått egna vingar.

- Oj, vad snabbt det gick att hämta ved, sa Fredrik när jag kom in igen. Kanske gick det fort räknat till antal minuter.

Men på den stunden hann jag göra en hissnande resa ut i värdsaltet och tillbaka.

De idiotiska dagarna

De här dagarna. De här idiotiska dagarna. Då man inte ens orkar med sig själv.

Då är det komplicerat att ha barn. Att ha tre virvlande stormbyar till barn.
När man bara skulle behöva stänga igen luckan. Kura ihop sig. Inte interagera med någon. Inte prata med någon. Inte göra någonting.

Det skulle jag klara av. Att sitt där i mitt ihopkurade läge och vänta ut den idiotiska dagen. Att den ska passera. Men istället flyger min lucka upp med en smäll mitt i denna idiotiska dag.

Och där är de. De tre virvelvindarna. Pratar med mig. Vill mig saker. Bråkar om saker. Gör saker. Som jag inte orkar.
Allt jag vill, är att få vara trött på min idiotiska dag. Få vara trött, i fred, som en människa behöver vara.

Men jag är visst ingen människa. Jag är en mamma. Jag har visst ifrånsagt mig den rätten.

Den Goda Viljan

- Fåj jag bejätta en saga föj dej? frågar Leonard mig när jag lade honom ikväll. Han frågar det nästan varje gång jag lägger honom. Då kommer en impuls, stark som en 220-voltsstöt, igenom kroppen på mig och vrålar "NEJ! BARA LÄGG DIG!" Dagen och kvällens sammantagna mått av barnakaos darrar i min kropp. Henrys frenetiska och explosiva vilja att bestämma själv, Signes alla förnärmade och rosenrasande utbrott och Leonards ljusa och monotona gnällröst.

Alltihop blandas ihop, sätts in i ugnen på 225 grader och bakas till en kaoskaka med sur bismak och skälvande eftersmak. Jag vill. Jag vill orka säga: "Ja, älskling, det är klart du kan".
- Nej, Leonard, lägg dig ned nu först ... säger jag sammanbitet.
- Och sen fåj jag belätta en saga? undrar han hoppfullt.
- Näe, ehh, alltså ...
- Men! Suckar han ljudligt och besviket. Fåj jag ALDJIG bejätta en saga?!

Det dåliga samvetet skär som en kraftfull blixt ner genom hustaket och hugger mig hårt och skoningslöst rakt i hjärtat. "Klart pojken, din allra finaste förstfödde son, måste få berätta en saga! Vad är du för en hjärtlös mamma?" framhäver det Dåliga Samvetet. "Jamen, förstår du vad vad jag har uthärdat idag? Förstår du hur less jag är? Hur ont jag har i hela kroppen, öronen och ändå in i ryggmärgen? Kan du fatta att jag bara inte orkar en sekund till?" svarar min Frustrerade Kropp det Dåliga Samvetet.

En het och svår debatt uppstår. Under tiden lägger sig Leonard ned i sängen och tittar bedjande på mig.

"Nej, nej, nej", fräser den Frustrerade Kroppen desperat "Inte en minut, inte en sekund till!" Så kommer en tredje part och blandar sig i diskussionen. Det är Den Goda Viljan.

Diplomatisk harklar den sig och säger mjukt: "Ingen arg och less kropp kan uppbåda någon extra ork till detta genom enbart ett dåligt samvete. Det måste också finnas en God Vilja för ditt barn." Okej. Jag ska försöka göra det som den Goda Viljan inom mig önskar för min son.

För jag har verkligen, verkligen en vilja att vara en bra mamma. Inte för att jag just nu känner att jag orkar och har lust med. Men för att jag vill.

- Okej, en kort saga, säger jag tvekande till Leonard.
Den Frustrerande Kroppen skriker inom mig; "Vad gör du? Är du inte klok!? Du vet att det inte finns några korta sagor!"
- Ja! säger Leonard glatt. Vad ska den handla om då?
Jag känner redan att jag har ångrat mig. Med hela mitt väsen försöker jag hålla tillbaka impulsen att fly. Jag försöker komma på något snabbt och som inte triggar igång hans fantasi för mycket. Absolut inte Blixten eller Buzz. - Om dig och din farbror som var här och hälsade på oss i helgen? Han tittar skeptiskt på mig först, men antar utmaningen.
- Jooo ... börjar han sakta och ser drömmande ut. Jag måste nästan hålla i mig i hans säng för att inte lämna rummet. Jag fokuserar på att försöka se intresserad ut.

Han sätter igång: Det vaj när Leonard och hans fajbjoj vaj ute å åkte bil, så skulle de åka till fajmoj och fajfaj och sjuta älg. De åkte jättelänge och näj de vaj hos fajmoj och fajfaj så fick Leonard sjuta älg fast han vaj fem år...! Han berättar och berättar. Något slut närmar sig inte.
- Hur slutar det? undrar jag torrt.
- Det äj egentligen inte slut, säger han bara och tystnar, men ser ändå ganska nöjd ut.

Och jag känner mig faktiskt en aning stolt. För jag orkade lite, lite till. För att jag uppbådade all min viljestyrka åt något som jag ville.

Vi ber Gud som haver barnen kär och sedan kramar jag Leonard hårt. Jag berättar för honom att jag älskar honom. Jättemycket.

Sedan ger jag det Dåliga Samvetet och den Frustrerade Kroppen en knäpp på näsan, släcker lampan och säger god natt.