För idag var en bra dag

I förrgår var en hemskt jobbig dag. Igår var en jobbig dag.
Idag var en bra dag.

Livets berg -och dalbana tar oss med på hissnande färder över tvärhöga berg, svindlande höjder, branta stup, mäktiga nedförsbackar och nattsvarta dalar. Och som mor för tre små änglabitar, så är brakar denna färd fram i ljusets hastighet.

Minut för minut, timme för timme, sveper alla skiftningar förbi.

Glädje - zoooom - svischar förbi, förtvivlan - zooom - svischar förbi, lycka - zooom, frustration - zooom, förtjusning - zooom, missmod - zoooooooom ...

- Takto, sa Henry idag och mitt hjärta spratt till. För han och hans syster verkar annars ha gjort en pratvägrar-pakt. De säger konsekvent bara "mamma" och "pappa" till allt och alla. Men idag, ett nytt ord ... !
- Sa du traktor, Henry?! utropade jag. Glädje.

- Nu är det dags att sova, säga god natt.
- NEEEJEJEEEEEJEJEJEJEJJ, skriker Signe och Henry i stereokör. Just det. De kan säga ordet "nej" också. Missmod.

Leonard får en drömmande blick vid matbordet och säger:
- Mamma, tänk om jag kunde vaja med dej på jobbet så ofta jag ville! Då skulle jag baja sitta på ditt kontoj och titta på alla fina bildej du haj på mej, Signe och Henju, föj de äj sååå fiiina. Åsså skulle jag pjata med dej näj du jobbaj. Och så om du pjataj i telefon så skulle jag baja sitta tyst - och titta på bildejna ... Lycka.

Känslorna skiftar så snabbt att det är fartränder på dem. Men huvusaken är att motorn inte skär ihop när jag är på botten. För att passera igenom den svarta dalen då och då är jobbigt, men inte livsfarligt. Det står jag ut med. För att jag har hoppet kvar. Att något annat väntar runt nästa krön.

För idag var en bra dag.

Julefrid, julekaos ...

Så blev det jul. Det blir det, varken man är beredd på det eller inte. Oavsett om man köpt klart alla julklappar eller ej. Om man tror på tomten eller ej. Oavsett om julen känns fruktad, fantastisk, förfärlig eller fullkomligt frödjefull.
Oavsett om den var fridefull. Eller kaotisk. Så blir det jul. Dopparedagen sveper in med all sin glättiga bjällerklang, Kalle Anka, Snövit och Karl-Bertil Jonsson.

Jag njuter av julen. Jag blir uppriktigt glad av julen. Och att uppleva den genom en fyraårings gnistrande blick när han berättar om tomtens allt hårda arbete med att snickra alla barnens julklappar och parkera släden vid brevlådorna. Det får mig att uppleva julens tjusning ytterligare. Och det är en ynnest.

Men det är kontrasten mellan den förväntade jullyckan och verklighetens krassa ofullkomliga värld, som gör att julen kan kännas nästintill grym i alla sin ljuvlighet.

Och detta tar sig ut på individuella sätt. För vissa människor handlar det om icke vald ensamhet, medan det för andra handlar om fasa inför det sociala tvånget med släkten. För en tredje om materiell fattigdom och för en fjärde handlar det om irritation över alla överdrivet glada julfirare, för en femte om saknad efter de julfirare som inte längre finns kvar i livet.

För mig handlar det om längtan efter att få uppleva äkta julefrid.
Att önska sig så djupt och innerligt det enda jag inte kan få. Det är väl människans ständiga lott.

Om man läser om barns utvecklingspsykologi så lär man sig att med helt normala 2-åringar så har man en liten konflikt med sitt barn ungefär var tredje minut och en större konflikt, cirka var tjugonde minut.

Så alltså. Med TVÅ helt normala 2-åringar så kan man kvickt konstatera att detta ger en liten konflikt var 1½:e-minut och en större var tionde minut. Man kan lika kvickt konstatera att mellanrummen helt enkelt suddas ut och kvar blir en konstant ström. Av konflikter.

Oavsett om det är jul eller inte.

Ungefär så här var scenariot:

Signe springer med bestämda steg in under granen och rafsar åt sig ett paket. Henry rycker det ur hennes knubbiga händer och börjar riva upp pappret med förbluffande hastighet. Jag upptäcker att julklappen egentligen var till Leonard. Leonard upptäcker detta och ger ifrån sig ett genomträngande tjut över att Henry öppnat hans paket. Och under tiden öppnar Henry ett paket som det står "God jul morfar" på. Signe tar det resolut ifrån honom, varpå Henry blir rasande och kastar paketet i syrrans huvud. Båda brister ut i skriande gråt.

Julefriden 2010, känns väldigt avlägsen. Och fruktansvärt, innerligt åtråvärd.

Att önska sig det man inte har - har ingen blivit lyckligare av. Istället får vi bli tvinga oss själva att försöka se vad vi själva har. Och göra en liten extra ansträngning att glädja sig över det - istället. Inte många sekunders julefrid fick jag denna dopparedag, utan ihärdigt julekaos. Än hur oändligt mycket mitt darrande trötta sinne och dunkande, utpumpade kropp behövde friden.

MEN.

Glada barnaögon, klappar ivrigt slits upp, busiga upptåg, klingande skratt, uppriktig glädje och varma, mjuka kramar.

Det hade vi gott om. Och det man inte fick i år. Det får man sätta upp till önskalistan, till något annat år.

Julefrid. 2015, kanske?

Den levande julgranen

Så var det dags igen.

Det är helgen före julhelgen och det är dags att gå ut och ta sig en julgran. Vår familj är en av de få förunnade, som har privilegiet att såga ner vår egen gran i skogen. Vi håller oss väl med våra kära markägargrannar. Och de ger oss en oerhörd julgåva.

Upplevelsen att välja en livs levande skogsgran. En plastgran i mitt hus och jag kan lika gärna äta pizza till julmiddag.

Jag ryste av lycka första julen vi bodde här i byn och jag insåg att vårt lilla hus på landet innebar denna ynnest. Det är det närmaste man kan komma hederlig julupplevelse, eftersom man med sina mogna 33 år får lov att inse att Tomtefar inte bor i Mora, eller på det högsta berget påväg upp till farmor och farfar (de bor i Storuman), som Leonard tror.

Men en julgran. Den är verklig. Den lever. Och bara står där i skogen och inväntar sitt högtidligt juliga intåg i vårt liv.

Men aldrig förr har allting stämt så här väl. Att få uppleva att snön dessutom ligger djup och flingorna yr omkring oss som små himlastjärnor. Det var nästan för bra för att vara sant.

Det var med vördnad vi hela familjen traskade ut i granskogens djupsnö. Skogshuggar-Leonard i täten. Tomtemor drog Signe och Henry på en varsinn pulka, pappa Fredrik bar sågen och sist av allt huskatten som smög efter för att se var husfamiljen skulle ta för sig i skogen denna snöyra söndag.

Med långa djupa steg pulsade vi in i den snöklädda katedralen av snötunga granar. Signe och Henry tippade med jämna mellanrum som hösäckar ner i de djupa drivorna när terrängen blev svårare. Leonard betraktade de snötäckta objekten med allvarlig min. Signe och Henry tittade sig förbluffat omkring. Och jag kunde nästan svära på att jag så en tomte bakom en trädstam. Trots mina 33 år.
Jag och husmannen insåg snabbt att uppdraget skulle bli svårgenomfört, eftersom granarna var beklädda och omsorgsfullt heltäckta av snö. Så med lite tur, en skarp tomtemorsblick och lite Ole dole doff så var julgranen funnen. Så alldeles egen husgran.

- Uh, uh, jag kan bäja den, sa Leonard med sin allvarliga skoghuggarröst.
- Aaadoddido, sa Henry och deklarerade att om storebror skulle bära granen så skulle han dra systers (med syster i) pulka ända hem.

Men när vi pulsat i myrfart i en halvtimme och ändå bara nått skogsbrynet, så sattes Henry - till hans stora förtret - ner i sin egen pulka . Så han skrek ursinnigt hela vägen hem, så att det ekade över den snöklädda dalen. Och skogshuggaren gnällde att han var helt sluuuuut i benen.

Men det var det värt. För nu har vi en julgran. En alldeles egen husgran direkt från tomteskogen.

Om det nu hade funnits tomtar.

Vägs ände

Snön yr omkring mig. Tumultartat som livet. Jag trampar igenom snön, varje steg kräver stor ansträngning. Snöflingorna som träffar mig slår mig som små, små pilar på kinderna. Jag blir stående. Förblindad av ljuset, snön, blåsten. Tårna och fingrarna börjar bli stela av kyla och ilningar av kyla vandrar längs skuldrorna. Jag drar upp axlarna och kisar, försöker värja mig. Jag känner den fasta marken under mina fötter, men kan inte föreställa mig den som varm och välkomnande. Den ligger hård och gömd under snö och kyla, som den aldrig genomsyrats av en lättjefull sommardag.

Jag blir stående. Här. Mitt i allt. Livet virvlar runt mig. Varje steg kräver sin ansträngning. Kroppen känns nedkyld och trött. Tillvaron känns karg, som den är täckt av snö och is. Som man glömt hur sommar känns.

Ikväll vägrade Signe och Henry högljutt och desperat att somna och Leonard grät efter att mamma skulle lägga honom. Och jag. Orkade. Inte. Min kropp vägrade och mitt huvud slutade fungera.

Vad gör man när man kommer till vägs ände?

Vad gör man när man blir stående? Känner hur livets snöflingor svider som pilar i ansiktet. Stegen blir för trötta och kylan för hård? När man inte orkar tänka på skrattets och glädjens varma sommardag?

Vad gör man?
Samma sak som naturen gör för att vintern ska ta slut och våren ska göra sitt fröjdefulla intåg. Ingenting. Härdar ut. Väntar ut.

För så länge jag andas. Så länge tiden går. Så går det att garantera. Att det så småningom kommer en vår.

Förbereda sig på en lång väntan. Klä sig så varm som möjligt. Suga i sig värdefulla stunder av vintersol. För ljusglimtarna på vägen håller hoppet om vår uppe. Och slutligen. Beslutsamhet. Riktigt gammeldags tjurskallighet. Jag ska inte lägga mig ner och ge upp. Inte bli översnöad. Inte förfrysa. Jag ska klara det. Jag och min familj ska klara det. För barnen är värda denna kamp. Mer än livets självt. Varje tår och svettdroppe.

Så vi ska nå fram till våren och in i sommaren. Men det ändrar inte det faktum. Att idag härskar kylan och den virvlande snön.

Tack lucia!

Lucia. Jag vaknade på morgonen och lät faktumet skölja över mig. Idag är det lucia! Med åren har jag inte blivit mer och mer blasé vad gäller lucia. Utan tvärsom. En succesiv stegring har skett. Som att jag växer baklänges. Som att jag blir mer och mer barn.

Eller kanske, för att jag inser hur värdefullt att få vara barnsligt förtjust över saker. Och jag är helt vansinnigt barnsligt förtjust i LUCIA. Stämningen, sångerna, lussebullarna. Men kanske framförallt: Stillheten. Kanske för att jag lapar i mig all stillhet som går att finna, just nu, som en ökenvandrare lapar i sig varje vattendroppe.
För idag stod en sak klar. Jag ville ta semester. Detsamma med min man, Fredrik. Nej, fel. Inte vill. B-E-H-Ö-V-E-R semester. På riktigt. Semester. Ni vet, sån där då man faktiskt vilar. Lite mer än i fyra minuter i taget.

En helt enkel fullständig, om än kort, paus från småbarnslivet. Jag och Fredrik börjar hacka riktigt lågt på orkeskontot nu med vattkoppor, avlösande förkylningar, skriknätter, för-tidiga tvåårstrotser - och två alldeles för klåfingriga -samarbetande-och långarmade huvudlösa vandaler ...

De är fantastiska, charmiga, välsignat underbara barn. Livet gåvor. Men vi orkar inte. Vi står och kippar fullständigt andfådda och darrande utslagna av livet självt. Men idag är det lucia. Och jag hade ynnesten att få suga i mig ett obeskrivligt vackert luciaframträdande på Faluns bibliotek imorse.

Jag lyssnade. Njöt. Sög i mig varje uns av stillhet. Magisk stämning. Lekfull glädje. Och låtsades att jag hade en liten stunds semester från mitt hårda vardagsliv.

Och förresten. För precis 12 år sedan idag blev jag och min tillsammans på en folkhögskola i småland. Sedan gick vi hand i hand och tittade på luciafirandet i den lilla bykyrkan med stora snöflingor stilla föll från en mörk himmel.

Jag har mycket att tacka lucia för.

TACK.

När tvillingödet slår mig som en stekpanna i huvudet

Så trött jag blir ibland på mina egna tankar och ord. Trött på att hela tiden höra mig själv prata om hur mycket sömnbrist jag har och vilka trixiga tillväxtfaser och nyckfulla idéer barnen har för sig. Ibland vill jag vara en vanlig 33-årig kommunanställd kvinna som gillar att inreda, skriva, sjunga och vara i naturen. Inte en småbarnsmamma. Och särskilt inte en tvillingmamma och trebarnsmor.

Så då anstränger jag mig mitt yttersta. Att inte prata så förtvivlat mycket om kaoset där hemma. Om allt knasigt, knäppt och citatvänligt Leonard säger. Som till exempel när han fått sina första vattkoppor, så lyfte han på sin tröja och sa;
”Mamma, titta, det häj äj ingen vattkoppa, det häj äj en bjösttårta!”

Jag försöker undvika att berätta om Signe och Henrys senaste manövreringar. Till exempel när Signe och Henry häromdagen lekte ”tvätta-händerna”-leken och det slutade med att hela badrummet låg under vatten – och medan jag skulle torka upp den värsta översvämningen - passade de på att med gemensamma krafter öppna diskmaskinen och plocka ur alla smutsiga bestick och lägga dem i en hög på köksbordet. Sedan stack de ut i tio minusgrader och stängde dörren efter sig.
Men eftersom varje dag, timme och vaken minut är fulla av dessa miljontals händelser, så måste jag ta ett viljebeslut att inte låta detta vara det enda som uppfyller ens tankar och präglar vartenda samtal man har med en annan människa.

Jag försöker verkligen. Verkligen, verkligen.

Men så hoppar det till lite extra. Ungefär som när man sitter på en bångstyrig häst. Man har hästen under kontroll så länge den bara gör de vanliga utfallen och krombukterna. Men om den sedan plötsligt reser sig på bakbenen samtidigt som de kastar sig åt sidan - då flyger man av. Rakt in i buskarna landar man och undrar sedan vad som hände. Man trodde att man hade varit beredd – att man kunde hästens alla trix. Men ändå blev man utmanövrerad! I alla fall jag, som inte är den absolut skickligaste ryttaren.

Så upplever jag det är att vara tvillingförälder. Man är rutinerad och van vid alla tänkbara och otänkbara situationer. Man har upplevt de mest omöjliga utmaningar och de mest krångliga lägen. Med dessa i ryggsäcken så kan man till och med invaggas i en känsla av kontroll. Och så kommer den där natten. Då man väcks av ett hysteriskt skrikande barn. Men, sedan när man snubblat sig in i barnkammaren för att ta hand om den panikskrikande Henry, så hör man att det kommer ett lika hysteriskt skrik från ett annat håll. Då är Signe i samma neurotiska tillstånd. Hon skriker så att hon nästan kräks. Och det går inte att trösta båda samtidigt. Båda behöver hela mig, samtidigt.

Det är omöjligt. Inte svårt. Omöjligt. Det är då tvillinglivsödet bara slår mig som en stekpanna i huvudet.

Och jag inser att just nu är detta mitt livsöde.

Så varken jag vill eller inte. Varken jag pratar om det eller inte. Så uppfyller det varje fiber av mig. Så är det tvillingförälderödet. Som kräver all min kraft. Lägger beslag på hela min person.

Är luften jag andas.

Min egen julsaga

Barnen somnade varma i sina sängar ikväll. Jag andades in stugans tystnad och gick ut för att hämta ved. Snön knarrade sällskapligt under skorna och snön glittrade som ädelstenar i vintergatans sken. Det doftade vedeld och frisk vinter. Himmelens stjärnor och den gnistrande marken flöt samman, som de höll varandra i handen.

Stadens avlägsna oljud kunde inte nå mig. Inte störa mig. Bara vagt påminna mig om lugnet som jag omslöts av som en vacker dräkt. Dagen och kvällens alla vardagliga bestyr tonades bort.

Alla de behov jag måste tillgodose, alla konflikter med barnen, alla platser jag måste vara på, tider som måste passas, alla förväntningar, allt jag borde göra. Tonades bort. Och försvann.

Kvar var bara jag, stjärnorna och mina hjärtslag. Jag fylldes av en plötsligt känsla av frid. Och hopp. Att jag faktiskt lever och andas därinne. Därinne, i hjärtats gömda vrå, bakom allting annat bråte. Där inne, där är jag jag. En människa. En själ.

Förundrat märkte jag att jag inte tappat bort mig själv. Jag hade bara omgett mig av så mycket brus, att jag inte hört mig själv andas. På väldigt länge. Jag tittade upp på himlavalvet och tog ett djupt andetag.
- Jag är så liten och du är så stor, viskade jag och såg hur min andedräkt svävade iväg som ett litet moln av kristaller.

Julgranens grenar var tunga av snö och julgransljusen tindrade mjukt i snön. Jag drog två pulkor fulla med ved till huset och sedan stannade jag igen. För att riktigt försöka förstå att denna fridfulla värld existerar på samma jord, i samma land, i samma stad, som mitt övriga, så hetsiga och slamriga liv. För att riktigt fånga känslan av förtrollad vinternkväll och spara den som en skatt i mitt hjärta.

En vinterkväll då plötsligt allt vardagligt känns avslägset. Och man får en ilande känsla av att allting är möjligt. Att vi alla kan hitta vår egen julsaga.

Som om. Den lilla mannen i grå rock och röd mössa precis gått bakom hörnet på vedhuset. Och lämnat en känsla av julefrid i mitt bröst.

En motvillig insikt ...

Jag har motvilligt insett en sak. Jag har tre små barn. Jag jobbar. Har ett himla hus som på något mirakulöst sätt ska hållas i ordning. Sen så ska det lagas middag varenda eviga dag.

Och så har jag numera två bloggar.

Timmarna på dynget, dagarna i veckorna, veckorna i månaderna. Räcker inte till. Räcker inte till överhuvudtaget. Och jag vill gärna tro att jag ska hinna med två bloggar. Men. Någon av dem måste nog stå tillbaka lite.

Eftersom jag vägrar lägga ner MammaMind, så kommer jag en tid framöver lägger ut samma texter på MammaMind som jag lägger ut på min blogg på Dalarnas Tidningar, MammaMinne. Mitt mål är att kunna börja skriva individuella inlägg igen, framöver.

Så därför kan du som brukar följa MammaMind - lugnt fortsätta följa bloggen som vanligt!

Och för er som följer båda bloggarna, så kommer det fortsätta vara lite fler och roligare bilder på MammaMind, plus att ni har hela mitt textarkiv här. Och kanske skruvar jag till texterna lite extra här på MammaMind. För här är det ju JAG som bestämmer ...

Detta gör jag endast för att spara tid. För att den där stroppiga klockan bara tickar och tickar och inte fattar att jag har en MASSA saker som jag vill HINNA!

Så varsågoda. Här nedan är ett sprillans nytt inlägg, som du även kan hitta på dt.se/pralin.

KRAM på er, mina trogna läsare. Jag uppskattar er.

Och jag hoppas ni vill fortsätta komma tillbaka till MammaMind.

En skitnatt i advent ...

Som en stjärnhimmel. Till synes oändliga prickar, lyser klara från bakgrunden. Men det är det inte en djupsvart himmel som utgör dess fond, utan skärvita barnkroppar. Och stjärnorna är inte gnistrande vita, utan lysande röda. Och till synes oändliga.

Vattkopporna har kommit till vår lilla stuga, denna adventstid. Tre prickiga barn har vi. Den första natten med denna berömda barnsjukdom var som ett moderskepp till alla kaotiska nätter. Fick andra sjuknätter framstå som alldagliga.

Kvällen innan hade min hedervärda svärfar hjälpt oss att flytta garderober in i vårt nätta sovrum. Och därav hade saker flyttats på och dammsugare, pallar, väskor, kläder och galgar provisoriskt spridits ut i sovrummet och barnens rum.

Vi hann somna gott och intet ont anande när sedan Leonards illtjut skar genom tystnaden vid halv två-tiden. Fumlande slog jag i tår och snubblande fram över hinderbanan som rådde i vårt sovrum. Många fula ord ringde i mina öron, men jag var för trött för att skrika ut dem.

Efter ett par tre sömngångs-vändor till Leonards rum fick han lägga sig i vår säng. Och sedan var det Henry tur. Illtjut. Han fick bäddas ner i sin sulky, för annars förvandlas han till en mänsklig tornado i vår säng. Men att det var en hinderbana i beckmörkret i vägen för sulkyn gjorde inte saken ... hur ska jag säga det? Lättare.

Sedan började valsen. De gnällde i snabb tretakt. Både pojkarna höll varandra vakna med sitt stereognäll - tills den ena äntligen nickat till. Då var det dags för den vakna gnällvattkoppspojken och skrika till och väcka den andra. Och för rättvisans skull, tvärsom. Och så höll det på. Med lite variation med gnäll från den sovande pappan när han blev sparkad av en kliande Leonard.

Henry varierade sig också med att tycka att det hela var en rolig lek och kastade sin napp och snutteapa så de flög genom rummet. Det gick ju ändå inte att sova. Ner i kaoset på golvet.
"Klockan är kvart i fyra, Henry, det är inte dags att vakna".
Men han fnittrade och ropade "däääääj" åt den okända platsen där nappen låg.

Jag höll mig för skratt.

Vid fem-snåret började sovrummet ändligen präglas av långa djupa andetag. Slutligen sov alla.

KNACK, KNACK!

Jag flög upp och tittade mig förvirrat omkring. Klockan visade 06.30. Svärfar svepte in i rummet, fullt påklädd med med toppluvan på svaj.
"Jag vill säga hej då. Det har snöat och jag vill komma iväg i tid, " deklararade han på sin breda lapplandsdialekt och syftade på hemresan som är en färd på 70 mil.

Måtte inte barnen vakna - var den enda logiska tanke som min förbryllade hjärna kunde prestera. Vi kramade om varandra och skickade iväg den tappra 74-åringen ut på sin långa färd genom det snötäckta Sverige.

"IIiiiiiiiiiihhhhhhhh", hördes från sovrummet. Henry var vaken.
"Mamma, vaj ska fajfaj? AHHHHHHHH, vad det kliiiiaj!"

Leonard var vaken.

Och för mig började en ny dag. Jag tände adventsstjärnan i köket och tittade ut i den nalkande gryningen. Och oavsett hur magiskt vackert det landskapet snötäckta var. Och än hur stämningsfull adventsstjärnans sken var. Och mysig den sprakande elden i kaminen var.

Så hade den här gnistrande adventsnatten med alla sina lysande stjärnor ...

... varit en riktig skitnatt.