Konsten att inte somna

Man hör ett tassande. Det kommer genom hallen, ut i köket och fram till vardagsrummet där vi sitter och dåsar i tröttkoma framför kvällsteveprogrammen. Det är den Lilla Professorn som kommer. Han som fyller fem år på lördag. Vår egen lilla frågemarodör. Vår egen lilla filosof.

"Mamma, jag tänker på en sak", säger han.
"Leonard, sover inte du?" undrar jag förvånat (och hör mig själv låta exakt som min mamma när jag smög upp på kvällen). "Meeen, mamma, jag tänkej på en sak! "
"Jaha", säger jag och döljer illa mitt ointresse medan jag börja fösa honom mot sängen. Han stapplar motvilligt mot sitt rum.
"Vad då för sak?", frågar jag halvhjärtat.
"Jo, den däj tankehatten."
"Eh, vilken tankehatt?", undrar jag medan jag formligen puttar honom upp för stegen till hans våningssäng samtidigt som jag fruktar för den långa utläggningen som kommer att följa härnäst.

För jag har brådis. Brådis att återvända till min TV-koma. Min trötthets TV-koma. Mitt överlevnadsnödvändiga kvällströtthets TV-koma.

"Jo, du förståj, föjut, när jag tittade på ett pjogjam om en flicka med tankehatt, och då ..." han får sin stirrande, tomma blick "...och näj hon ska tänka, då haj hon den, och nu, nu kan jag inte sluuta tänka på den!" Tårarna rinner stora och många nedför hans kinder. Jag står och kliar mig i huvudet.
"Det var bara på låtsas Leonard", säger jag uppgivet.
"...men jag kan inte sluta tänka på det! Deet gåååj inte!"
Jag kramar honom, torkar hans tårar, försäkrar honom om att det inte är någon fara. Småningom om accepterar han min försäkran, motvilligt, mumlande om tankehatten. Jag säger god natt och slinker därifrån.

Jag har alldeles lagom hunnit återgå till mitt dåsiga tillstånd bland kuddar och filtar framför TV:n, när tasset hörs igen.
"Mamma, jag haj petat mej i näsan", säger han och håller upp sitt finger för att visa sitt fynd. "Och jag hade inget pappej, mamma."
"Nähä", säger jag.

Samma procedur. Tillbaka. Säng. Snorkråka eliminerad. God natt och snabbt därifrån. Jag tar en toapaus och hör snart en gäll röst från en våningssäng i huset.
"Vem äj det som äj på toa!?"
"Det är bara jag, Leonard, god natt." "Nej, mamma, jag måste säga en sak!" Tvekande närmar jag mig hans rum. Som en rävsax. Pang, slår den igen.

"Mamma, jag tänkej på näj jag en gång fick en godispåse, en gång näj det vaj kalas. Och jag visste inte att det vaj tuggummi, och då åt jag den!"
"Det gör inget", säger jag otåligt och rättar till täcket och börjar backa ut ur rummet.
"Och jag visste inte att inte skulle svälja, så jag jag svalde, mamma, jag svalde."
Den lilla darrösten börjar komma.
"Det är inget farligt Leonard, det är inget farligt alls ..." och så snärjer jag in mig i en lång förklaring om att man egentligen inte ska svälja tuggummin men att det faktiskt inte gör något. "Så. God natt."
"Men jag sovej aldjig, aldjig någonsin."
"Nej, okej, vila då. Okej. Hej då."

Jag halvspringer ut ur rummet. Jag sätter mig vid datorn och hör hans suckande från sängen. Fem minuter fortlöper. Sedan. "Mamma, jag behövej vatten!" Nu är mitt tålamod slut.

"NEJ, Leonard, nu måste du sova! Jag hämtar vatten (jag stegar irriterat iväg och fyller på hans vattenflaska och ger honom den), sådär, GOD NATT!"
"Men fåj jag läsa då!?", säger han med sin allra pipigaste röst.
"Ja, okej, gör det en stund och sedan släck. GOD NATT!" säger jag igen.

Han utstöter ett kvidande gnäll och jag hör honom fippla med böckerna och mumla högt "jag sovej ju aldjig!".

Jag sätter mig i TV-rummet och höjer volymen. Jag fördjupar mig i mitt TV-koma. Tassandet och ropandet upphör och en timme går. TV-programmen är slut och yr av trötthet jag smyger mot toaletten. Jag tittar försiktigt in i Leonards rum och ser att han ligger och snusar i djupsömn. Han har prydligt satt tillbaka boken, släckt sänglampan och somnat.

Och som en ängel ser han ut. Som en vacker skulptur av den mest skickliga konstnär. En utsökt vacker liten pojke. Fridfullt sovande. Och så kommer den. Den översvallande känslan som hårt griper tag om hjärtat. Den obegripliga känslan att jag för en liten stund sedan fräste ett "god natt" till denna undersköna lilla varelse.

På grund av grubblerier. Om tankehattar. Snorkråkor. Toalettbesök. Tuggummin och vatten. På grund av att trötteriet hade makten över mig och min ork för dagen var slut. Men är inte det inte så det är, helt enkelt? Att våra barn driver oss till vansinne, samtidigt som vi älskar dem till vansinne? Är det helt enkelt inte bara ett "must be", en naturlag, att barn ska göra allt för att slippa sova? "Jag-kan-inte-sova-lagen"? Har vi inte alla torterat våra föräldrar med detta? Med konsten att inte somna? Är det verkligen en slump att det finns en bok som heter "God natt, Alfons Åberg?" som avhandlar just detta?

Men, så är det naturens briljans som gör att de är så övernaturligt vackra när de sover? Så att vi ska bli översvallade med kärlek när vi sedan ser dem sovande. Så att allt ska vara glömt till nästa dag. Då alltihop börjar om.

Jag väljer rak

Jag är inne i den stora läppdarrnings-fasen. Ni vet (eller förhoppningsvis, inte vet), när känslorna sitter helt och hållet utanpå. Som en alldeles för mönstrad sjal kring halsen. Redo att ge sig till känna vilken sekund som helst. Oftast när det passar dåligt. Som när man ska förklara för chefen något om sin arbetstid eller arbetsbörda, eller något annat normalt. Man tänker på sig själv som en redig människa och ska ge en kort förklaring om läget därhemma och lite grand hur dessa påverkar varandra. Jobbet och hemmet. Bara lite kort och diplomatiskt.

Eller när man träffar någon man känner på stan, som frågar hur det är. Och kanske, helt utan förvarning, ger ifrån sig en dos av omtanke och förståelse.

Eller när någon tänker att de ska vara lite sarkastiskt roliga på min bekostnad, såsom de vet att jag själv ofta kan skämta. Inga konstigheter alls. Så går det plötsligt fullkomligt förbi hjärnans humorcentra och rakt IN i känslokaoset. Ja. Och som ett brev på posten, så kommer darret. Den förrädiska underläppen som börjar vibrera. Sedan de svidande tårkanalerna, som tydligen skickar brådskande SOS-signaler till tårframställningsenheten i hjärnan. "Alla enheter, lyssna! Vår huvudhjärna har en känslomässig attack. Framåt - MARSCH!"

Så. Är jag ett nervvrak? Eller kan det vara så att min hud är tunn? Så tunn, så tunn, så att jag nästan är genomskinlig. De robusta barriärerna mellan yttervärlden och mitt känsloliv har nästan tillintetgjorts.

Och där står jag, och mitt känsloliv, nästintill helt oskyddade. Som en ynklig liten ekorre mitt ute på en landsväg. Risk att bli överkörd vilken sekund som helst. Så då är jag verkligen ett nervvrak? Eller är det så, att jag kanske balanserar på en tunn, tunn silvertråd? Precis som elefanterna i sången, men inte för att jag tycker att det är intressant.

Jag gör det för att det är så mitt liv ser ut just nu. Jag har blivit puttad längre och längre ut på mina förmågors yttersta gränser. Och här står jag och vingligt balanserar på gränsen på min ork och min förmåga.

Men börjar bli en rackare på att hålla balansen. Och envis som en terrier.

Jag ska minsann hålla mig kvar, här på tråden. Men det är en aning svajigt ibland. Man kan till exempel inte utkämpa något större bataljer här uppe på min lilla tråd. Det håller den inte för. Så då gäller det att undvika dessa. För jag vill inte ramla. Inte heller kan man börja kånka runt på flera andra personer eller uppgifter. Oavsett vad folk tycker och tänker. Det får kosta vad det kosta vill. För jag vill inte ramla.

För livet är mig kärt. Men. Ibland råkar jag titta ner. Och då får jag syn på hur långt det är till marken och hur blottad jag känner mig här uppe på min lilla tunna silvertråd. Då börjar läpparna darra. Rösten blir skrovlig och tårkanalerna rycker in.

Så kanske kan jag inte påverka det faktum att jag står här på min tunna tråd och svajar, för det är bara så i mitt liv just nu. De tre paren barnaögonen, livet och allt det där.

Kanske kan jag heller inte råda över hur lång tid detta ska kräva av mitt liv. Eller hur tufft det är för mig. Och hur många läppdarrningar jag måste stå ut med på en vecka. Men jag kan påverka en sak. Jag kan välja. Om jag vill stå där på min tråd, med rak eller böjd rygg.

Jag väljer rak.

Gnällgegga och couscous-kaos

- Jag lider akut brist! På vad? Kanske du undrar. På varan av mig själv. Jag-varandet, mamma-varandet, jobb-varandet.

Vi kan leka "Ett skepp kommer lastat", så kan du fråga: "Med vad?" Och då svarar jag:
- Jo, HUNDRA Helenor! För det är vad som skulle behövas för att fixa mitt liv just nu. I alla fall cirka tio. Men så finns det bara en. Så, jaha. Hur är det tänkt? Bara en person är jag, så fjuttigt. Med så många brickor på den spelplan som jag lever. Men inte bara räcka till, rent fysiskt, utan också ...

- Jag lider akut brist! På vad? Kanske du undrar. På energin att orka vara en person som ska fixa allt det där! "Ett skepp kommer lastat" - "Med vad?"
- Jo, HUNDRA KILO energi och HUNDRA KILO uthållighetstålamod. Ja, tack. Jag skulle inte tacka nej till en sådan hjälpsänding. Jag ska absolut inte raljera med akuta hjälpsändningar på förnödenheter till de svältande på Afrikas horn.

Men här, i vårt land, där vi har det så oförskämt bra. Där behöver vi ändå hjälpsändnigar, men av en helt annan sort. Att KLARA AV det komplicerade liv och det fullkomligt rasande tempot med hissnande prestationsnivå i samhället där vi lever. För mitt i allt detta, så finns också de. De små, rara, fantastiska och rasande levande barnen.

Ikväll fanns de (alltså barnen) i vårt hus likt ovädret Irene. Förvirringen var total.

Fredrik hade lagat couscous och fisk till middag. Leonard höll på att förlora livhanken i gnällträsket. Allt vi såg var hans blonda kalufs som stack upp bland geggig gnäll-sörja. Han slog något slags världsrekord i gnäll. Helt allvarligt. I alla kategorier.
1. Röst-ljudfrekvensen på gnälljudet. 2. Antalet "bläää" som uttalades från hans annars så söta mun. 3. Alla problem som inte egentligen fanns, men som uppstod. 4. Hans grimarserande krossade förtvivlan som gjorde att det slog lock för öronen. 5. Åmandet som fick kroppen likt ett geléhallon falla ned på golvet. 6. De inkonsekventa resonemangen (exempel; "Då vill jag baja äta mojötter - meeeen inte de häääj mojötterna!". 7. Slutligen: De skandalösa osanningarna om att vi minsann aaaldrig äter något som han tycker om, till exempel pannkaka och tacos (eftersom jag snart ser ut som en pannkaka, så OFTA äter vi det). Som sagt. Alla kategorier!

Vad hände? Ingen som vet.
När han tillslut fick gå och gnälla ur sig på sitt rum en stund, så tittade Signe upp med sina klotrunda ögon: "Ä´däj? Nehej." Jag och Fredrik tittade tomt på henne, förstod inte med våra tomma hjärna att hon klart och tydligt förklarade det som just hänt.

Varpå Henry plötsligt ställde sig upp i givakt, slängde av sig haklappen så att maten yrde och deklarerade med ett frenetiskt pekande på golvet att han var färdig.

När han blev tillsagd att vänta lite, åtminstone en liten stund (t ex tills dess att han hunnit tugga klart), ledsnade han ur. Och hade skriktävling med syrran. Och blev utskälld av morsan. Varpå Leonard vrålade från sitt rum, någonting ohörbart och ångestladdat.

Som sagt. Eh ... vad hände? Ingen aning. Allt jag vet är att det sedan låg couscous över hela köket likt någon hade sprängt en couscousbomb.

Samt att jag insåg att jag lider akut brist.
- På vad, kanske du undrar.
- Tja, typ, på hela grejen liksom.

En helt annan sommar ...

Första september.

Officiellt har sensommaren nu övergått till höst. Officiellt har jag levt min tredje sommar som trebarnsmor. Bitterljuva sommar 2011. Underbar och fruktansvärd. Kanske den absolut intensivaste sommaren i mitt liv. Någonsin. Och den har jag nu tillryggalagt.

Så nu kan jag titta tillbaka på den och konstatera. BRA GJORT, o du trötte Mor! Och bra gjort, o du trötte Far!

För. Detta var sommaren då vi hade fem kattungar och det luktade bajs i hela huset, varje dag, för att kattmamman blivit knasig efter sin förlossning.

Detta var sommaren då guldlocksbarnen endast ville äta korv och pannkaka, inget annat.
Detta var sommaren vi kunde göra utflykter med barnen för att de blivit så stora att de med spänning kan se fram emot nya äventyr.

Detta var sommaren då våra underbara vänner började bygga hus ett stenkast bort och dagens happening var grävmaskinen. Detta var sommaren då vi åkte till sommarstugan på semester osäkra om det ens var möjligt och upptäckte att det gick bra, förutom vid läggning när Henry studsade som en boll och Signe lekte spöke.

Detta var sommaren då Signe och Henrys inbördes kommunikation endast - endast - bestod av kristallkrossande skrik.

Detta var sommaren Signe blev Pippi-tokig.

Detta var sommaren Henry lärde sig öppna och stänga den barnsäkra grinden och han sa "WOW" så fort han såg en lastbil.

Detta var sommaren då vi badade jättemycket och Leonard vågade ha vatten ända upp till hakan.

Detta var sommaren som gräsklipparen gick sönder och vi absolut fick inte någonting gjort i trädgården. Detta var sommaren som Leonard började skriva sitt namn. Detta var sommaren Signe och Henry kallade allt och alla (inklusive sig själva) för mamo och den.

Detta var sommaren då glassbilen alltid kom precis när vi skulle äta middag. Detta var sommaren då Leonard började grubbla på saker som är giftiga.

Detta var sommaren då Signe och Henry var två och ett halvt år och Leonard var snart fem.

Det här är den enda sommaren då de är så gamla. Den enda. Det är alltid med ett stygn med vemod att se de första gulnande löven och känna den friska, klara vinden och veta. Att den här sommaren är helt slut för den här gången. Den kommer aldrig tillbaka och barnen blir aldrig samma ålder igen. Och samtidigt som en våg av lättnad av att de sjudande sommardagarna får övergå till höstens mjuka lunk.

Att veta att nästa sommar. Så är vi precis samma familj. Men med en helt annan sommar.