Nivå röd

Att inte orka ända fram. Det är att ha haft en ganska bra dag med sina stjärnögon till barn. Man har hållt humöret, tålamodet och livskraften på en godkänd nivå. Nivå grön. 

På eftermiddagen känner man tendenser på att det gröna vill dra sig åt orange. Rösten blir vassare huvudet blir långsamt blir varmare och humöret börjar puttra. Ojämt och småislket som en halvsur motor. Risken är överhängande för överhettning. 

- UT MED ER OCH LEK! 

Den oranga nivåns röstläge är gällt och otåligt.

- Mamma, du låter så sträng, som en gammal gumma! säger äldsta sonen.

Jag förklarar skamset att jag liksom känner mig lite trött och att det är som att småkoka i hjärnan.

- Jag förstår inte riktigt, men okej, svarar han.

Vid läggningen kommer nivå Röd. Det hade redan blivit alldeles för sent i säng och när vi väl äntligen skulle nå sängarnas slutdestination, så var deras Lådor borta. Lådorna är blå glasslådor där de förvarar diverse "bra-och-ha"-saker när  man ligger i sängen och när man ska sjunga sin god natt-sång. Lådorna. Borta. Naturligtvis är Lådorna livsviktiga. Supermegaviktiga. 

Nivå Röd. Överhettning i hjärnan. Mamman börjar skrika och gapa om vilket TJAFS det är HELA TIDEN. Mamman bankar i väggen och smäller i dörrar som värsta tonåringen. Medan hon med sin 36-åriga hjärna samtidigt undrar vad grannarna ska tänka. Hon gråter en skvätt på toaletten. "Orkar inte, orkar inte, orkar inte," mumlar hon. Orkar inte ända fram. Ända till mål. Inte på det sätt hon önskat. Inte med stil och bravur, som hon SÅ hade önskat!

- FÖRLÅÅÅT MAMMA! Ropar Henry. 

Då får jag skämmas. Det är inte han som gjort fel. Det är jag som ska säga förlåt. Skrika ch gorma som en halvidiot över några Lådor. Jag säger förlåt. Förklarar lite tafatt, om hur mammor blir trötta och huvudet kokar. 

- Du nästan skjämde mej, sa Signe. Jag sa åt Henju att vänta här, medan jag hämtade dej.

Signe hade tänkt ut en strategi. När Mamman bidde heltokig över Lådorna.

Så går det till. När man inte orkar ända fram. Det känns skit. Men när man fått förklarar att även mammor blir trötta. Och hur otroligt mycket man älskar dem. Då förstår man att det inte har så stor betydelse i det stora hela. Det betyder helt enkelt bara. Att jag inte bara är mamma. Jag är människa också.

De spretiga namnskyltarnas framtid

Idag var det den oförstörda nyfikhetens stora dag. Det var de pirriga magarnas och de lösa tändernas dag. Det var blyga blickar och rosetter i håret-dagen. Det var "undra-om-nya-fröken-är-snäll"-dagen. Det var dagen med startskottet till alla världens bokstäver, siffror, räkneord, ljudning, månader och lära sig räkna one-two-three-dagen.

Det var "undra-om-jag-har-någon-att-leka-med"-dagen. Det var dagen då nya roller skulle finnas och gamla skulle etableras. Det var när små människor känner sig stora och samtidigt darrande små.

Det var dagen då föräldrar är stolta och tårögda, glada och vemodiga på samma gång. Det var en "vart-tog-tiden-vägen-?-han-var-ju-nyss-en-bebis"-dagen.

Det är dagen som skriver historia. Som kommer att minnas och berättas om, förklaras och dokumenteras resten av livet. Det är dagen då man minns vad man hade på sig och vad det var för väder. 

Om kompisen hade varit hos mormor och söta tjejen i klassen varit i Turkiet. Det var dagen då man blev in delad i Björngrupper och Delfingrupper, med kompisar som man kommer ha vaga och starka minnen av resten av sitt liv.

Småfolk som står med sina små tår och fortfarande runda mjuka kinder, vid startlinjen för resten av skoltiden. Livet. Framtiden. Världen. Bara fantasin, och en eventuellt några verklighetsfaktorer, kan sätta stopp för vad de små spretiga namnskyltarna kommer att finnas på för arbetsplatser i framtiden. Spretiga bokstäver som kommer växa upp och bli artikulerade män och kvinnor. Människor som ska ta hand om Sverige.

Idag var första dagen i första klass. Idag skrevs livshistoria.

Omfamnad av världsalltet

Jag är mamma till tre barn. Jag är 36 år, gift sedan 11 år, är fast anställd och äger både hus och bil. Det verkar som att jag är vuxen. Det är i alla fall mycket som tyder på det. Men att vara vuxen innebär inte att känna sig stor, fastän man förväntas göra det. Man ska ta beslut, ta ansvar, hålla tempot. Ni vet.

Så, det är därför. Därför man har ett sådant trängande behov av att ibland känna sig liten. Att omges av något större, mäktigare. Som gör att man känner sig omfamnad, omhändertagen. Som om man åter igen kunde krypa upp i mamma eller pappas famn. Gråta tills gråten är färdig. Vila och bli vaggad, tills man blir lugn och stilla igen.

Vi badade i en fjällsjö idag. Lapplandsfjällen bjöd på en oförglömligt strålande dag med 21 grader varmt. 21 grader av frisk och varm fjälluft, som vore den gjord av ädla små gnistrande diamanter. Omkring oss tornade sig fjällen upp med sin majestätiska hållning. Stolta och vackra, som om de lättjefullt sträckte sig till himmelen och plockade ner lite av världsalltet till oss där vi simmade omkring i det friska, klara vattnet. Allt var stilla och förtröstansfullt. 

Jag kände mig liten och trygg. Det framgick med otvivelaktig tydlighet att det fanns något som var större än mig. Än mitt vuxenansvar, än mitt liv. Det liknade en mäktig famn. 

Jag var som en jolle som fick flyta omkring i det stora världsalltet. Vaggad och trygg igen. Tills själens darrningar stillade sig.