Föräldraskapets paradox

Känslorna trängs i sin trånga boning. Att vara förälder är att husera en gigantisk paradox.  Precis lika osannolikt som det är att Skalman faktiskt kan ha ihopfällbara helikoptrar i sitt skal, lika osannolikt motsägelsefulla känslor får vi dras runt med. I alla fall jag.

Jag är en känslo-ambivalent förälder. För, även fast hela mitt inre skriker efter att få VARA I FRED från barnen, från familjen, från ansvaret, från det gnälliga 3-årsmotståndet, från all mänsklig interaktion - så vägrar jag ändå lämna deras sida.

Ja, helt frivilligt. Jag väljer bort möjligheter situationer, stunder och dagar, då jag hade kunnat släppa iväg barnen och deras fullt kompetente fader på egna äventyr.

För än hur gärna jag vill vara ifred, så kan jag heller inte stå ut med tanken på att missa ett äventyr med dem. Mina barn, min familj. Så därför sätter jag på mig ansvarsbyxorna, biter i den sura 3-års-gnäll-citronen och hänger med.

På allt som denna långa söndag bjöd på. Bland annat ett svettigt besök på en Hamburgerkedja där Henrys läsk spilldes vida omkring och ett annat besök på en Mataffär där Signe skrek så det ekade ända bort till köttdisken över att Mimmi Pigg inte fick följa med hem. Dessa situationer kommer ju inte som en överraskning. Inte alls faktiskt. 

Trebarnsmor har jag ändock varit ett litet tag nu. Tillräckligt länge för att inte bära på några illusioner. Illusioner som liknar Ellos-katalogen. Nej. Jag vet precis vad det innebär att ge sig ut, ännu en vanlig dag, med två 3-åringar och en 6-åring.

Man behöver inte ens lämna hemmets värn för att det ska upplevas alltför övermäktigt. Redan innan klockan var slagen 08.00 hade jag gråtit en skvätt och ömkligt yttrat orden: "Jag orkar inte vara mamma idag." Och ändå. Valde. Jag. Att. Vara. TILLSAMMANS. Med. Mina. Barn. HELA. Dagen. Lång. (Och ja, jag hade faktiskt ett val idag.)

Paradoxalt. Att vilja och inte vilja någonting - samtidigt - och så mycket. Kanske är det en lätt mental rubbning som vi drabbats av, vi föräldrar. Eller så är det bara en kärlek större än våra enkla hjärnor kan begripa.

Att ge Deppheten en käftsmäll

Gråheten har lagt sig över oss med sina tunga vingar. Senaste veckan har vi befunnit oss i ett avsaknad-av-ljus-tillstånd. För egentligen är inte riktigt mörkret här, värre ska det bli på den fronten. Men ljuset är samtidigt heller inte här. Som om att naturens livsande har lämnat oss.

Jordens, himlens och naturens livsande. Är oanträffbar. Bortrest på affärer. Dragit till Florida. Är någonstans, men inte här. Absolut inte här, hos mig, i mitt liv med min familj.

Och ljuset, klarheten, du saknas oss. Min själ letar efter livsanda, som växten sträcker sig efter ljus. Jag känner hur en inre kamp pågår, där min trötta själ vill ge upp. Vill somna, vill sjunka in i sin gråhet.

Ge efter till Deppigheten. För Deppigheten sitter som en oinbjuden gäst vid min säng och gör påträngande försök att ta sig an mig. Varje morgon, varje kväll. Den försöker erövra mig, med hela sin förgörande varelse. I vardagsspringet, i det monotona, i stressen, i gråheten - viskar den trista ord.

Men jag blänger strängt på den. För än pågår det en glödande kamp. Än har min själ kraft, vilja och mod att ge den fula varelsen några väl valda käftsmällar. Än har Deppigheten inte övertagit mig.

Och när jag hör en annan röst, en stjärnröst, från sin lilla säng vid läggdags som säger:
"Mamma, mamma. Du är så fin, mamma."

Då får gråheten och Deppigheten flyga åt fanders.

Då bjuder jag upp till fortsatt kamp. För jag har sådana vackra stjärnor som omger mig. Det gör det värt att härda ut. Att fortsätta ge Deppheten käftsmällar. Så tror jag vi överlever tillsammans. Tills ljuset vänder åter.

Det anspråkslösa, det omöjliga

Idag var en ovanlig dag. Det var en dag som med ingående planering, ordnades så att jag fick ha huset för mig själv. Hela dagen. Då min dyrbara tid skulle nog fördelas ut på det som annars aldrig går att genomföra.

Enkla, grundläggande saker. Som att sortera barnens urvuxna kläder och lägga undan sommarkläder. Sådant, som kan tyckas vara så självklart. Som man med tre små barn och ett varsitt arbete inte hinner. Inte någonsin. Det mest grundläggande har blivit likt den mest exklusiva lyxen.

På detta sätt gäckar mig livet.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förhålla mig till min egen begränsning. Ja, just de saker som vi helt enkelt inte kan och hinner göra. Inte att vi "inte har lust" eller "hellre gör något annat". Nej. Detta är mer i klass med "låt oss promenera en sväng på vattnet"-svårt att genomföra.

För när man lägger den mest maniska sidan till så hinner man det mest grundläggande. Äta, tvätta, städa, diska jobba och handla. Det är som att resten av livet klättrar på min kropp. Äger den. Mina underbara barns sprutande behovsfontäner äger hela mitt liv. All min tid. Alla mina ambitioner. Allt. Det är det jag på många vis vill och önskar. Älskar och är tacksam för. Men likväl är det så svårt att förhålla sig till sin begränsning.

Som att springa på ett skenande löpband. Hur snabbt jag än springer, så hjälps det inte. Jag når ändå inte fram, till mina små punkter på min ändlösa att-göra-lista. Hur anspråkslösa de än tycks vara, så är det omöjligt.

Jag kan inte förvandla sten till guld. Jag hinner inte slänga skräp i förrådet. Det är livet. Take it or leave it. Så idag tog jag en promenad på vattnet. Jag sorterade barnens alla kläder. Halleluja!

Skitdag

Så kom det sig att det här var en skitdag. Att min själ är en aning i gungning, kroppen i obalans. Att vara en mamma dessa dagar är som att spotta i motvind. Det är ett elände. Ett äckligt elände. 

Ändå tyckte jag att det var en passande dag att låta valfri 3,5-åring att prova en blöjfri dag idag. Jag hade ledig onsdag och storebror var på förskoleklass. Så, ett försök var väl på plats. Krullkillen nappade absolut inte på förslaget. Men krullkillens syster tyckte att det lät som en toppenidé. 

Mamman, som känner att omvärldens blickar förväntar sig att 3,5-åringar borde bli rumsrena, kände sig nöjd med överenskommelsen med dottern.  

Så alltså. Jag påminde henne med jämna mellanrum, dottern gick och kissade och allt löpte på bra. Själens gungning fick mamman att känna av sina skavsår inombords varje gång brodern gnällde och systern skrek. Men förmiddagen gick sin gilla gång, trots svidande känsla i min stressade själ. Så var det dags att hämta storebror. Tiden för hämtningen är viktigt, för han har med en 6-årings noggrannhet noga reda på att han ska hämtas precis när skolan är slut och varje minut därefter är en minut av besvikelse. 

Jag satt på toaletten för att därefter direkt klä på brodern och systern sina ytterkläder och åka. Det var i sin ordning och själens gungning höll sig i schack. Tills. 

"Signe baaajjsssaj!" Jag hör broderns genomträngande röst där jag satt på toaletten. I en svepande rörelse avslutar jag mitt toabesök och försöker med älgsteg kliva mot dörren för att kanske hindra den olycka min själ inte orkar hantera. Men eftersom vår toalett alltid ska vara belamrad med pallar och andra barntillhörigheter, så fastnar min fot så jag snubblar och kliver rakt på toalettsitsen som den bajsande systern snabbt ska hivas upp på. 

Men det finns ingen tid att förlora. Signe kommer vankande med tom blick. Hon hivas upp på trasig toalettsits och jag knäpper upp hennes byxor med en sådan hast och med en slags enveten tanke om att situationen fortfarande går att rädda. Bara det gjordes fort nog. Då jag såg endast en antydan till olycka trodde jag att operationen faktiskt gått min väg. 

Flickan var på plats på toaletten, brodern stod bredvid och gastade hejande tillrop och jag höll nästan på att andas ut. Tills jag hörde vad broderns tillrop innehöll för ord. "... Och bajset äjjj däj!" 

Detta var den stunden jag insåg - att det jag nyss inte lagt märke till - var den bruna hög som låg. Bredvid toaletten. Som tydligen fallit ur trosorna när jag i vild frenesi dragit av dem och trott att situationen varit räddad. Istället ligger katastrofen rakt framför mig. Totalt oräddad.

Och ingen vet om jag eller Signe vidrört denna bruna katastrof, om var olika fragment kunde befinna sig. Kanske på min tröja när jag lyfte upp henne, kanske på mina tofflor, kanske på brorsans mjukisgiraff som glömts på toalettgolvet? Innan spektaklet var över kände jag hur förtretens tårar trängde upp i mina ögon. Och trötthetens. Och ilskans. Och den svidande själens tårar.

Jag lyfter stilla av Signe från toan, när jag ändå insett att allting ändå liksom var över. Hon tittade på mig med klotrunda ögon och sa med sin tysta lilla skrovliga röst. "Jag vill ha blöja." Alla mitt försäkrande om att detta inte var hennes fel, föll platt till marken. Jag hörde hur icke-övertygande jag lät. Och vilken sorglig liten mamma jag var.

Så ja. tack vare mitt grandiosa och stilfulla sätt att klara situationen. Så kommer väl Signe och Henry ha blöja tills de fyller 15 år. Dessutom kom vi försent till förskoleklass. Leonards haka hängde tungt av besvikelse. Och så kom det sig, att detta var en skitdag.