I tystnaden talar livet

Aldrig känner man kärleken till sina barn så intensivt som när man ser på dem när de sover. Eller när man pratar om dem, när de inte är med. Då är det som att alla känslor är mer knivskarpt närvarande än när man är mitt i myllret. Myllret av livet.

Aldrig är världen så vacker som när man står högt upp och tittar ut över allt som är vår värld. Hus, berg, vatten, skog, bilar och människor. Allt det där myllret som hör världen till. 

Aldrig ser jag mitt liv så tydligt som när jag är ensam.

Huset är tomt. Alla i min familj är borta just nu. Barnen, mannen och till och med hunden. Det är bara jag, huset och de tyst trippande kattdamerna som hushåller i vårt hus alla tysta rum. Det är som att huset håller andan och skälver lite i tystnaden. Precis som jag. Jag och huset fylls båda av de tysta rummens intensiva närvaro. För i frånvaron av dess andra invånare så talar de tomma tysta tingen som ligger omkring mig. Barnens sängar som är trassliga av att någon sovit där och slängt av sig täcket. Pyjamasen på golvet, garderobsdörrarna öppna och halva innehållet urvält. Smutsig disk som står på ett nattduksbord där någon suttit och mumsat på glass i sin säng en fredagskväll. Där ligger en laddare som någon hetsigt letat efter, en tröja som något slängt av sig i soffan och ett kletigt slajm som en annan suttit och kletat med vid köksbordet bland flingpaket och öppnad post. Allt är där, tyst och stilla, såsom det blev lämnat. 

Tystnaden och frånvaron av dem som bor i huset dunkar hårt i min kropp. Hårdare och intensivare än det någonsin gör när invånarna är här och rumlar runt i alla rum. 

I tystnaden hörs livet. Med hög och klar stämma i min huvud, i min kropp. Känslan av att bli kramad av min älskade känns lika tydligt som kläderna som sitter på min kropp. Hans blotta existens och allt det vi har tillsammans, förundrar mig på ett sådant djupt sätt, nu, när han inte stökar i köket och närsomhelst kan dyka upp i rummet och säga något. Jag älskar inte honom mer när han är borta, men jag ser honom - och vår relation - tydligare. Det är som att konturerna av livet blir tydligare.

I frånvaron så blir närvaron av det jag har - tydligare. Inte mer märkligt än det gamla slitna uttrycket “Man saknar inte kossan förrän båset är tomt.” Men det fina är att kossan behöver inte ha dött eller lämnat förevigt, kossan kan bara ha åkt på en liten resa. Det räcker. 

Det handlar om perspektivet. Det handlar om att hinna låta livet komma ikapp. Låta tankarna höras i tystnaden. I tystnaden kan alla ord, känslor och tankar träda fram i bilden, som konturerna av ett fotografi när de blir framkallade. På det gamla viset. När ett tomt, vitt papper långsamt fylls av former och konturer, tills de slutligen tydligt visar ett motiv. De linjer och former som utgör bilden av ett älskat ansikte. 

Perspektivet. Åh, vad vi människor behöver det. Utan perspektiv är vi vilse. Om vi inte inser hur andra människor har det, så kan vi inte förstå att vi har det bra. Eller dåligt och kämpigt, beroende på. Vi behöver hjälp åt båda håll, både att förstå att vi har det bra, men också att förstå att man kanske faktiskt har det helvetiskt jobbigt just nu. “Man kanske inte ska behöva må så här”, är en insikt som kan rädda liv. När man inser att man kämpar med något som är orimligt. För om man förstår det, ser det, då har man chans att göra en förändring. Men för att att komma dit, så behöver man perspektiv. Kanske någon som vågar säga det högt till dig. Kanske att man själv ställer sig på ett berg och tittar. Ett själsligt berg, där man har utsikt över andra människors liv och måenden. Så ser man kanske plötsligt att, nej, så här har inte andra det.

Jag har stått på sådana berg och tittat, ganska många gånger. Ibland har jag haft svårt att tolka utsikten. Men tillslut har jag tagit in vyn. Vyn av mitt liv - och jag har förstått. Jag har med hjälpav utsikten kunnat börja navigera mig framåt. Leta mig fram genom livets labyrint, men perspektivet som karta och kompass.

Idag står jag på berget igen. För i tystnaden och ensamheten både hör och ser jag livets vy. Idag har jag ynnesten att verkligen njuta av min utsikt. Jag tittar på de stökiga rummen i huset och ser älskade, ÄLSKADE barn. Jag ser söndergnagda pinnar på vardagsrumsmattan och ser en underbar liten hund.  Jag ser mig själv i spegeln och ser en kvinna som är djupt älskad av en man.
Så jag välkomnar tystnaden. Den sjunger så vackert, så vackert.